.

En av mina kära elever talade nyss om för mig att ärlighet minsann inte varar längst. "Joho då", svarade jag med det vuxna överslätande skrattet, men började sedan fundera över vad ärlighet egentligen är.

 

Jag är faktiskt en väldigt ärlig person och det är väl kanske just därför som jag tänker avslöja något revolutionerande; Vi fuskar oss alla fram genom livet!

 

Då menar jag förstås inte att vi alla deklarerar falskt, skriver på armarna vid provtillfällen och ljuger så fort vi får en chans, men nog spelar vi ofta ett spel där vi visar upp en fasad som inte riktigt stämmer. Eller är det kanske bara jag som känner mig "fejkad" ibland? Jag förklarar självsäkert vad tredje deklinationen är och säger något djupt om Brontés Svindlande höjder när jag i själva verket inte alls greppar de där deklinationerna och heller aldrig har läst något av Bronté. (Jaha, nu blir jag väl uppsagd på heltid, eftersom jag erkänt min bristande kompetens.) På SFI använder jag material jag kopierat av kollegan och på Textkommunikationen upprepar jag den före detta lärarens ord (som han för övrigt kopierat från Tidningen i skolan. Oops, nu avslöjade jag honom också!)

 

När andra mammor pratar om hur underbart det är att ha barn håller jag ivrigt med, fast att jag egentligen bara längtar efter en barnfri helg (När hände det senast?) Och när jag för en tid sedan besökte guldsmedsaffären för att köpa en present till min svägerska, för så där 300 kronor, stod jag plötsligt och intresserat studerade en gulklocka för 65 000 och mumlade något till den hjälpsamma expediten om att man kanske skulle kunna önska sig den i julklapp! Hallå! Jag? Köpa en klocka för 65 000?

 

Tja, nu vet ni i alla fall hur det ligger till. Jag ljuger så bra, men har till skillnad från en del andra vett att vara ärlig med det, så tyvärr Denis, Ärlighet varar längst!

 

 

 

 

 

 

 

Är det någon som kommer ihåg historien om mannen med åsnan? Han gick tillsammans med sin åsna vägen fram och mötte på sin vandring en massa människor som gav honom goda råd. En sa att han skulle bära åsnan, en annan att han skulle rida på den och så vidare. Hur mannen än försökte vara till lags, träffade han alltid på någon som skällde på honom och gav honom ett nytt råd.

 

Så kände jag mig idag. Äldsta dottern har insjuknat i en eventuell influensa. Tyvärr inträffar detta en vecka när hon har tre inplanerade prov. När jag ringde och sjukanmälde henne fick jag veta att det inte fanns något omprovstillfälle för matteprovet. Dottern som satsar på ett högt betyg blev hysterisk och tog sig till skolan med 39 graders feber (och smittade väl ner helt oskyldiga personer under tiden!) Hur ska man göra i ett sådant läge? Vara solidarisk med sin omgivning och stanna hemma, är förstås det självklara svaret. Men att då, som tack för hjälpen, få en lucka i betygsunderlaget är ju inte så käckt. Bära åsnan eller rida på den?

 

Att jag dessutom fick en del syrliga kommentarer om att det minsann var annat ljud i skällan när det handlar om mina egna barn, gör ju inte saken bättre. Vad då? Jag är väl så lite paragrafryttare man kan bli! Jag brukar väl försöka hitta lösningar för mina elever och inte bara följa en massa regler? Jag är nog en sådan som försöker bära åsnan en liten bit och sedan rida på den och det tycker jag att andra också ska göra OAVSETT OM DET GÄLLER EGNA BARN ELLER ANDRAS UNGAR! För, som de säger på Errarps skola, "Alla barn är allas barn."

 

Jag har en hemlig dröm; att bli författare! Tänk att klara av att skriva en bok och få den publicerad! Tänk att gå omkring på bokmässan och göra reklam för min alldeles egna bok, med min alldeles egna historia! Tänk att få sitta i en monter och signera denna bok! "Var det till Liza med z?"

Jag undrar just hur många böcker mina ögon skådat denna dag? Säkert flera miljoner, om man nu skulle få för sig att räkna dem. Tänk att det finns så många böcker, så många historier som har velat bli berättade eller påhittade!

När jag var liten fanns det en sång där en av verserna löd:

"Det finns så många sköna människor,
som liksom aldrig kommer fram.
Precis som böcker i ett bibliotek,
de bara står och samlar damm.
Och om man bara tittar utanpå
så missar man en värld,
som man aldrig har en enda aning om,
fast hela tiden finns den där."

Visst är det väl precis så här? Vi missar så mycket om vi bara tittar på utsidan. På bokmässan fanns massor av bokryggar att beundra, men det är ju först när vi öppnar boken och låter oss svepas iväg av berättelsen som det spännande börjar. Det är först då vi kan vara med och avslöja mördare, hålla tummarna för dem som kämpar en ojämn kamp mot livets svårigheter eller känna igen oss i beskrivningar av vardagens hjältar och hjältinnor. I böckernas värld kan vi förstå oss själva och de karaktärer vi lär känna.

Tyvärr finns det många som ännu inte upptäckt läsandets fantastiska värld och tyvärr finns det läsare som inte förstått att de öden och äventyr som möter oss i böckerna också finns runt omkring oss. Överallt vandrar livs levande böcker omkring och väntar på att bli öppnade. Alla människor har en historia att berätta. Man behöver inte heta Camilla Läckberg eller Björn Ranelid för att vara intressant!  Så kanske räcker det med att heta Annika med k, vara lärare och ha en bloggsida.

Plötsligt en dag när jag satt på bussen fick jag en aha-upplevelse. Jag insåg att jag under de år jag levt här på jorden aldrig har varit en annan människa! (Djupt, va?:) Jag vet inte hur det är att leva i en annan människas kropp, tänka en annan människas tankar och känna en annan människas känslor. Hela min världsuppfattning vilar på de intryck jag tagit till mig och bearbetat.

Nu tror jag mig dock vara en förstående och empatisk person som har lätt för att sätta mig in i andra människors upplevelser, men faktum kvarstår ändå; Jag har aldrig VARIT en annan person. Jag kan lyssna, försöka förstå och delvis också dela andra personers liv, men aldrig fullt ut krypa in i den andres tankar och känslor. Tyvärr!

Det finns ett indianskt ordspråk som säger att man aldrig ska döma en man förrän man gått en mil i hans mockasiner. Men ändå är det just det vi alltför ofta gör; dömer varandra! Titt som tätt tittar "Bror duktig" och "Syster präktig" fram och ojar sig över alla dem som gnäller för mycket, jobbar för lite eller på annat sätt inte sköter sig lika bra som JAG!

Idag gällde diskussionen utbrändhet. Varför blir vissa utbrända utan synbar anledning, medan andra verkar orka hur mycket som helst? Är de verkligen utbrända eller har det gått inflation i begreppet? Är de inte egentligen bortskämda och lata?

Jag tror inte att människor i allmänhet är lata och bortskämda och ute efter att utnyttja systemet.  Jag tror tvärtom att de som blir utbrända är de som inte haft mod att lyssna på sin kropp i tid, utan kämpat på för att göra sin plikt. I ett system som alltmer styrs av effektiviseringar och besparingar är det väl inte konstigt att människor inte orkar med. Varför vissa orkar mer än andra är väl inte heller så konstigt. Vi är ju olika! Alla är inte bra på matte och alla är inte lika stresståliga. Dessutom har vi levt helt olika liv. Även om vi i stort sett vandrat bredvid varandra har vi  inte gått i varandras mockasiner.

Vi har aldrig upplevt, och kommer heller aldrig att få uppleva hur det är att vara en annan människa!



"Döm inte, så blir ni inte dömda." Bibeln

Att räkna rätt är viktigt! Det säger i alla fall min dotters fröknar. De har skickat hem en massa mattekort som vi ska träna på varenda dag, för att barnen i princip ska kunna talbilderna utantill. 4+2=6, 9-5=4 osv.

När jag går till affären känns det också viktigt att summan på kvittot faktiskt motsvarar de sammanlagda priser som står på varje enskild vara. Om bussen går om tre minuter är det inte heller särskilt lyckat om jag kommer till hållplatsen efter fem minuter. Kort sagt: Vanlig vardagsmatematik är viktig!

På mitt jobb finns det just nu ett ord som ger de flesta kalla kårar. Ordet är... "tjänstefördelning".  För den oinvigde kanske det ska förklaras att en tjänstefördelning är ett dokument som reglerar lärarens arbetstid. På vår skola ska den totala undervisningstiden ligga på ungefär 540 timmar på ett läsår. Problemet är att det finns otroligt många sätt att räkna ut denna summa på. Man kan lägga till lite, dra ifrån lite, slå ihop lite och bortförklara ganska mycket, så att summan på något sätt faktiskt blir 540! Jag undrar just vad Judiths fröknar skulle säga om hon försökte påstå att 4+2 faktiskt blir 3.

Nåja, nu är jag ju inte mattelärare, så jag förstår mig väl inte på sådant där. Dessutom jobbar jag ju bara 45% på gymnasieskolan. (Stort skratt!) Så antagligen är det därför jag inte begriper hur 296 timmar kan motsvar 45% av 540. Men det finns säkert något mattesnille någonstans som kan räkna ut detta på ett begripligt sätt. Vi lever ju i ett postmodernt samhälle (eller har det kommit något nytt som jag missat?) och då kan väl inga svar vara fel, inte ens inom matematiken.

Och det betyder väl att min kära klass hade 100% uppslutning på skolans dag och inte 46% som min miniräknare får det till!  (Skäms på er!)

Förra veckan tittade jag och min klass på Troja. Förutom att vi beundrade Brad Pitts muskulösa kropp och fick ta del av berättelsen om Troja fick vi oss också en lektion i konsten att vara en god ledare. Kungen i Troja älskade sin stad och sitt folk. Han led med varenda dödad soldat och nybliven änka. De grekiska kungarna, och då särskilt en av dem, var helt annorlunda. Här spelade det ingen roll om man så offrade
40 000 man, bara man lyckades inta staden och vinna ära och berömmelse!

Många ledare har nog tagit till sig av Caligulas citat "Må de hata mig, blott de fruktar mig", men i själva verket tror jag att den ledare som uppnår bäst resultat är den som älskar dem han ska leda och därför blir älskad tillbaka. Soldaterna i Troja var beredda att kämpa in i det sista...för sin kung och sin stad. I Grekland däremot vände den störste kämpen, Akilles, kungarna ryggen.

Så, fram för ett mer trojanskt ledarskap där vi kämpar tillsammans! "Enade vi stå, söndrade vi falla."




(Inte Troja, men väl Dubrovnik)


"Jag är den gode Herden. En god Herde ger sitt liv för fåren." (Jesus)

Yes, jag har fått min hundrade vän på facebook!! Visst, det är en bit kvar till 2000, men det är ju ändå 100! Det måste ju betyda att jag är en social, populär och uttåtriktad person. Kanske något att ta med i ett framtida CV?

Men det förstås, jag kan ju alltid KÖPA så där 500 vänner till för att verka ännu mer socialt kompetent! Vilken fantastisk uppfinning! Den nya tidens människohandel; köp dig ett gäng vänner! Att du sedan aldrig träffat dem, eller ens vet vilka de är hör väl inte hit. Det kanske blir lite jobbigt att läsa all information från dina vänner på startsidan, men det kan det vara värt. Att du inte hinner med att bygga upp vänskapsrelationer live är väl inte heller så mycket att gnälla över. Tänk att ha 500 eller kanske 2000 vänner på facebook! Då måste det ju alltid finnas någon som ställer upp när det krisar. Alla 2000 kan väl inte tacka nej. Dina kommande arbetsgivare kommer förstås att se detta som ett stort plus. Här är en person med ett stort socialt nätverk!

Praktiskt! Väldigt praktiskt! Istället för att långsamt bygga upp en relation med livs levande människor som ibland till och med kan vara riktigt jobbiga så slår man bara en kod på mobilen och vips så är vänskapsrelationen ett faktum. Tröttnar man på dem kan man säkert sälja dem också. De allra mest besvärliga kan man ju rea ut billigt!






"En vän är någon som vet allt om dig, men ändå älskar dig"

Hjälp, jag blir nog snart utesluten ur min guild! Jag är nämligen annorlunda! De quest jag tycker att spelarna ska delta i uppskattas inte (plocka undan disk, gå ut med hunden, slänga sopor med mera). Ganska ofta känns det som om jag befinner mig i tjatets Deathnight och absolut skulle needa mer mana. Kanske skulle jag behöva bege mig till Stormwind för att bli lite swept away? Kanske skulle jag gå upp i level då och få ett nytt liv. Eller i alla fall lite healing!

Jag lider nog av en identitetskris eftersom jag inte vet om jag är en Hard , en Gnoom eller en Alliance. Kanske är jag rent utav en Noob! Jag tror ju fortfarande att vov är detsamma som ett hundläte, när det i själva verket är en livsstil som tre av mina familjemedlemmar ägnar sig åt. Och då menar jag inte alla de tre barnen. Och förstås inte
hunden heller. Den bara säger "Vov".




"Om du än vandrar i dödskuggans dal, behöver du inte frukta något ont, ty jag är med dig. Min käpp och stav de tröstar dig" (Bossen i Level 80)

Yes! Äntligen får jag komma till! (Till datorn alltså) Mannen skjutsar sonen till pingisen och lilldottern tittar på Bolli. Bäst att passa på medan datorn för en gångs skull är ledig. Mannen som är van att ha ensam tillgång till denna apparat så gott som alla kvällar har nu fått konkurrens. Men istället för att upprätta ett rättvist schema är hans förslag att vi ska köpa en dator till, så att frun får en egen. Visst, de där som se ut som handväskor är ju jättesnygga, men ska det verkligen vara nödvändigt att ha vars en dator i ett hushåll? (Vi har redan tre på fem pers)

Fast det är klart; alla ska ju ha en egen swimmingpool, en egen bastu, en egen hemmabio och en egen spaavdelning nu för tiden. Snart behöver vi inte lämna våra hem överhuvudtaget.  I individualismens anda ska förstås alla också välja sin egen skola, sin egen husläkare och sin alldeles speciella pensionsportfölj. Är det helt ute att lära sig samsas om saker?? Förr i tiden fick man dela på leksakerna och ärva varandras kläder.

CS Lewis (ni vet han med Narniaböckerna) har skrivit en novell som handlar om helvetet. I hans berättelse är helvetet en ganska vanlig plats, men en plats där total egoism råder. Han beskriver där hur helvetet hela tiden blir större och större därför att inga människor klarar av att bo tillsammans. Alla vill ha sin egen plats, sin egen planet!

Nåja, nu drar jag kanske lite väl långsökta paralleller på grund av att min man vill att jag ska ha en egen dator, men jag tror fortfarande att vi behöver lära oss att samsas om jordens resurser och kanske ibland vara beredda att bara rätta in oss i ledet och inte alltid behöva vara så individuella och speciella.

Och kära elever, jag tänker inte lägga upp en massa fjortisbilder på mig själv (Hur skulle det se ut? Jag är ju 41 år!) Och jag tror att folk orkar läsa mer än tre rader i ett blogginlägg (Varför skulle jag annars undervisa i journalistiskt skrivande?) Och jag tycker inte att man ska börja varje mening med "och"! (Jag är ju svensklärare!)

Klassen vill att jag ska skriva om den! Ja, alltså min kära mentorsklass på Samhällsprogrammet med journalistikinriktning. Flera stycken tyckte till och med att jag skulle nämna namn, men det kan jag ju inte göra. Jag är ju lärare! Min kollega däremot tycker INTE att jag ska skriva om honom! Och han vill absolut inte bli nämnd vid namn eller citerad. (Ha, nu blev han det ändå! Citerad alltså)

Är det här en generationsfråga? Kollegan är visserligen inte särskilt gammal, men ändå en bra bit äldre än eleverna. Har Descartes gamla talesätt "Jag tänker alltså finns jag" ersatts av vildvittrornas "Syns inte, finns inte"?? Är de yngre mer inställda på att få sina fifteen minutes? Eller har vi egentligen alla ett skriande behov av att få synas precis som i den där schlagerlåten "Se mig, hör mig, rör mig; hur svårt kan det va?" Mitt bloggande är väl ett exempel, liksom alla facebookinlägg och twitterkommentarer. Många vill synas, men ingen orkar se. Många skriver inlägg, men få orkar kommentera.

Om man skulle bli riktigt djup och filosofisk är det som om en hel massa männsikor skickar ut små nödrop i ett cyberspace där ingen orkar svara. Tänk då vilken tur att man som jag kan ha en barnslig tro på att det faktiskt finns någon där ute som orkar bry sig. Någon som både kan höra och läsa. Men det förstås, skriva har han ju ofta använt människor till, så därför hoppas jag att vi alla kan hjälpas åt att se och bekräfta varandra.

Och min kära klass, jag tror inte att det var ni som gömde filmen. Det är nog jag som håller på att bli senil!