.

Mycket av mina tankar just nu handlar om medkänsla och empati. Jag tycker att det tyvärr saknas en del av detta i samhället idag. Ofta möter man åsikten att det är upp till var och en om man vill lyckas här i livet. De som känner sig lyckade påpekar för det mesta att de minsann inte fått nånting gratis, utan fått jobba sig upp. TV visar det ena programmet efter det andra om överdrivet rika eller framgångsrika människor.

Samtidigt försämras hela tiden stödet till och förståelsen för sjukskrivna och utslagna. Och det är ju logiskt om man även här menar att det är upp till var och en, för då är det ju de här personernas eget fel att det gått som det gjort.

I många föredrag, böcker och diskussioner möter man också det fantastiska påståendet att "alla människor har ett val". Även när det ser som mörkast ut kan du alltid åtminstone välja hur du ska reagera på det inträffade. Det låter ju hoppfullt på många vis, men om den nyblivna änkan, den som nyss fått ett cancerbesked, eller flickan som sett sin pappa misshandlas i krigets Bosnien får detta kastat i ansiktet, blir det inte längre hoppfullt utan bara kränkande. Vad vet den som aldrig mött stora motgångar om hur det är att leva under dessa extrema förhållanden?

Jag har skrivit om det förr och jag gör det igen; Varför har vi så lite förståelse för varandra? Varför är vi så snabba på att döma eller komma med moraliska pekpinnar? Varför har vi så lätt att bli självgoda?

Jag skulle också kunna slå mig för bröstet och påpeka hur lyckad och duktig jag är (för det är jag), men jag har också skaffat mig en livsinsikt som fått mig att förstå att mycket av det jag har, har jag fått som en gåva. Av livet, arvet, vänner, Gud, ödet eller vad du nu vill kalla det.

Jag har haft turen att födas i Sverige. Jag har begåvats med läshuvud, som mormor skulle ha sagt. Jag har haft människor omkring mig som hjälpt mig genom livet. Jag har fått nåden att vara frisk. Jag har fått lyckan att föda tre friska och (för det mesta) välartade barn. Och kanske är det just allt detta som gör att jag orkar leva och sköta mina uppgifter i samhället. Hur kan då jag påstå att den som inte orkar med inte riktigt skött sina kort? Hur kan jag säga att den personen "alltid har ett val", när jag inte vet hur jag själv skulle reagerat i samma situation? Den som råkat ut för en massa missöden har rätt att sörja och sorg går inte över på en dag. Det måste få ta tid.

Vi har INTE alltid ett val och det borde INTE bara vara upp till var och en att lyckas här i livet. Ensam är INTE stark!