Walk a mile in my shoes
Plötsligt en dag när jag satt på bussen fick jag en aha-upplevelse. Jag insåg att jag under de år jag levt här på jorden aldrig har varit en annan människa! (Djupt, va?:) Jag vet inte hur det är att leva i en annan människas kropp, tänka en annan människas tankar och känna en annan människas känslor. Hela min världsuppfattning vilar på de intryck jag tagit till mig och bearbetat.
Nu tror jag mig dock vara en förstående och empatisk person som har lätt för att sätta mig in i andra människors upplevelser, men faktum kvarstår ändå; Jag har aldrig VARIT en annan person. Jag kan lyssna, försöka förstå och delvis också dela andra personers liv, men aldrig fullt ut krypa in i den andres tankar och känslor. Tyvärr!
Det finns ett indianskt ordspråk som säger att man aldrig ska döma en man förrän man gått en mil i hans mockasiner. Men ändå är det just det vi alltför ofta gör; dömer varandra! Titt som tätt tittar "Bror duktig" och "Syster präktig" fram och ojar sig över alla dem som gnäller för mycket, jobbar för lite eller på annat sätt inte sköter sig lika bra som JAG!
Idag gällde diskussionen utbrändhet. Varför blir vissa utbrända utan synbar anledning, medan andra verkar orka hur mycket som helst? Är de verkligen utbrända eller har det gått inflation i begreppet? Är de inte egentligen bortskämda och lata?
Jag tror inte att människor i allmänhet är lata och bortskämda och ute efter att utnyttja systemet. Jag tror tvärtom att de som blir utbrända är de som inte haft mod att lyssna på sin kropp i tid, utan kämpat på för att göra sin plikt. I ett system som alltmer styrs av effektiviseringar och besparingar är det väl inte konstigt att människor inte orkar med. Varför vissa orkar mer än andra är väl inte heller så konstigt. Vi är ju olika! Alla är inte bra på matte och alla är inte lika stresståliga. Dessutom har vi levt helt olika liv. Även om vi i stort sett vandrat bredvid varandra har vi inte gått i varandras mockasiner.
Vi har aldrig upplevt, och kommer heller aldrig att få uppleva hur det är att vara en annan människa!
"Döm inte, så blir ni inte dömda." Bibeln
Nu tror jag mig dock vara en förstående och empatisk person som har lätt för att sätta mig in i andra människors upplevelser, men faktum kvarstår ändå; Jag har aldrig VARIT en annan person. Jag kan lyssna, försöka förstå och delvis också dela andra personers liv, men aldrig fullt ut krypa in i den andres tankar och känslor. Tyvärr!
Det finns ett indianskt ordspråk som säger att man aldrig ska döma en man förrän man gått en mil i hans mockasiner. Men ändå är det just det vi alltför ofta gör; dömer varandra! Titt som tätt tittar "Bror duktig" och "Syster präktig" fram och ojar sig över alla dem som gnäller för mycket, jobbar för lite eller på annat sätt inte sköter sig lika bra som JAG!
Idag gällde diskussionen utbrändhet. Varför blir vissa utbrända utan synbar anledning, medan andra verkar orka hur mycket som helst? Är de verkligen utbrända eller har det gått inflation i begreppet? Är de inte egentligen bortskämda och lata?
Jag tror inte att människor i allmänhet är lata och bortskämda och ute efter att utnyttja systemet. Jag tror tvärtom att de som blir utbrända är de som inte haft mod att lyssna på sin kropp i tid, utan kämpat på för att göra sin plikt. I ett system som alltmer styrs av effektiviseringar och besparingar är det väl inte konstigt att människor inte orkar med. Varför vissa orkar mer än andra är väl inte heller så konstigt. Vi är ju olika! Alla är inte bra på matte och alla är inte lika stresståliga. Dessutom har vi levt helt olika liv. Även om vi i stort sett vandrat bredvid varandra har vi inte gått i varandras mockasiner.
Vi har aldrig upplevt, och kommer heller aldrig att få uppleva hur det är att vara en annan människa!
"Döm inte, så blir ni inte dömda." Bibeln
Kommentarer
Postat av: Hulda
Djupa och intressant tankar!
Postat av: Louise
djupt.. :O
Trackback
