.

De senaste dagarna har det debatterats flitigt huruvida det är bra att blivande föräldrar får möjlighet att välja bort barn med Downs Syndrom. Jag vill egentligen inte lägga mig i debatten, för hur varje enskilt par resonerar måste vara upp till dem. Men jag har ändå börjat fundera över detta, vad som egentligen räknas som normalt.

I samma nätupplaga av Aftonbladet stod det också om en trettonårig pojke som redan var bankrånare. Är han normal? Är jag normal? Är du normal?

Jag har städmani, avskyr fotspår på golven och håller därför på att slita upp parketten med allt mitt svabbande. Jag äter alldeles för mycket sötsaker och kommer aldrig igång med någon ordentlig träning. Jag byter strumpor minst tre gånger om dagen, eftersom min familj alltid droppar vatten på golvet och jag HATAR att gå omkring med halvblöta strumpor. Jag skriver listor in absurdum och delar upp allt som ska göras i delmoment. (Morgonsysslorna 35 poäng, söndagsstädningen 54 och så vidare) Störd? Absolut! Jag är inte alls normal, men det tror jag faktiskt inte att du heller är.

Så den verkliga frågan när det handlar om genteknik är väl just detta; vem av oss kan räknas som normal? Var ska man dra gränsen?  Närsynthet, astma, kontrollbehov, anlag för att bli beroende av något, anlag för fetma, låg IQ i släkten, tunt hår? Listan över oönskade egenskaper kan göras hur lång som helst. Skulle någon av oss ha fått födas om man scannat av våra gener i fosterstadiet? Jag tror knappt det!