.

Halloween... spöken, gastar, monster...och spindlar! Visst är spindlar hur skrämmande som helst där de liksom svävar fram med alla sina åtta ben?

Idag skulle jag röja i trädgården och tro det eller ej, men det fanns faktiskt spindlar där! (Märkligt, va? Spindlar i naturen, så onaturligt!) Min första impuls var att döda dem. Det hade väl inte varit så fel? De skrämmer mig ju!

Tyvärr är det väl just så vi människor fungerar i alla möjliga sammanhang. Rädslan driver oss att förtrycka, förnedra och kanske till och med döda våra medmänniskor. Tänk bara på Hitlertiden, hur judarna framställdes som det stora hotet. Eller många av de män som slår sina hustrur. En vanlig ursäkt är ju att de blivit provocerade och känt sig hotade.

Allra mest aktuellt på det här området är det förstås med Jimmie Åkessons debattartikel om det muslimska hotet! Skapa rädsla, så blir det legitimt att förtrycka!

Nej, usch, de stackars spindlarna i trädgårdslandet fick leva. Jag insåg ju att det var JAG som var ett hot mot DEM och inte tvärtom. Kanske dags för Jimmie att komma till samma insikt! Den skrämda är alldeles säkert den mest skrämmande.

Att vara tonårsförälder är sannerligen inte lätt...och inte särskilt billigt heller. Idag kom sonen hem från lägret han varit på. I Kalmar. Hela förmiddagen försökte vi nå honom för att påminna om att packa ner allt det han tagit med sig. Signalerna gick fram, men ingen svarade. Vid 17-tiden anländer sonen med två väskor, i vilka han fraktat sina datagrejer. På frågan var han har väskan med kläderna ser han helt oförstående ut. Vaddå kläder? Hade jag KLÄDER med mig?

Sonen har alltså på tre dagar inte duschat eller bytt kläder och därför inte heller kommit ihåg att ta hem väskan!! I denna fanns så gott som alla kläder han äger (vilket inte är så många sedan han slarvat bort en hel del plagg i skolan också!)

Tursamt nog hade han i alla fall ett par jeans, en T-shirt och en hoodtröja på sig när han anlände och i väntan på att dessa ska tvättas får han använda morgonrock. Frakten av väskan kommer han att få betala själv, men är det någon som har vägarna förbi Kalmar de närmaste dagarna, kan ni ju säga till!

Igår hade vi faktiskt BF för första gången på länge. Alla de tre barnen var upptagna på olika håll. Äntligen fick VI bestämma vilken film vi skulle se, vad vi skulle äta till middag och när vi ville gå och lägga oss.

Ett litet problem i sammanhaget är att VI har ganska olika uppfattningar om det mesta i dessa frågor. Mannen gillar actionfilmer, rött vin och sena kvällar vid datorn. Jag föredrar djupa relationsdramer, vitt vin och tidiga kvällar i sängen. (Hm! Hur lät det?)

Min snälla man lät dock mig välja film. Det blev Lukas Moodyssons Mammut, en ganska långsam, eftertänksam och klart sevärd film. Moodysson presenterar ett gäng människor som strävar efter att göra det rätta här i livet, men ändå lyckas ställa till det för sig. Frågan om vad som är rätt och fel, vilka konsekvenser våra val får och om huruvida de ogenomtänkta misstagen är värre än de noga övervägda, löper som röda trådar genom filmen.

Mammut är alltså en film som får dig att tänka till. Som lättsam fredagsunderhållning är den kanske inte det givna valet. Mannen kämpade tappert för att inte lämna soffan eller falla i sömn på vår barnlediga kväll. Efteråt skrev han  på Facebook "Vet inte...Mammut, Moodysson...2 h.... vet inte" En något förrvirrad recension, med andra ord. Nästa gång får han välja och jag stå ut med övernaturliga Heroshjältar eller blodtörstiga vampyrer.

Det är ett konstigt nöje, det där med att titta på sport. Om jag går på en konsert eller en film, så har jag i alla fall en viss garanti för att de ska uppfylla mina förväntningar. Jag går ju dit för att bli road och inte för att bli deprimerad. Innan jag går dit har jag kanske läst en del recensioner för att bilda mig en uppfattning om evenemanget. Om konserten skulle gå helt åt skogen skulle man kanske till och med kunna få pengarna tillbaka.

Men ack, när det gäller idrottsevenemang är det bara att betala dyra pengar och hoppas på det bästa. Här kan man inte läsa några recensioner förrän det är för sent. Inte ens om det älskade laget förlorar alla säsongens matcher kan man få ersättning.

Just nu går det inte bra för Ängelholms stolthet, Rögle. Sex raka förluster och en massa besvikna fans! Vad som brister har jag ingen aning om. (Men har förstått att en vanlig lösning brukar vara att byta tränare.) Jag tycker dock att spelarna borde ta sitt ansvar och spela bättre hockey. Tänk på alla oss stackars partners som släpper iväg våra respektive kväll efter kväll och dessutom drar åt svångremmen för att dessa hockeybesök ska kunna bli av! Tänk på hur vi sköter allt jobb på hemmaplan (utan publik) och tillika får agera terapeuter åt våra hockeysupportrar! Är inte vi värda ett bättre spel? Meditera lite över detta vid nästa mentala uppladdning! Det handlar inte bara om hockey; det handlar om husfrid och harmoni i tusentals ängelholmshem. Tänk på det!

Idag gick jag förbi vårdcentralen där den 14-årige sonen brukade vägas och mätas när han var nyfödd. Jag passerade också en lekpark där jag brukade tillbringa dagarna med den numera 16-åriga dottern. Tänk att de faktiskt varit små, eller tja, Elias var väl inte precis någon liten bäbis. Han kallades Churchill av svärfar eftersom han var så tjock, men ändå.

Sonen har just idag åkt iväg på LAN. Ett LAN som arrageras av kyrkan, faktiskt, vilket ju gjorde hans mamma lite mer positivt inställd. Sonen har inte tidigare fått spela CS (Counter Strike), men eftersom det var ett av de spel som skulle användas på detta kyrkliga LAN fick han ett sådant i födelsedagspresent. Så var det med den principen!

Dottern som jag alltså ganska nyss lekte på lekplatsen med har nu portförbjudit mig ur hennes rum. Jag får bara stå på tröskeln och prata med henne! När hon tittar uppgivet på mig och konstaterar att "du fattar ju ingenting", så har hon helt rätt. Jag fattar verkligen ingenting. Det är ju JAG som är UNG, HON som är ett BARN och MINA föräldrar som inte fattar någonting. Hon har verkligen missbedömt situationen.

Tiden går och vi med den, brukade en av mina dementa vårdtagare upprepa som ett mantra. (På den tiden jag jobbade inom vården, alltså!) Hon hade säkert rätt, men jag förstår det ändå inte. Fast det är ju inte så konstigt, eftersom jag inte fattar någonting!

Kvinnor kan faktiskt! Det är män som har en del stora begränsningar, som till exempel oförmågan att vara gravida, föda barn och amma. Ändå så verkar det vara uppseendeväckande att en kvinna (jag) kan tillverka och använda mig av en enkel powerpointpresentation. Idag skulle nämligen vår arbetsgrupp redovisa vad vi kommit fram till under en dags arbete. I jämställdhetens namn(!) föreslog den manliga kollegan att jag skulle hålla i redovisningen. Alltså inte i första hand för att jag är jag, utan för att jag är kvinna. När jag redovisat fick jag flera förvånade och berömmande kommentarer om powerpointen, som om det skulle vara så märkvärdigt. Ingen uppmärksammade männens datakunskaper.

Tidigare under dagen hade jag haft en diskussion med en annan manlig kollega om huruvida män och kvinnor kan vara kompisar. Att fika tillsammans med en man som man inte är gift med, verkar inte vara okej. Om man själv är gift med en annan förstås. Singlar går nog bra...tror jag.

HALLÅ... är vi så könsfixerade i vårt samhälle? Sverige 2009. Är jag i första hand kvinna och i andra hand människa? Jag kan faktiskt göra en powerpointpresentation. Jag kan prata inför folk (Annars skulle jag väl inte vara lärare?) och jag kan fika med en man utan att slita av honom kläderna och dra in honom i sovrummet. Kvinnor kan! Yes, we can!

(Fast det förstås; fixa layouten till min blogg har jag ännu inte lärt mig:)

Skulle precis sätta mig och, efter en lång arbetsdag, koppla av med en kopp te och halva mitt Ragusachoklad, som jag sparat sen igår. Men NÅGON har haft det dåliga omdömet att ÄTA UPP mitt choklad! (Jag vet att det pågår en debatt om huruvida det heter en eller ett choklad, men just nu bryr jag mig INTE.) Såklart inser jag att det här inte är något stort problem rent globalt sett. Jag åt ju faktiskt en morotskaka tidigare idag, men ändå...Det var ju mitt/min choklad!



Mitt kollega(!) brukar oja sig över att folk gnäller för småsaker, och visst kan det ibland vara så, men ofta är det väl just de där småsakerna som kan stjälpa eller hjälpa det stora lasset. En oförstående kommentar, en bortglömd kod eller ett uppätet choklad, kan göra en annars ljus dag betydligt mörkare.

Som tur är gäller det motsatta i lika hög grad. En tråkig dag kan lättas upp genom bara några få uppmuntrande ord, ett roligt sms eller en uppkattande blick. De små tingen är viktiga. De kan få oss att helt tappa livsgnistan eller ge oss bränsle och energi för att orka ytterligare en tid!

Idag hade jag tänkt infoga en länk till youtube här, men det verkar inte fungera. Jag har nämligen fastnat för låten som Alfred sjunger för Emil om att vara en fattig bonddräng. Den är bara så fantastisk. (Sök på Youtube, så hittar du den.)

Alfred sjunger om hur han jobbar och sliter hela veckan och att de enda nöjen han har är snuset och lördagkvällen då han får ta sig ett rus, slåss lite och vila i armarna på en flicka. På söndagen är han för trött för att gå i kyrkan, för då sover han bäst. Prästen kan ju sova hela måndagen sen, men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

När bonddrängen dör tror han sig inte få komma in i himlen, men då säger Herren; fattig bonddräng kom hit, jag har sett din strävan, jag har sett allt ditt slit. Sen klär han på mig den snövita skrud. Nu du, säger Herren är ditt arbete slut, nu du fattig bonddräng. Nu får du vila ut."

Visst är det just detta som är nåd. Att bli behandlad bättre än man förväntat sig och bättre än man förtjänar. Rövaren som korsfästes tillsammans med Jesus bad honom bara om en tanke, men Jesus svarade; "Sannerligen idag ska du vara med mig i paradiset."

En sådan Gud tror jag på, som har en öppen famn för den som vill komma till honom.

De senaste dagarna har det debatterats flitigt huruvida det är bra att blivande föräldrar får möjlighet att välja bort barn med Downs Syndrom. Jag vill egentligen inte lägga mig i debatten, för hur varje enskilt par resonerar måste vara upp till dem. Men jag har ändå börjat fundera över detta, vad som egentligen räknas som normalt.

I samma nätupplaga av Aftonbladet stod det också om en trettonårig pojke som redan var bankrånare. Är han normal? Är jag normal? Är du normal?

Jag har städmani, avskyr fotspår på golven och håller därför på att slita upp parketten med allt mitt svabbande. Jag äter alldeles för mycket sötsaker och kommer aldrig igång med någon ordentlig träning. Jag byter strumpor minst tre gånger om dagen, eftersom min familj alltid droppar vatten på golvet och jag HATAR att gå omkring med halvblöta strumpor. Jag skriver listor in absurdum och delar upp allt som ska göras i delmoment. (Morgonsysslorna 35 poäng, söndagsstädningen 54 och så vidare) Störd? Absolut! Jag är inte alls normal, men det tror jag faktiskt inte att du heller är.

Så den verkliga frågan när det handlar om genteknik är väl just detta; vem av oss kan räknas som normal? Var ska man dra gränsen?  Närsynthet, astma, kontrollbehov, anlag för att bli beroende av något, anlag för fetma, låg IQ i släkten, tunt hår? Listan över oönskade egenskaper kan göras hur lång som helst. Skulle någon av oss ha fått födas om man scannat av våra gener i fosterstadiet? Jag tror knappt det!

Idag är jag en lyckligt lottad person. Jag har,efter en del planerande och diverse felåkningar med bussen, fått tid att  träffa två av mina bästa vänner, för en fika- och pratstund. Vad vore egentligen livet utan vänner? (och fika!)

Ibland känns det som om antalet vänner minskar ju äldre man blir. Mina barn har alltid huset fullt av kompisar, men hur ofta hinner jag odla relationer? Och bland  äldre människor verkar umgänget ha krympt ännu mer. Tänk att bara ha barn och barnbarn på sin begravning! Eller, kanske ännu värre, bli den överlevande änkan/änklingen som när partnern dör bara sitter och väntar på att de upptagna barnen ska komma!

Konstigt nog visar ändå undersökningar att den upplevda ensamheten är större bland unga än bland gamla. Kanske är det så att det förväntas att man ska ha hundratals kompisar när man är ung, och har man inte det känner man sig udda och annorlunda. Ensam helt enkelt. Eller också är det så att äldre människor hellre har några nära relationer än många ytliga. Kanske uppskattar man också ensamheten mer med åldern. Vad vet jag?

Något som jag däremot vet är att jag inte vill leva mitt liv, endast som mamma, fru och lärare. Jag vill vara en vän också!

Hur mycket kan man egentligen trycka in under en arbetsvecka? Hur fort kan livet egentligen gå? Förr i tiden trodde man ju att hjärnan skulle sprängas om man färdades över 50 km/h och idag verkar det vara motiverat att fråga sig detsamma rent metaforiskt.

Den här veckan har vi, förutom den vanliga undervisningen haft mitterminskonferenser (flera stycken för de flesta), frukostmöte och Qualismöte (kvalitetssäkring). På hemmafronten har det också varit utvecklingssamtal och nu verkar det dessutom som om äldsta dottern skadat fingret igen. I slagsmål med sin bror!

Inte ens på bussen får en hårt arbetande lärare vila. Idag hamnade jag brevid två elever som flitigt diskuterade romantiken och den essä de fått i uppdrag att skriva. Tenniseleven undervisade samhällseleven om hur naturen spelade stor roll under denna epok, att barnet stod i centrum och att mycket handlade om samspelet mellan arv och miljö. (Vilken elev, va? Han har ju lärt sig något!) Jag försökte göra mig liten och osynlig, men var plötsligt indragen i deras lektion och fick föreläsa om den unge Werthers lidande. (!)

Lidande handlade det däremot inte så mycket om på SFI, när klassen skulle lära sig uttala ordet röntga. Det stod faktiskt i texten, som också innehöll ordet stolpiller. Visserligen är jag van att undervisa genom kroppsspråk, men att visa hur man medicinerar med dessa piller, tyckte jag inte riktigt passade. Speciellt inte efter det att eleverna flera gånger försökt få till ordet röntga!

Så var vi då där, i mitten av terminen. Nog har det gått ganska fort, men just nu känns det VÄLDIGT långt till jul. Mitten av terminen betyder mitterminskonferns, ifyllnad av studieplaner för varje elev och utvecklingssamtal.

Som mentor har du ansvar för att samla ihop omdömen från de andra undervisande lärarna, sammanställa dessa och sedan delge eleverna och deras föräldrar hur de ligger till.

Att vara mentor är också något slags mellanting mellan förälder och lärare. Om mina elever missköter sig på ett eller annat sätt är det jag som får stå till svars för detta. Nu har vi som tur är inga problem på vårt program! Våra elever är kreativa, initiativrika, utåtriktade och dynamiska! De är bra på att arbeta självständigt och är redan i så god kondition att de inte behöver ytterligare idrottsundervisning! (Hm!) Så det borde ju inte bli någon lång konferens i morgon! Skulle det mot förmodan komma upp synpunkter, måste det bero på att undervisande lärare inte riktigt förstår sig på medieelever. Men det förstås, den som inte lämnar in i tid på MINA lektioner, eller är frånvarande på viktiga genomgångar kommer så klart att varnas!!

Idag skulle min syster fyllt 36 år! Men för mig kommer hon aldrig att bli äldre än tolv, eftersom hon inte fick leva längre här på jorden. En dag på sportlovet fick hon feber och huvudvärk som på bara några timmar utvecklades till hjärnhinneinflammation och akut blodförgiftning. Vid obduktionen visade det sig att Ing-Marie var född utan mjälte. Mjälten är det viktigaste organet för vårt immunförsvar. Om detta skadas eller behöver tas bort kan man leva ett friskt liv med hjälp av mediciner. Trots att min syster varit sjuk hela sin barndom hade ingen upptäckt att mjälten saknades och därför fick en liten flicka aldrig bli vuxen, gifta sig eller föda barn. Mina barns kusiner blev aldrig till!

På söndagsskolan pratade vi om liknelsen med det förlorade fåret. Hur herden lämnade sina 99 får för att söka efter det enda som sprungit bort. Vi pratade också om hur många människor det finns på jorden och att den gode herden faktiskt älskar och har koll på dem alla. Varje människa är viktig för Gud!

Och ändå...så finns det så många som lider, av sjukdom, övergrepp, krig, fattigdom och allsköns elände. Hur kan man egentligen tro på en Gud mitt i allt detta?

Jag vet att det ibland låter absurt att tro på en god Gud i en värld där det finns så mycket ondska, men jag brukar vända på det hela och istället fråga mig hur det kan finnas så mycket gott om inte Gud finns. Hur kan det komma sig att så många barn faktiskt föds med alla organ på rätt plats? Hur kan det finnas så mycket kärlek och godhet? Hur kan naturen visa upp så fantastiska vyer? Så trots allt elände, väljer jag ändå att tro på Gud, för var kommer annars allt det vackra ifrån?

Vet inte riktigt hur jag ska tolka detta, men en elev har rekommenderat mig till ett företag som sysslar med att styla och fotografera folk. (Meningen är förstås att man ska bli så förtjust i sina bilder att man köper dem för dyra pengar.) Ska jag ta det som en komplimang, (för att jag är så snygg och har ett så vackert leende) eller som  förolämpning (fröken behöver verkligen piffas upp lite!)?



Eftersom jag visste att min tonårsdotter tidigare pratat om detta, och efter försäkran om att de visst tog emot 41-åriga tanter,  tackade jag ja till erbjudandet för oss båda. Något som jag nu ångrar! Man ska nämligen ha med sig tre ombyten i olika stilar.  VAD SKA JAG HA PÅ MIG?

Hade detta varit en hipp ungdomsblogg, hade jag förstås visat upp mig i olika out fits och låtit läsarna rösta. Den stickade polotröjan med den stora kragen eller ... någon annan av alla mina stickade tröjor. (Det är ju kallt på jobbet!) Som accessoar kanske jag kan ha min vit- och svartrutiga sjal... eller tja, min vit- och svartrutiga sjal... Den gamla ponchon skulle nog några av mina kollegor ha föreslagit och vad min käre före detta kollega skulle sagt kanske inte ska nämnas:)


Nä, jag får helt enkelt köpa tre uppsättningar kläder i olika stilar, så det där gratiserbjudandet lär i slutändan bli ganska dyrt!

 

 

Yippie! Ledig fredag! Idag ska jag ha en lugn förmiddag innan det är dags att hämta dottern och hennes kompis på skolan. Först ska jag bara fixa undan morgonsysslorna lite snabbt. Men ojdå, i kylskåpet finns visst en massa gammal mat som ingen slängt. Självrensande kylskåp! Varför finns inte det?

 

Tvättkorgen har visst inte heller tömt sig själv och den skrynkliga tvätten är just skrynklig. I fönstret vissnar blommorna sakta (Låter lite som Ekelöf!) och vid dörren gnäller en hund i nöd. Hoppsan, sotaren skulle ju komma idag! Var är stegen? Oj, oj, oj som det ser ut i förrådet!! (Man får förresten inte missbruka utropstecken, läste jag i tidningen) (Och antagligen inte paranteser heller!)

 

Klockan blir alltmer och min egentid allt mindre. Nu förstår jag vad som menas med Kafkakänsla. Hur man än jobbar, dyker det alltid upp något nytt som måste tas tag i... och livet bara rinner iväg bland osorterad tvätt och tomma glassburkar som ingen slängt!!! Samtidigt som det stackars utropstecknet förlorar sin betydelse.

Kommer inte sotarn snart, så jag kan ta ut den nödiga hunden?

 

(I och för sig menade nog Kafka att den där känslan uppstod när man kastades omkring av högre, diffusa makter, men ibland kan det räcka med tre barn, en man och en hund för att det ska kännas som om man är i händerna på ödet!)

Alla dessa val! Nu är det dags igen, att bestämma sig... lite virus eller kanske mycket virus? Först är alla jätterädda för influensan och det är handsprit hit och Blinka lilla stjärna dit. Ja, alltså barnen i dotterns skola har fått lära sig att man ska tvätta händerna lika lång tid som det tar att sjunga sången. Och nu är alla jätterädda för att vaccinera sig och det är varningsartiklar hit och rykten dit. Många av mina elever tror på allvar att man kan bli förlamad av vaccinet. De påstår också att en av tillverkarna sagt att han inte ska vaccinera sig eller sin familj.

Så vad ska man välja? Vaccinera eller inte? Pest eller kolera? Och när man väl gjort sitt val, hur ska man då tänka? Ska man hoppas att alla som valt att avstå vaccinet faktiskt ska bli riktigt sjuka, för att vi andra ska känna att det var lönt med den där sprutan? Tänk om ingen får influensan och vi utsatt oss för denna fara i onödan!

Alltså, är det egentligen bäst att avstå, ja, eftersom man inte ska behöva gå omkring och önska sjukdom över någon. Om jag inte vaccinerar mig kommer jag ju fortsätta hoppas att influensan inte blir så utbredd som man fruktat. Dessutom är ju Blinka lilla stjärna en fin sång. Vi vuxna kanske kan sjunga Får man ta hunden med sig in i himlen medan vi jagar bort de små virusen.

Varför ligger det TRE pekpinnar på kollegans skrivbord?




Vad är detta?




Hur många träd gör jag av med varje vecka? 





Vem ska städa upp efter rektorsintervjuerna?




NÄR ska jag hinna äta min kvällsmat?

 

Hockeymammor, fotbollsmammor, klassmammor och hönsmammor är väl kända begrepp för de flesta, men än så länge är det inte så många som har talat ut om hur det är att vara datamamma. Alldeles säkert kommer det i framtiden att behövas stödföreningar för detta stackars släkte. Tänk att ständigt behöva stå ut med middagskonversationer som du bara begriper lösryckta fraser av och att höra din son prata med sina kompisar på ett språk som kunde ha varit kinesiska!

 

Som mamma OCH svensklärare vet jag inte om jag ska vara allvarligt oroad eller se det som en naturlig förändring av språket. Varför man inte kan säga lämna istället för leava eller gå med i istället för joina anser jag dock ganska obegripligt. Idag när sonen hade några funderingar kring ungdomsarbetslöshet kom han efter en stund fram till att ungdomarna inte var så experienced och att det var därför de hade svårt att få jobb. De behöver väl antagligen gå upp i level först?!

 

Som den goda moder jag är kämpar jag dock på för att förstå mina barns verklighet. Jag bloggar ju, har Spotify och är med i Facebook. I helgen har här förresten förts en intressant debatt om svenska språkets bevarande. En av mina medieelever har lagt ut ett klassfoto som sedan flitigt kommenterats. En av eleverna tyckte att de andra använde en dålig svenska och så var debatten igång. Jag erbjöd mig att hålla fler grammatik- och välskrivningslektioner, men förstod inte riktigt om någon nappade på detta.  Vad betyder till exempel den här meningen? äh wtf ;) det e bs mannen :P Jag undrar just om det var sådant här nyskapande Herta Muller fick nobelpris för?

 

Facebook, ja... Där har jag för tillfället 101 vänner, men tror ni att min dotter vill vara vän med mig? Nej, precis, det vill hon inte!

Det har varit dåligt med kraft den senaste veckan. Så gott som alla datorer jag haft att göra med har krånglat och varit sega. Till och med bankomaten tog fem minuter på sig istället för en. Är det jag som suger musten ur allt? (Min man skulle nog nicka instämmande om han var i närheten!)

Idag, när jag efter flera veckors andlig torka äntligen fick lyssna på en predikan handlade den om Guds enorma kraft och att vi människor kan få ta del av denna. I Bibeln står det att "Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka", och vem av oss behöver inte lite extra kraft och styrka inför en ny arbetsvecka.

Att ladda batterierna är nödvändigt för oss alla. Hur vi gör det varierar; en del går långa promenader, andra läser böcker eller tittar på fotboll (inget bra exempel efter gårdagens match, antar jag. Men Rögle vann i alla fall:). Många hävdar att det viktigaste är att hitta styrkan i sig själv och det håller jag delvis med om. Men ibland behöver vi något som är större än vi själva; när vi inte orkar uppbåda någon egen kraft eller när vi står inför sjukdomar eller olyckstillbud som vi inte kan rå på, är det skönt att kunna lita på att någon annan ser oss och tar hand om oss.

May the force be with you.

Sitter här och tänker på vilket fantastiskt jobb jag har! (Nu låter jag väl lika präktig som en viss kollega tycker att jag är...) Den här veckan har jag på arbetstid fått ha intressanta diskussioner om ensamhet, synd, hur din plats i syskonskaran formar dig och om huruvida Johnny Depp eller Brad Pitt är snyggast. Jag har fått se en och annan elev plötsligt få upp ögonen för något nytt och jag har själv lärt mig att speedway är när man kör motorcykel på en rund bana! (Nej, jag visste inte det förut) Jag har fått höra otroliga levnadsöden från mina SFI-elever, läst reportage som en av mina journalistikelever fått publicerat i en lokaltidning, beviljat en blivande (och nuvarande) fotomodell ledigt och  fått lyssna till när en elev undervisade en av sina klasskompisar om andra världskriget.

Jag har lyckats boka tre studiebesök, trots utvecklad telefonskräck och undervisat i både intervjuteknik och de olika verbgruppernas böjelse (säger man så? Böjning ska det nog vara.)

Lägg där till några goda morotskakor som intagits, skolmat som avnjutits (hm) och givande samtal med kolleger så har du den perfekta veckan. (Att inga politiker eller skolledare stört arbetsron är förstås också ett plus:)

Men visst, ganska ofta saknar jag någon som sitter och spelar Spotify, petar folk i örat med en pekpinne och drar burleska skämt, men man kan ju inte få ALLT här i världen.

Mycket av mina tankar just nu handlar om medkänsla och empati. Jag tycker att det tyvärr saknas en del av detta i samhället idag. Ofta möter man åsikten att det är upp till var och en om man vill lyckas här i livet. De som känner sig lyckade påpekar för det mesta att de minsann inte fått nånting gratis, utan fått jobba sig upp. TV visar det ena programmet efter det andra om överdrivet rika eller framgångsrika människor.

Samtidigt försämras hela tiden stödet till och förståelsen för sjukskrivna och utslagna. Och det är ju logiskt om man även här menar att det är upp till var och en, för då är det ju de här personernas eget fel att det gått som det gjort.

I många föredrag, böcker och diskussioner möter man också det fantastiska påståendet att "alla människor har ett val". Även när det ser som mörkast ut kan du alltid åtminstone välja hur du ska reagera på det inträffade. Det låter ju hoppfullt på många vis, men om den nyblivna änkan, den som nyss fått ett cancerbesked, eller flickan som sett sin pappa misshandlas i krigets Bosnien får detta kastat i ansiktet, blir det inte längre hoppfullt utan bara kränkande. Vad vet den som aldrig mött stora motgångar om hur det är att leva under dessa extrema förhållanden?

Jag har skrivit om det förr och jag gör det igen; Varför har vi så lite förståelse för varandra? Varför är vi så snabba på att döma eller komma med moraliska pekpinnar? Varför har vi så lätt att bli självgoda?

Jag skulle också kunna slå mig för bröstet och påpeka hur lyckad och duktig jag är (för det är jag), men jag har också skaffat mig en livsinsikt som fått mig att förstå att mycket av det jag har, har jag fått som en gåva. Av livet, arvet, vänner, Gud, ödet eller vad du nu vill kalla det.

Jag har haft turen att födas i Sverige. Jag har begåvats med läshuvud, som mormor skulle ha sagt. Jag har haft människor omkring mig som hjälpt mig genom livet. Jag har fått nåden att vara frisk. Jag har fått lyckan att föda tre friska och (för det mesta) välartade barn. Och kanske är det just allt detta som gör att jag orkar leva och sköta mina uppgifter i samhället. Hur kan då jag påstå att den som inte orkar med inte riktigt skött sina kort? Hur kan jag säga att den personen "alltid har ett val", när jag inte vet hur jag själv skulle reagerat i samma situation? Den som råkat ut för en massa missöden har rätt att sörja och sorg går inte över på en dag. Det måste få ta tid.

Vi har INTE alltid ett val och det borde INTE bara vara upp till var och en att lyckas här i livet. Ensam är INTE stark!

I morgon ska jag och mina elever börja prata om Medeltiden på svensklektionerna och den första anhalten blir ett möte med Dante Alighieri och hans helvetesskildring, så just nu sitter jag och läser på lite, medan jag frossar på prinsesstårta (rester från helgens kalas) och då och då kollar de senaste börsuppdateringarna. Eftersom man ju måste ta det lugnt ibland slappar jag med lite bloggande, som jag hoppas ska höja mig till skyarna, eftersom jag är en så lysande skribent. Men det är klart att jag känner lite avund gentemot Marcus Birro, Liza Marklund och alla de andra som lyckats bättre som författare! Ibland blir jag riktigt arg när jag tänker på det orättvisa i sammanhanget, så jag får väl trösta mig med lite vällust.

Ja, ja, tillbaks till Dante. Det var ju han som beskrev helvetet som en tratt med nio nivåer, där syndarna hamnade utifrån sina brott. Längst ner fanns förrädarna, vilket kanske är förståeligt. Snäppet över dem fanns däremot smickrare, förförare, hycklare och spåmän. Detta ansågs vara värre synder än att vara en våldsverkare eller kättare.

Dante var också den som myntade begreppet "De sju dödssynderna". Han menade att sju synder skulle leda direkt till Helvetet, medan mindre brott kunde renas i Skärselden. De dödliga synderna var högmod, girighet, avund, vällust, vrede, frosseri och lättja.

Ska bli intressant att höra vad eleverna tycker om dessa brott? I ett samhälle där det närmast är en dygd att sätta sig själv i första rummet, där tevesändningarna svämmar över av program om rika människor som gärna vill ha mer och där frosseriet har lett till ökade hälsoproblem, kan man ju fråga sig om Dante hade rätt i sin gradering. Å andra sidan så tror jag inte att medeltidssamhället var så mycket bättre att leva i, där människor hela tiden skulle veta sin plats, många inte hade mat för dagen och där skillnaderna mellan de olika stånden (samhällsklasserna, fritt översatt) var ännu större än vad de är idag. Om Dante hade återuppstått i vår tid hade han nog trott att han hamnat i helvetet, men om jag som 40-årig, yrkesarbetande, svensk kvinna förflyttats till 1300-talet, hade jag nog tyckt det samma!

Jag har bestämt mig för att varje söndag skriva något andligt på min blogg. Inte för att jag känner mig särskilt andlig idag, snarare väldigt kroppslig efter att ha ätit en massa kakor och tårta hela helgen. För att inte tala om kanelbullar. Men jag tänkte ändå att "Sköna söndag" kunde bli lite som "Dagens outfit" eller "Veckans must have", en betraktelse att bära med sig, helt enkelt.

Idag får det handla om den gyllene regeln och den barmhärtige samariten (ja, ja samarien, heter det visst nu för tiden, men ändå!) Barnen i söndagsskolan visste direkt vad den gyllene regeln var för något; "Allt vad ni vill att männsikorna ska göra för er, ska ni också göra för dem." Många skolor tillämpar denna regel som den viktigaste beståndsdelen i sin värdegrund, utan att riktigt tänka på att den faktiskt kommer från Bibeln.

När människor frågade Jesus vilka man skulle vara god mot, berättade han liknelsen om samariern som var den ende som tog hand om en nedslagen och skadad man som dessutom var jude. (Judar och samarier ansågs på dennna tid som fiender.) Prästen och Leviten (också en kyrkligt anställd) gick bara förbi. De var rädda för att själva råka illa ut och hade antagligen bråttom till sina andra sysslor.

Jesus säger alltså att vi ska tillämpa den gyllene regeln även när det handlar om människor vi inte känner och till och med då desssa människor kanske är våra ovänner! Men visst är det lätt att bara skynda förbi. Jag gör det ofta. "Inte nu! Har inte tid! Tänk om jag också blir mobbad, utfryst! Det där är ju inte min bästa vän precis!"

Eftersom det är kanelbullens dag idag och eftersom kanelbullar är goda, kom jag och barnen på att vi varje gång vi äter en kanelbulle ska tänka på att vi också ska vara goda. Sockersött? Javisst, men världen behöver lite mer godhet och sötma!

Idag har jag varit duktig! Ja, alltså till och med duktigare än vanligt. Jag har alldeles ensam arrangerat barnkalas för den yngsta dottern och tolv av hennes kompisar. Jag har handlat, pyntat, förberett lekar och tipsrunda, hämtat barnen i skolan, serverat mat till dem, lekt de där lekarna och slutligen återställt huset i dess ursprungliga skick.

 

När mannen kom hem förväntade jag mig ett tacksamt sinnelag och gärna också en stor blombukett. Istället möts jag av en man som släpar sig in genom dörren och påstår att han "känner sig lite trött och hängig"! Vid middagsbordet har äldsta dottern mage att klaga på att vi firat lillasyster i två hela dagar. Som om det skulle ha påverkat hennes liv på något annat sätt, än att hon fått äta godare mat på kvällarna! Lillasyster blir förstås ledsen över påhoppet och sedan är bråket igång. Jag förlorar det lilla goda humör jag har kvar och när dagen är slut är det inte längre någon som kommer ihåg att jag varit jätteduktig idag. Istället minns de bara att jag varit sur och otrevlig.

 

Tyvärr verkar detta mönster upprepas alltför ofta i mitt liv och tyvärr tror jag att det är ganska vanligt även hos andra "duktiga kvinnor". Vi försöker vara till lags, göra ett bra jobb och tänka på andra, men blir under tiden så utmattade att vi inte alls blir duktiga, utan bara arga och otrevliga.

 

Egentligen är det inte oss det är fel på, vi menar ju bara väl, men i en värld där många faktiskt utnyttjar snällheten måste vi nog bli lite tuffare. Bli lite mindre duktiga, så att vi orkar vara snälla och trevliga, helt enkelt. Men det skulle förstås innebära att fler män fick vara med och arrangera barnkalas, planera barnens matsäckar, städa huset, hålla reda på tvättider, vaccinera katten och vattna blommorna, så att vi kvinnor kan sitta framför teven och vara snälla och trevliga!