Farväl 2009
Idag är det nyårsafton och jag sitter precis som förra året i mitt gamla vanliga hus och tänker på att jag om en vecka ska börja på mitt gamla vanliga jobb... och känner trots alla turer tacksamhet för året som varit. Visst var det jobbigt när 6 av 25 blev uppsagda på vår lilla gymnasieskola. Det program vi byggt upp såg ut att raseras helt och svensklärarkollegiet skulle halveras. I samma veva hittade vi ett hus som jag direkt fastnade för, men man kan ju inte satsa på ett nytt hus när man precis blivit uppsagd. (I alla fall var det vad mannen tyckte!)
Att jag istället för arbetslöshet blev erbjuden att jobba på SFI (Svenska för invandrare) och att jag samtidigt fick ansvar för kursen i journalistsikt skrivande på vårt program, muntrade inte upp mig det minsta. Hur skulle jag klara det? Att jag dessutom skulle jobba två kvällar i veckan gjorde saken ännu sämre. Och inget hus fick jag! Och favoritkollegan skulle sluta! (Förlåt Björn)
Nu i efterhand kan jag bara konstatera att det har varit en givande och lärorik höst som jag absolut inte skulle vilja byta ut. Programmet lever och frodas. Eleverna är underbara och vi som blev kvar jobbar faktiskt bra ihop. Arbetet på SFI har varit oerhört intressant och stimulerande. (Men svårt, förstås) Som kompensation för kvällstjänstgöringen har jag haft lediga fredagar, vilket varit skönt för både mig och familjen.
Så än en gång blir jag påmind om att det mesta brukar lösa sig. Visst är det tufft många gånger, men man lär sig något av det också. I våra förlovningsringar står ett bibelord; "För den som älskar Gud, samverkar allt till det bästa." Det kan vara svårt att se ljuset när man är mitt i det svåra, och ibland inträffar saker som absolut verkar sakna mening, men på något sätt brukar vi människor få kraft att resa oss och mod att se framåt.
Myskväll med Camilla Läckberg
Jag ligger här i soffan och myser. På bordet bredvid står en kopp te och en ask choklad. I spisen knastrar brasan hemtrevligt.
Samtidigt blir kvinnor misshandlade. De tvingas gömma sig, fly utomlands och blir slutligen brutalt mördade av den som en gång sade sig älska dem. Samtidigt finns det så många som lider. Samtidigt är det en hård och kall värld där ute. Samtidigt...
Jag tar en mun te, vänder blad och njuter av spänningen. Vem är egentligen mördaren? Kommer huvudpersonerna lyckas lösa gåtan?
Samtidigt finns det så många som aldrig behöver läsa en bok som denna, av den enkla anledningen att de lever mitt i mardrömmen. De blir misshandlade, tvingas gömma sig, fly utomlands och blir ofta slutligen brutalt mördade. Och till skillnad från bokens huvudpersoner vet de alltför väl vem mördaren är!
Vi och dom
Jag är så trött på det där odefinierade dom. Dom har stulit cyklar, försämrat sjukförsäkringen, smutsat ner i tvättstugan och höjt priserna på mjölk. Alltid har dom gjort saker som gör det sämre för någon annan, alltså för oss andra. Precis som om alla vi andra är en enhet och ett samlat offer för det osynliga domets framfart.
I alla dessa uttalanden ligger också en underförstådd betydelse av att så skulle minsann aldrig jag ha gjort! Om jag haft en ICA-butik, skulle jag förstås INTE höjt priset på mjölk. JAG har aldrig smutsat ner i tvättstugan, eller tagit något som inte varit mitt! Om JAG suttit i regeringen skulle alla beslut varit bättre och aldrig drabbat de svaga i samhället.
Nej, varför inte säga som det är? NÅGON har NÅGON gång stulit en cykel, struntat i att tömma diskmaskinen, deklarerat falskt eller varit med och fattat felaktiga beslut och denne NÅGON kan faktiskt ha varit DU eller JAG.
Inside - out
Varför är vi så fixerade vid det yttre? I dessa julklappstider är det nog många familjer som spelat julklappsspelet. Vilka paket är det som alla vill ha? Jo, så klart de snyggaste. De som ser bäst ut på utsidan. Att det sedan ofta visar sig att just dessa paket bara innehåller skräp, är ju lite ironiskt i sammanhanget.
På julaftons kväll visades Min stora kärlek på TV; som repris förstås. Den handlar om en man som hypnotiseras så att han ser en människas inre i det yttre. Mannen blir kär i en god, snäll och rolig tjej och tycker att hon ser ut som värsta pangbruden, när hon egentligen väger 200 kilo, har mörk röst och grova drag.
På juldagen var det dags för nästa repris; En prinsessas dagbok. Även här återkommer temat. Så länge tjejen har uppsatt, krulligt hår och glasögon (Varför ska alltid glasögon symbolisera det fula? Tur att man inte är optiker!) är det ingen som lägger märke till henne, men när det visar sig att hon är prinsessa och när hon blivit stylad och omgjord blir hon förstås ytterst populär!
Tänk om vi kunde lära oss att se bort från ytan och jobba med insidan istället. Redan i Bibeln påpekar Jesus att fariséerna är som vitkalkade gravar. Fina på utsidan, men fulla av döda ben! Tyvärr finns det nog många fariseer idag. Vi putsar, filar, opererar och lyfter, men hur mår vi inuti? Kanske är det dags att öppna paketet och se efter vad som finns under det vackra omslagspappret. Finns där något av värde, bara skräp eller är det rent utav tomt?
Se på vår fina gran
Vår gran lutar! Enligt mannen beror det på en knast och en dålig julgransfot, men jag vet inte jag. Visst handlar det väl också lite om HUR man spänner fast den?
Första julen jag och Thomas var tillsammans delade jag lägenhet med en tjejkompis. I sann laganda hjälptes vi åt med granbestyren. Kompisen köpte och valde granen. Jag bidrog med julgransfoten och Thomas monterade det hela. Redan första natten vällte granen! Vi reste upp den och skyllde sedan på varandra över var felet låg. Thomas hävdade att granen var sned. Kompisen menade att det var en dålig julgransfot och jag klandrade monteringen.
Tyvärr hjälpte inte vår argumenation den vingliga granen. Även nästa natt...och nästa natt välte den. På juldagen åkte den ut!
Att slänga ut granen på juldagen är tidigt, men trots allt inte rekordet i den här familjen. För några år sedan köpte vi en gran på ett ställe där vi inte brukar köpa dem. Granen var en påkostad kungsgran, men den var också dansk! Denna gran hade alltså huggits för ganska länge sedan och vissnade (!) därför efter två dagar. Ja, den vissnade! Inte barrade! Alla grenar slokade. Kulorna ramlade av och barren började gulna. Som tur var fick vi byta granen. Så där stod jag alltså dagen före julafton och klädde av den ena granen, för att därefter klä på den andra!!
I år köpte vi faktiskt åter en kungsgran, fast denna gång en nyhuggen från Hallandsåsen. Än så länge har den inte vällt eller vissnat. Den bara lutar.
Juletid, stilla ro och frid...
Juldagen...årets lugnaste dag. Barnen leker med sina julklappar, svärföräldrarna fixar (inte fiskar, som tur är) lutfisken, maler senapen och kokar gröten. Vi behöver bara ta oss dit och sätta oss till bords.
Annat var det igår! Då var det vi som stod för julbord, fika, julklappsutdelning och underhållning. Eller tja, underhållningen stod nog hunden för. Varje jul brukar hon få någon sån där hemsk pipleksak med garanterat skadlig ljudnivå. Inte av oss förstås, utan av våra kära släktingar. I år fick hon TRE stycken som hon for omkring med bland julklappspapper och granbarr. Släktingarna som inte hade så mycket att göra i väntan på maten, tyckte det var jättekul. Det tyckte INTE jag och mannen som höll på att snubbla över hundeländet där vi sprang omkring med mat och tallrikar.
Precis som alla andra år trivdes mor och svärmor bäst, medan stressade svärfar ville hem efter två timmar. Att penisonärer som har all tid i världen kan vara så rastlösa är ett mysterium.
Nåja, julafton brukar bli ganska bra trots allt, speciellt på grund av den goda stämningen i EFS-kyrkan här i Ängelholm. Vi var där på både förmiddagen och på natten. Fantastisk sång, tänkvärda budskap och julsnälla människor ramade in dagen, som annars kan vara årets mest kravfyllda och kommersialistiska.
Annat var det igår! Då var det vi som stod för julbord, fika, julklappsutdelning och underhållning. Eller tja, underhållningen stod nog hunden för. Varje jul brukar hon få någon sån där hemsk pipleksak med garanterat skadlig ljudnivå. Inte av oss förstås, utan av våra kära släktingar. I år fick hon TRE stycken som hon for omkring med bland julklappspapper och granbarr. Släktingarna som inte hade så mycket att göra i väntan på maten, tyckte det var jättekul. Det tyckte INTE jag och mannen som höll på att snubbla över hundeländet där vi sprang omkring med mat och tallrikar.
Precis som alla andra år trivdes mor och svärmor bäst, medan stressade svärfar ville hem efter två timmar. Att penisonärer som har all tid i världen kan vara så rastlösa är ett mysterium.
Nåja, julafton brukar bli ganska bra trots allt, speciellt på grund av den goda stämningen i EFS-kyrkan här i Ängelholm. Vi var där på både förmiddagen och på natten. Fantastisk sång, tänkvärda budskap och julsnälla människor ramade in dagen, som annars kan vara årets mest kravfyllda och kommersialistiska.
God jul
Nu har jag fått så många god-jul-hälsningar, via julkort, sms, mail, på facebook och i affären. Tyvärr är det lätt att det blir en jargong. Man önskar alla god jul till höger och vänster och till slut förlorar det sin betydelse. I och för sig tror jag att de flesta vekligen menar det, för inte vill vi väl att någon ska få en dålig jul, oavsett om vi känner personen eller inte. Däremot kanske vi känner speciellt för några och verkligen önskar att de ska få en god jul.
Jag önskar alla sjuka människor en god jul med mindre smärta än vanligt.
Jag önskar alla hårt kämpande elever en avkopplande helg.
Jag önskar alla stressade mammor (och en och annan pappa) lugn och ro.
Jag önskar alla ensamma gemenskap.
Jag önskar alla ledsna glädje.
och framför allt önskar jag er alla Guds välsignelse...det är ju trots allt han som uppfann julen!
Jag önskar alla sjuka människor en god jul med mindre smärta än vanligt.
Jag önskar alla hårt kämpande elever en avkopplande helg.
Jag önskar alla stressade mammor (och en och annan pappa) lugn och ro.
Jag önskar alla ensamma gemenskap.
Jag önskar alla ledsna glädje.
och framför allt önskar jag er alla Guds välsignelse...det är ju trots allt han som uppfann julen!
En sorglig julsaga
Det var en gång en flicka som avskydde julen. Under flera dagar var hon tvungen att vara hemma med sin familj. Inte kunde hon fly till sina kompisar och deras trygga familjer mitt i julefriden.
Trots att flickan försökte så gott hon kunde att skapa en god stämning slutade varje jul likadant; med en missnöjd, arg pappa och föräldrar som bråkade. Hon skolkade från skolan för att hinna städa hela huset så att pappa pedant skulle bli nöjd. - Det blev han aldrig. Hon bakade massvis med julkakor för att pappa skulle bli glad. Men ack nej, det hjälpte inte heller. Hon köpte alla julklapparna (eftersom föräldrarna inte orkade gå i affärer, eller visste vad småsyskonen ville ha). Hon skrev alla julkorten, slog in paketerna, pyntade huset, hjälpte till med julmaten och passade småsyskonen, men inte ens detta kunde mjuka upp pappan. Alltid var det någon småsak som var fel. När flickans kompisar räknade sina julklappar, räknade flickan bara minuterna tills julen var över.Hon var jätteglad när annandagens kväll kom och det åter var tillåtet att lämna "familjens sköte och hemtrevnad".
Idag är flickan vuxen och tycker att julen är ganska okej, men hon tänker på alla andra små flickor och pojkar som avskyr den. Hon hoppas att de ska få en hyfsad jul det här året och att de har människor omkring sig som de kan fly till när helgen är över.
Julefrid
Det luktar jul i huset. Hyacinter, gran, knäck och pepparkaka blandas till en hemtrevlig, rofylld doft. I köket sitter barnen och formar marsipanfigurer... samtidigt som de tävlar i att förolämpa varandra. Lilltjejen, vars namn börjar på J, hävdar att just J är den bästa bokstaven - Jul, Judith och Jesus. Tonårssonen kontrar med att tala om för sin ännu inte engelsktalande lillasyster att J står för Joser som betyder förlorare. Syrran påpekar då att E minsann betyder elefantbajs.
Syskonkärlek och julefrid när de är som bäst!
Syskonkärlek och julefrid när de är som bäst!
Nödsituation
Hjälp! Vår toadörr har gått sönder. Eller egentligen är det kanske inte dörren, utan resten av huset. Dörren går inte att öppna och stänga utan att den skrapar i hallgolvet riktigt ordentligt. Jordbävning? Fukt i golvet? Dåligt spända gångjärn? Inte vet jag.
Dörren är nu i alla fall borttagen och ska sågas till lite i nederkanten. Detta händer emellertid inte av sig självt, så för tillfället får vi uträtta våra behov för öppen ridå. Som tur är lider vi inte av prydhet, men det kan ju bli jobbigt för alla de gäster vi tänkt ha under julhelgen. Att gå ut och kissa kanske inte heller är någon bra lösning i -12 graders kyla. Man får hålla sig, helt enkelt...
(eller gå ner till lilla toan i källaren.)
Leva livet
Sitter i soffan tillsammans med sonen och tittar på ett av hans favoritprogram. Nitro Circus, tror jag det heter. Som vanligt handlar det om människor som inte värdesätter sina liv mer än att ständigt utsätta sig för faror, den ena galnare än den andra.
Tidigare idag var en mamma från Båstad med i Nyhetsmorgon på TV4 och berättade om hur hon för fem år sedan förlorade sin nioåriga dotter i Tsunamin. De behövde inte aktivt söka upp faran. Den bara kom.
Livet är en dyrbar gåva som vi fått att ta hand om. Även om det är få som kastar sig ut för branta stup eller hoppar med motorcyklar mellan skyskrapor, så är vi nog lite till mans dåliga på att ta vara på och göra det bästa av våra liv. Ibland kastar vi bort våra talanger, ibland fastnar vi i bitterhet och ibland låter vi rädsla förlama oss.
Jag hoppas att vi alla kan få hjälp att leva våra liv fullt ut...oavsett om de blir långa eller korta.
Se inslaget med Mari och Paulina på TV4 Play. Nyhetsmorgon.
Tidigare idag var en mamma från Båstad med i Nyhetsmorgon på TV4 och berättade om hur hon för fem år sedan förlorade sin nioåriga dotter i Tsunamin. De behövde inte aktivt söka upp faran. Den bara kom.
Livet är en dyrbar gåva som vi fått att ta hand om. Även om det är få som kastar sig ut för branta stup eller hoppar med motorcyklar mellan skyskrapor, så är vi nog lite till mans dåliga på att ta vara på och göra det bästa av våra liv. Ibland kastar vi bort våra talanger, ibland fastnar vi i bitterhet och ibland låter vi rädsla förlama oss.
Jag hoppas att vi alla kan få hjälp att leva våra liv fullt ut...oavsett om de blir långa eller korta.
Se inslaget med Mari och Paulina på TV4 Play. Nyhetsmorgon.
Hypokondriker? Jag?
Jag har fått KOL. Ja, alltså sånt man får av att ha rökt för mycket. Jag har visserligen bara smygrökt bakom fritidsgården en gång, men det kanske kan räcka. Här om dagen när jag skulle springa till bussen, gick det inte alls. Jag flåsade och stånkade och fick knappt luft. Och nu hostar jag hela tiden. (Det finns svensklärare som säger att man inte ska börja meningar med och, men vad då? Det är ju lördag idag.)
Om det nu händelsevis inte skulle vara KOL, är det säkert kärlkramp. Det finns i släkten, så det är högst troligt. För en vanlig förkylning kan det väl inte vara? Och absolut inte hypokondri!
Om det nu händelsevis inte skulle vara KOL, är det säkert kärlkramp. Det finns i släkten, så det är högst troligt. För en vanlig förkylning kan det väl inte vara? Och absolut inte hypokondri!
Mätt och nöjd
Ett stort tack till alla elever som gjorde den här avslutningen så trevlig... och onyttig!
Här fanns drömmar med pepparkakssmak, kolakakor, havreflarn, brownies, kladdkaka och chokladbollar. Jag är fortfarande mätt!
Det där med betyg
Några dagar kvar till jullovet. Många uppgifter kvar att rätta och betyg kvar att sätta. (Tränar inför julklappsrimmen) Lika bra att erkänna direkt; Jag gillar INTE betyg! Jag gillar inte att behöva sammanfatta en elevs samlade kunskaper i några få bokstäver. Jag gillar definitivt inte den känsla som ofta uppstår när eleverna får sina betyg - Jaså, jag är ett VG-barn (I bra fall, alltså).
Ibland är det tyvärr också så att det ses som en styrka hos lärare att sätta LÅGA betyg. Annars är man för snäll och medverkar till landets betygsinflation. Som exempel kan nämnas en av äldsta dotterns lärare, som utan att ha haft några betygssamtal någon gång under kursen bara sätter ett betyg som är lägre än förväntat, på grund av att dottern inte varit muntligt aktiv. Till saken hör att klassen består av 29 elever och att kursen är komprimerad till en tredjedel av ett läsår. Ämnet är inte heller ett som på något sätt kräver muntligt engagemang.
Min roll som lärare tycker jag är jämförbar med en coachs. Om jag har elever som har förutsättningar att lyckas och en vilja att arbeta är det upp till mig att träna dem så att de når önskat resultat. Jag tror inte att alla kan få MVG i allt, men varje gång jag tvingas sätta ett lågt betyg på en elev som egentligen skulle kunnat nå högre är det ett misslyckande! Ibland från elevens sida och ibland från min.
Inom sporten blir ju detta extremt tydligt och ganska ofta överdrivet- Går det dåligt för laget så avskedas tränaren. Riktigt så tycker jag förstås inte det ska vara, men det är ändå mitt ansvar att göra vad jag kan med det spelarmaterial jag fått (Oj, vad jag låter som den fotbollstokige före detta kollegan!). Visst finns det stora skillnader gentemot idrottens värld. Där deltar man frivilligt, är beredd att satsa och riskerar annars att bli kickad ur laget eller placerad på bänken. I skolan är alla mer eller mindre tvungna att gå och motivationen kan därför variera. Så nog är det svårare att vara lärare än tränare för Rögles A-lag!!
Betyg är tyvärr fortfarande det mätinstrument vi har för att bedöma kunskapsnivån och för att skilja agnarna från vetet vid sökande till högre utbildningar. Jag hoppas bara att jag och mina kolleger kan coacha våra spelare att utvecklas och leverera så så bra resultat som möjligt.
Ibland är det tyvärr också så att det ses som en styrka hos lärare att sätta LÅGA betyg. Annars är man för snäll och medverkar till landets betygsinflation. Som exempel kan nämnas en av äldsta dotterns lärare, som utan att ha haft några betygssamtal någon gång under kursen bara sätter ett betyg som är lägre än förväntat, på grund av att dottern inte varit muntligt aktiv. Till saken hör att klassen består av 29 elever och att kursen är komprimerad till en tredjedel av ett läsår. Ämnet är inte heller ett som på något sätt kräver muntligt engagemang.
Min roll som lärare tycker jag är jämförbar med en coachs. Om jag har elever som har förutsättningar att lyckas och en vilja att arbeta är det upp till mig att träna dem så att de når önskat resultat. Jag tror inte att alla kan få MVG i allt, men varje gång jag tvingas sätta ett lågt betyg på en elev som egentligen skulle kunnat nå högre är det ett misslyckande! Ibland från elevens sida och ibland från min.
Inom sporten blir ju detta extremt tydligt och ganska ofta överdrivet- Går det dåligt för laget så avskedas tränaren. Riktigt så tycker jag förstås inte det ska vara, men det är ändå mitt ansvar att göra vad jag kan med det spelarmaterial jag fått (Oj, vad jag låter som den fotbollstokige före detta kollegan!). Visst finns det stora skillnader gentemot idrottens värld. Där deltar man frivilligt, är beredd att satsa och riskerar annars att bli kickad ur laget eller placerad på bänken. I skolan är alla mer eller mindre tvungna att gå och motivationen kan därför variera. Så nog är det svårare att vara lärare än tränare för Rögles A-lag!!
Betyg är tyvärr fortfarande det mätinstrument vi har för att bedöma kunskapsnivån och för att skilja agnarna från vetet vid sökande till högre utbildningar. Jag hoppas bara att jag och mina kolleger kan coacha våra spelare att utvecklas och leverera så så bra resultat som möjligt.
Det här är min morfars gamla betyg som han fick 1914 när han slutade folkskolan. Ganska bra, men vad hjälpte det om man var statarunge? Trots läshuvud blev han bara gropare, alltså en som grävde diken. Så hårt var livet på den tiden!
Nostalgi
Otroligt vad ett år går fort! Jag kan inte förstå att det är ett helt år sedan jag förra gången gick här och förberedde inför julavslutningen, medan mina manliga kolleger satt i bastun och snackade s..t, eller om man så vill, hade terapeutiska samtal om äktenskapliga ting.
Nu är det alltså åter dags för skumtomtar, pepparkakor och julmust, medan lärarna leder lekar och eleverna drömmer om julafton. I aulan ska vi sedan få lyssna på skönsjungande musikelever (och ta del av musiklärarens gitarrstämmande) innan det är dags att springa ut i vinterlandskapet.
Terminen försvann snabbt. Idag är det den traditionella volleybollturneringen för eleverna och en del entusiastiska lärare. Precis som alla andra år får jag inte vara med i lärarlaget, utan förväntas stå en hel dag och titta på. (Får och får? Ingen har i alla fall frågat.) Precis som alla andra år serveras risgrynsgröt och saftsås. Och precis som alla andra år är det kallt på golvet där man måste gå omkring i strumplästen.
Elever kommer, elever går, men vi lärare (i alla fall de som inte blivit bortsparade)och våra traditioner består.
(Vi som blev kvar.. och så Per och Camilla förstås)
Nu är det alltså åter dags för skumtomtar, pepparkakor och julmust, medan lärarna leder lekar och eleverna drömmer om julafton. I aulan ska vi sedan få lyssna på skönsjungande musikelever (och ta del av musiklärarens gitarrstämmande) innan det är dags att springa ut i vinterlandskapet.
Terminen försvann snabbt. Idag är det den traditionella volleybollturneringen för eleverna och en del entusiastiska lärare. Precis som alla andra år får jag inte vara med i lärarlaget, utan förväntas stå en hel dag och titta på. (Får och får? Ingen har i alla fall frågat.) Precis som alla andra år serveras risgrynsgröt och saftsås. Och precis som alla andra år är det kallt på golvet där man måste gå omkring i strumplästen.
Elever kommer, elever går, men vi lärare (i alla fall de som inte blivit bortsparade)och våra traditioner består.
(Vi som blev kvar.. och så Per och Camilla förstås)Vinna eller försvinna
Visst tävlar man för att vinna? Tyvärr är det inte alltid man lyckas. Idag på lärarnas årliga julfest till exempel. Jag och två kolleger kämpade tappert i frågesporten och allt gick bra... tills det var dags för sista frågan; en musikfråga. Man skulle ur ett medley kunna urskilja så många låtar som möjligt och också kunna namnge originalartisterna. A piece of cake kan tyckas. Om man inte är musikalisk analfabet.
På denna sista fråga förlorade vi flera poäng och kom alltså bara tvåa!! Pris utdelades dock till alla i form av att vi fick meta i fiskedammen. (Det är sånt vi lärare gör på våra julfester!) Vad som fanns i påsarna varierade. Jag tillhörde dem som fick godis. Undrar varför? Ska jag ta det som en pik? I och för sig hade det i så fall varit värre att få våtservetter eller en tandborste!
På tal om att vinna, så lider jag idag med mina mentorselever som trots hårt arbete och mycket möda inte lyckades charma elevjuryn på filmgalan. Startfältet var dock betydligt bättre än förr om åren och konkurrensen stentuff. Som partisk mentor anser jag ändå att fel film vann och fel film försvann.
Dementi
Från hjärtat är jag härmed tvungen att be om ursäkt för mitt påstående att kollegan skulle ha sagt att det var elevernas fel att program och datorer inte ville samarbeta. Det har han förstås aldrig menat...
Jag hatar datorer
Nähä, då blev inte alla filmer klara i tid i år heller. Kollegan säger, precis som förra året, att det är elevernas fel eftersom de inte varit ute i god tid och jag skyller, precis som förra året, på det tekniska.
Imorgon är det dags för den årliga Aghardsgalan, Akademi Båstad gymnasiums egen filmgala. Eleverna har under flera veckor jobbat med draman från renässansen, alltså pjäser av Shakespeare och Moliere. Macbeth, Hamlet, Tartuffe och Romeo och Julia hör till de verk vi får ta del av under filmgalan. Förhoppningsvis, alltså. Om inte det eländes dataprogrammet krånglar!
Förra året blev ingen av mina elevers filmer klara. Det saknades en platta för överföring mellan videokameran och datorn. Ansvarig lärare tyckte inte att han var ansvarig, en del elever var glada att slippa visa sina homevideos, jag blev sur och vägrade sätta betyg och alltsammans slutade med att upprörda föräldrar ringde hem.
I år såg det dock mer lovande ut. Läraren i rörlig bild tog på sig ansvaret för allt det filmtekniska och eleverna gick in för uppgiften med liv och lust. Men ack, så här i slutspurten har det ändå hängt upp sig. Jag håller alla tummar jag har för Louise och gänget, men vet inte om tummarna lyckas besegra det bristande programmet, grafikkortet eller vad det nu är. En sak är i alla fall säker; betyg ska utdelas. Tyvärr är det ju så vi fostrat ungdomarna. Allt måste bedömas och poäng utdelas. Hoppas bara att de lär sig för livet också. Den där bokstavskombinationen säger egentligen inte så mycket... men det är ju ett helt annat inlägg!
Imorgon är det dags för den årliga Aghardsgalan, Akademi Båstad gymnasiums egen filmgala. Eleverna har under flera veckor jobbat med draman från renässansen, alltså pjäser av Shakespeare och Moliere. Macbeth, Hamlet, Tartuffe och Romeo och Julia hör till de verk vi får ta del av under filmgalan. Förhoppningsvis, alltså. Om inte det eländes dataprogrammet krånglar!
Förra året blev ingen av mina elevers filmer klara. Det saknades en platta för överföring mellan videokameran och datorn. Ansvarig lärare tyckte inte att han var ansvarig, en del elever var glada att slippa visa sina homevideos, jag blev sur och vägrade sätta betyg och alltsammans slutade med att upprörda föräldrar ringde hem.
I år såg det dock mer lovande ut. Läraren i rörlig bild tog på sig ansvaret för allt det filmtekniska och eleverna gick in för uppgiften med liv och lust. Men ack, så här i slutspurten har det ändå hängt upp sig. Jag håller alla tummar jag har för Louise och gänget, men vet inte om tummarna lyckas besegra det bristande programmet, grafikkortet eller vad det nu är. En sak är i alla fall säker; betyg ska utdelas. Tyvärr är det ju så vi fostrat ungdomarna. Allt måste bedömas och poäng utdelas. Hoppas bara att de lär sig för livet också. Den där bokstavskombinationen säger egentligen inte så mycket... men det är ju ett helt annat inlägg!
Mental träning ?
Förra söndagen skrev jag om att vi kan få kraft av Gud att bryta negativa mönster. Jag fick då en fråga om HUR detta skulle gå till.
För ett tag sedan var jag på en föreläsning som handlade om mental träning. Nästan allt som togs upp hade jag hört förr... i kyrkan. En kollega tog det som ett tecken på att kristen tro egentligen bara handlar om att psykologiskt bygga upp sig själv. Jag förstår hans synpunkt eftersom en hel del i Bibeln och i kristen förkunnelse bygger på att vi jobbar med oss själva, våra vanor och tankesätt.
Det finns dock en stor, för att inte säga avgörande skillnad, mellan vanlig mental träning och att utvecklas som kristen. I det förstnämnda fallet handlar allt om DIG. Det är DU som ska jobba för att bli en bättre människa, så att DU kan utvecklas och må bra. I det andra fallet handlar det också om DIG, men inte BARA. Du ska förstås fortfarande göra vad du kan för att komma vidare, MEN du behöver inte göra det ensam. När du inte orkar tänka positivt, om du drabbas av sjukdom som gör det svårt att se ljuset i tunneln eller när besvikelser och motgångar fått dig att misstro framtiden, finns det ändå någon där som kan hålla dig uppe tills du orkar gå vidare.
Likaså handlar det inte bara om att DU ska må bra, utan faktiskt också om att Gud ska bli förhärligad. I det här individualistiska samhället låter det helt absurt för många. Är inte jag jordens medelpunkt? Nej, faktiskt inte! Det finns många människor här i världen och alla kan inte stå främst hela tiden. Ibland måste man stå tillbaka för någon annan.
Ändå bryr sig Gud mer om var och en av oss, än vad vi bryr oss om oss själva. Han vill att vi ska växa och utvecklas. Om vi jobbar med oss själva, så gör han resten.
"Vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du låter dig vårda om honom? Ändå gjorde du honom nästan till ett gudaväsen.." (Bibeln, nånstans)
För ett tag sedan var jag på en föreläsning som handlade om mental träning. Nästan allt som togs upp hade jag hört förr... i kyrkan. En kollega tog det som ett tecken på att kristen tro egentligen bara handlar om att psykologiskt bygga upp sig själv. Jag förstår hans synpunkt eftersom en hel del i Bibeln och i kristen förkunnelse bygger på att vi jobbar med oss själva, våra vanor och tankesätt.
Det finns dock en stor, för att inte säga avgörande skillnad, mellan vanlig mental träning och att utvecklas som kristen. I det förstnämnda fallet handlar allt om DIG. Det är DU som ska jobba för att bli en bättre människa, så att DU kan utvecklas och må bra. I det andra fallet handlar det också om DIG, men inte BARA. Du ska förstås fortfarande göra vad du kan för att komma vidare, MEN du behöver inte göra det ensam. När du inte orkar tänka positivt, om du drabbas av sjukdom som gör det svårt att se ljuset i tunneln eller när besvikelser och motgångar fått dig att misstro framtiden, finns det ändå någon där som kan hålla dig uppe tills du orkar gå vidare.
Likaså handlar det inte bara om att DU ska må bra, utan faktiskt också om att Gud ska bli förhärligad. I det här individualistiska samhället låter det helt absurt för många. Är inte jag jordens medelpunkt? Nej, faktiskt inte! Det finns många människor här i världen och alla kan inte stå främst hela tiden. Ibland måste man stå tillbaka för någon annan.
Ändå bryr sig Gud mer om var och en av oss, än vad vi bryr oss om oss själva. Han vill att vi ska växa och utvecklas. Om vi jobbar med oss själva, så gör han resten.
"Vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du låter dig vårda om honom? Ändå gjorde du honom nästan till ett gudaväsen.." (Bibeln, nånstans)
Lucia- och julfest i kyrkan
Några bilder från kyrkans julfest...
Luciatåg med de små
Eldshow med Lennart
Luciatåg med de större
och så långdansen. (Jag klarade mig undan i år också)
Men det gjorde inte Thomas
Ett dyrt uppvaknande
Idag har jag betalt 2500 kronor för att inse att jag faktiskt håller på att bli gammal. Jag är INTE 25 år längre, och inte ens 35. Dottern och jag var ju på The Studio i Malmö. Vi blev sminkade, hårstylade, fotograferade och därefter erbjudna att köpa bilderna för dyra pengar. Jag tyckte att det gick jättebra ända fram tills jag fick se bilderna. Då drabbade mig ett hastigt uppvaknande. Det går inte att stoppa huvudet i sanden längre. Från och med nu måste jag förstå att jag är, och börja uppföra mig som, en mogen 41-årig tonårsmamma.
Jag får helt enkelt ta åt mig av kloka Thereses ord om att det är insidan som gör en människa vacker. Det har jag förstås alltid vetat, men konstigt nog verkar det som om insidan lyser igenom mest när man är i 20-årsåldern. (Eller om man är man) I takt med att rynkorna blir fler har den tydligen svårare att komma fram.
Egentligen är det helt sjukt att jag ens skriver det här. Varför är det så viktigt för oss kvinnor med utseendet? Jag tror inte att särskilt många medelålders män sörjer sin ungdoms utsida. Kanske är det så att ålder för en man fortfarande medför pondus och makt, medan en kvinna mycket mer bedöms efter det yttre. Usch, detta måste helt enkelt besegras!! Fram för mogna, kloka kvinnor... ja, alltså sådana som jag:)
Så här trodde jag att mina bilder skulle se ut........................men så här blev de! 25 år är visst lång tid!
Vardag i skolan
Skolan skjuder av liv! Det är lite grann som att jobba på dagis och lite grann som att vara med om förberedelserna inför melodifestivalen. I morgon är det nämligen kulturdag, ett arrangemang som svällt från att bara handla om samhällskunskap till att inta hela skolan. I varje vrå sätts det just nu upp montrar. Bord pyntas och godis plockas fram. Mitt i allt övas det luciasånger. Den ambitiöse musikläraren gör minsann inget halvhjärtat.
Under förmiddagen kommer dessutom tvåor och treor att få ta del av en dramatisk uppläsning av Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar. (Det är förresten idag exakt 100 år sedan hon fick nobellpriset.)
Sådana här stunder är det väldigt roligt att vara lärare. Jag önskar att alla de som klagar på dagens ungdom fick vara med och se energin och kreativiteten som flödar fram.
Överhuvudtaget är det oerhört givande att vara lärare. Framför allt för de driftiga eleverna på Samhällsprogrammet med journalistikinriktning. De har just nu som uppgift att bevaka det som händer och dokumentera detta. Gå gärna in på hemsidan under elever/nyheter och ta del av deras texter.
Själv kommer jag att missa alla begivenheterna, eftersom jag är ledig och nu äntligen ska få bli modell för en dag.
Under förmiddagen kommer dessutom tvåor och treor att få ta del av en dramatisk uppläsning av Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar. (Det är förresten idag exakt 100 år sedan hon fick nobellpriset.)
Sådana här stunder är det väldigt roligt att vara lärare. Jag önskar att alla de som klagar på dagens ungdom fick vara med och se energin och kreativiteten som flödar fram.
Överhuvudtaget är det oerhört givande att vara lärare. Framför allt för de driftiga eleverna på Samhällsprogrammet med journalistikinriktning. De har just nu som uppgift att bevaka det som händer och dokumentera detta. Gå gärna in på hemsidan under elever/nyheter och ta del av deras texter.
Själv kommer jag att missa alla begivenheterna, eftersom jag är ledig och nu äntligen ska få bli modell för en dag.
Nu igen
Att jag inte bara kan hålla tyst! Nu har det nämligen hänt igen, att några förflugna ord satt igång upprörda känslor.
Idag när jag skulle med 8.15-bussen körde den första av två möjliga bussar bara förbi, trots att den, enligt mitt tycke, inte var särskilt full. När nästa buss anlände stod folk i hela gången ända fram till chauffören. Jag påpekade då att första bussen minsann inte var så fullsatt. Men se, det skulle jag inte gjort. Den överarbetade föraren var redan irriterad och ringde upprört upp sin chef och klagade på förare nummer ett. Denne hävdade i sin tur att han INTE hade några platser lediga varpå en hetsig ordväxling bröt ut. Förare nummer två anklagade förare nummer ett för att vara en lögnare för att "hon på Pomona såg minsann att din buss inte var fullsatt".
Oj, oj, oj... Nu vågar "hon på Pomona" knappt åka buss längre. Eftersom jag inte såg vem som körde första bussen vet jag ju inte vem jag ska akta mig för. Han kanske hämnas genom att stänga dörrarna innan jag gått ut, köra i hög fart i en vattenpöl förbi hållplatsen eller sätta på AC´n på full speed just över MITT säte.
Jag får nog tyvärr köpa bil igen... Fast det förstås, en Skoda är definitivt mer skräckinjagande än värsta arga busschaffisen.
Idag när jag skulle med 8.15-bussen körde den första av två möjliga bussar bara förbi, trots att den, enligt mitt tycke, inte var särskilt full. När nästa buss anlände stod folk i hela gången ända fram till chauffören. Jag påpekade då att första bussen minsann inte var så fullsatt. Men se, det skulle jag inte gjort. Den överarbetade föraren var redan irriterad och ringde upprört upp sin chef och klagade på förare nummer ett. Denne hävdade i sin tur att han INTE hade några platser lediga varpå en hetsig ordväxling bröt ut. Förare nummer två anklagade förare nummer ett för att vara en lögnare för att "hon på Pomona såg minsann att din buss inte var fullsatt".
Oj, oj, oj... Nu vågar "hon på Pomona" knappt åka buss längre. Eftersom jag inte såg vem som körde första bussen vet jag ju inte vem jag ska akta mig för. Han kanske hämnas genom att stänga dörrarna innan jag gått ut, köra i hög fart i en vattenpöl förbi hållplatsen eller sätta på AC´n på full speed just över MITT säte.
Jag får nog tyvärr köpa bil igen... Fast det förstås, en Skoda är definitivt mer skräckinjagande än värsta arga busschaffisen.
Kalsonger, C-uppsatser och skånska chokladbiskvier
Någon gång har jag hört berättas att Halmstadbor är ganska snobbiga, och det är kanske möjligt, men framför allt tycker jag att de verkar vara pratglada. Under min shoppingrunda idag fick jag många trevliga leenden och samtal om både det ena och det andra.
I en affär finner jag mig plötsligt i ett öppenhjärtigt samtal med den skallige expediten. I säljande syfte berättar han sin kalsonghistoria; hur han först haft Björn Borg, för att sedan gå över till Calvin Klein och nu slutligen ha upptäckt Lewis-kalsongerna. De sitter tydligen bekvämt och håller bra i resåren, så att man slipper vandra runt med baguetten dinglandes hur som helst. (Äh, det där sista sa han faktiskt inte, men det kändes ändå som ett lite udda ämne att diskutera med en fullständig främling.)
På det mysiga caféet Skånskan träffade jag sedan min före detta kollega. Över en chokladbiskvi stor som en middag diskuterade vi C-uppsatser och mejerihistoria. Men, tänk, trots att vi jobbat tillsammans i tre år har jag ingen aning om vad han använder för kalsonger. Ska kanske fråga nästa gång!
I en affär finner jag mig plötsligt i ett öppenhjärtigt samtal med den skallige expediten. I säljande syfte berättar han sin kalsonghistoria; hur han först haft Björn Borg, för att sedan gå över till Calvin Klein och nu slutligen ha upptäckt Lewis-kalsongerna. De sitter tydligen bekvämt och håller bra i resåren, så att man slipper vandra runt med baguetten dinglandes hur som helst. (Äh, det där sista sa han faktiskt inte, men det kändes ändå som ett lite udda ämne att diskutera med en fullständig främling.)
På det mysiga caféet Skånskan träffade jag sedan min före detta kollega. Över en chokladbiskvi stor som en middag diskuterade vi C-uppsatser och mejerihistoria. Men, tänk, trots att vi jobbat tillsammans i tre år har jag ingen aning om vad han använder för kalsonger. Ska kanske fråga nästa gång!
Fria från oss själva
Visst är det konstigt! Hur vi människor ofta hamnar i mönster som är nästintill omöjliga att bryta. Trots att man är medveten om att det sätt man lever på är skadligt, fortsätter man bara, som i en slags marionettdans. Den som jobbar för mycket, fortsätter att jobba för mycket. Den som stressar fortsätter att stressa, och den som köpt ett renoveringsobjekt, fortsätter att renovera trots att det mesta runt omkring rasar samman under tiden.
Undersökningar visar till exempel att de flesta par bråkar om samma saker hela livet. Trots att man inser att negativa mönster måste brytas, lyckas man inte göra det.
I Bibeln står det att "Den sonen gör fri, han är verkligen fri." Jag har funderat över dessa ord, för det är ju inte alltid som det kristna livet känns särskilt fritt. I Bibeln finns en hel del levnadsregler, som kan bli lite lagiska om man försöker leva efter dem. Men jag tror att det faktiskt handlar om att bli fri från dessa marionett-mönster, att kunna ta tag i sig själv och sin livssituation och att bli fri från sin inre slavdrivare.
För det märkligaste av alltihop är att de allra flesta människor faktiskt KAN förändra sin livssituation, men inte förrän de blir tvungna! När skillsmässan är ett faktum eller när kroppen kollapsar blir det där viktiga jobbet trots allt ganska meningslöst. Huset måste säljas och livsstilen läggas om. Det tragiska är ju att det då kan vara försent. Vi behöver få hjälp att bryta mönster i tid! Vi behöver bli fria, verkligen fria!
Konkurrens
Jaha, nu har en av mina kompisar också börjat blogga... och tydligen instiftat en tävling om vem som har flest besökare. När jag räknar efter tror jag att jag haft cirka 30 besökare totalt, fast det är svårt att veta, eftersom alla på Båstad gymnasium har samma Ip-adress och alltså räknas som en person. (Enade vi stå, söndrade vi falla!)
Hur som helst, så blir det nog inte så svårt att vinna kampen för det är väl ingen som vill läsa om fotboll, fantastiska fruar och friskolor? Fast om någon, trots allt tycker att detta låter intressant kan ni ju alltid gå in på slevens.webblogg.se. Jag är inte orolig; ni hittar nog tillbaka hit sen. Sötsaker, sköna söndag och skolverksstyrda skolor är förstås mycket roligare!
Hur som helst, så blir det nog inte så svårt att vinna kampen för det är väl ingen som vill läsa om fotboll, fantastiska fruar och friskolor? Fast om någon, trots allt tycker att detta låter intressant kan ni ju alltid gå in på slevens.webblogg.se. Jag är inte orolig; ni hittar nog tillbaka hit sen. Sötsaker, sköna söndag och skolverksstyrda skolor är förstås mycket roligare!
Lussebullsfilosoferande
Idag var det dags för det årliga lussebullsbakandet. Den ena degen blev helt perfekt, lättbakad som playdoo-lera. Den andra, däremot, var motsträvig. Hur mycket mjöl jag än knådade in var den ändå kladdig och svårformad. Ett tag funderade jag på att kasta den helt enkelt, men med tanke på det hutlösa priset på saffran kämpade jag på.
Saffran för 150 kr! 
Bulldog?Tur var väl det, för när bullarna var färdiga visade det sig att de från den svårbehandlade degen var mycket bättre - släta och fina, medan de andra såg ut som gamla skrynkliga tanter (symboliskt?). Så än en gång blev jag påmind om att allt inte alltid är som det ser ut att vara. Första intrycket stämmer sällan, och det som verkar bra kan vara dåligt, den som verkar tuff är ganska ofta osäker och den utåt sett blyge visar sig vara den modigaste.
Efter provsmakande konstaterades dock att även de skrynkliga var goda. Så ännu en gång - Döm inte efter ytan eller efter första intrycket. Ge människor och lussebullar en chans!
Te-avundsjuka
Vissa är tydligen avundsjuka för att de inte tillhör den exlusiva skaran av tedrickare på Akademi Båstad Gymnasium... Publicerar här en kommentar som nyss ramlade in.
Problemet är Te-drickandet!
Te-drickare är mer komplicerade människor än kaffedrickare. En kaffe-drickare samlas med likasinnade runt javamaskinen och alla dricker ur den gemensamma graalen.
Te-drickare förfärdigar sin dryck individuellt, och det finns lika många sorters te-varianter som det finns ursäkter att ens uppsats är sen!
Te-drickare ställer sig utanför kollektivet, och upplever sig därför som mer utsatta och ensamma.
Kaffe-drickare kan ialla fall enas under parollen, "Åh vilket gott kaffe". '
Gruppen säger "Mmmm".
Te-drickaren tittar ensam på sin pyramid-påse med "Morgondagg"-grönt-vitt te med citrus och herbacid-smak. Bränner tungan utan mjölk.
Kallt lyser kaffekokarens on-knapp.
Poetiskt och vackert, men ack så fel! Fast visst är det lättast att följa massan och anpassa sig till kollektivet och visst är tedrickare mer komplicerade... Vi är ju självständiga, moderna människor som gillar valfrihet och originalitet.
Trubbel i lärarrummet
Jag har rykte om mig att vara en snäll person. Idag lyckades jag dock med bedriften att reta upp skolans tillsynes lugnaste lärare, när jag påpekade att det enda program som ännu inte satt upp adventsbelysning i sina fönster är det program där det enbart arbetar män. Han blev verkligen arg och tyckte att det var ett fasligt tjat om allt man ska hinna med. Det kan jag väl i och för sig instämma i. Lärarna får ju hela tiden fler och nya uppgifter, samtidigt som den gamla hederliga undervisningen fortfarande ska bedrivas.
Så jag får helt enkelt be om ursäkt; Jag anade inte att frågan om att få upp stakarna var så känslig för det mansdominerade arbetslaget.
Så jag får helt enkelt be om ursäkt; Jag anade inte att frågan om att få upp stakarna var så känslig för det mansdominerade arbetslaget.
En vanlig medelsvensson
En del av mina kompisar tycker att jag bara skriver om vanliga saker, som julstjärnor, adventskalendrar och julgardiner. De tycker att jag borde vara mer originell. Och visst, jag är originell. Det är vi alla. Samtidigt tycker jag att det är befriande att tänka på att vi trots allt fortfarande delar ganska många upplevelser. Vi äter tacos och tittar på Idol på fredagar, handlar på IKEA, somnar framför TV´n, grillar på sommaren och mumsar på glögg och pepparkakor i adventstid. Vi hoppas att det ska gå bra för våra barn, samtidigt som vi förfasar oss över att alla svarta strumpor är likadana, så när som på en liten detalj som tvingar oss att ägna onödig tid åt att sortera dem.
På många sätt är vi alltså ganska lika. Marcus Birro skrev (eller pratade) om detta för en tid sedan; hur han alltid häcklat alla medelsvensson som finns i det här landet, tills han insåg att han själv var en av dem. Även han packade in familjen och åkte på storhandling. Även han fröjdade sig över extrapriserna på Claes Ohlson. Även han...
Det verkar alltså fungera att vara en helt vanlig medelsvensson och ändå samtidigt vara djup, filosofisk och originell. Så därför ska jag skynda mig att titta på julkalendern på TV. Det är ju den första december!
På många sätt är vi alltså ganska lika. Marcus Birro skrev (eller pratade) om detta för en tid sedan; hur han alltid häcklat alla medelsvensson som finns i det här landet, tills han insåg att han själv var en av dem. Även han packade in familjen och åkte på storhandling. Även han fröjdade sig över extrapriserna på Claes Ohlson. Även han...
Det verkar alltså fungera att vara en helt vanlig medelsvensson och ändå samtidigt vara djup, filosofisk och originell. Så därför ska jag skynda mig att titta på julkalendern på TV. Det är ju den första december!
Nu får det bli andra bullar
Jag tror jag håller på att fika ihjäl mig. Te och macka, te och kaka, te och macka igen och så vidare... Jag har verklig, anammat mjölreklamens budskap att byta ut sin terapeut mot en deg. Ju stressigare livet är och ju dystrare väder det är desto mer fikar jag. Det måste helt enkelt bli andra bullar nu (Lussebullar?) om jag inte ska behöva bära omkring terapeuten på magen.
