.

Vilket fantastiskt väder!!! Långpromenaden som inte blev av i går har nu hunnits med. I övrigt har dagen innehållit en hel del sorterande. Vi ska nämligen riva ett helt förråd, vilket förstås innebär att det måste tömmas. Eftersom en av oss makar har svårt att skiljas från saker, uppstår en del konflikter och ganska mycket läggs tillbaka i sina kartonger.

Tyvärr innehåller det där förrådet mest böcker, och just böcker tycker även jag är svåra att kasta bort. Så mycket kunskap, så många levandsråd, människoöden och stora berättelser, som bara slängs iväg. För att rädda en del har vi köpt ännu en Billybokhylla till vardagsrummet. Denna har vi nu fyllt med deckare av Camilla Läckberg, Roslund/Hellström och Peter Robinson ,historiska romaner av Valerio Massimo Manfredi och Conn Iggulden samt chicklitt av Kajsa Ingemarsson, Emma Hamberg och Katerina Janouch. Här finns också en hel del andlig litteratur om bön, nåd, kärlek, evangelisation och vänskap.





           
En del säger att man lär känna en människa genom att titta efter vad som finns i hennes bokhylla. Ofta skulle nog personporträtten bli ganska spretiga. Man går ju genom olika faser i sitt läsliv. En del böcker kanske man till och med köper för att de är snygga att ha i bokhyllan, eller ger en signal om att här bor en kulturell, bildad person. (Vi HAR faktiskt klassiker också, men de har förstås stått framme hela tiden:)


          

Vad blev det då som till slut hamnade i sopsäcken? Barbara Wood, är det någon som kommer ihåg henne? Kärleksromaner jag läste på åttiotalet. Pocketböcker från En bok för alla, som säkert är högklassig litteratur, men ack, så tråkiga både att läsa och att titta på. Liza Marklunds deckare fick också den vägen vandra. Till och med den senaste som jag inte ens läst ut. Det blir lite to much med en neurotisk journalist som heter samma namn som jag och dessutom är gift med en Thomas. (Man vill inte känna igen sig FÖR mycket)

Sopsäckarna är ännu inte slängda, så är det någon som vill ha Marklunds senaste, Karin fossums Älskade Poona eller kanske någon annan pocketroman/deckare, är ni välkomna att höra av er.

Just nu är det ganska lugnt i huset. Mannen jobbar. De två yngsta tittar på TV, den äldsta är på dans, hunden sover och jag lyckas stjäla till mig några minuter vid datorn. Men vänta bara... rätt som det är bryts friden och allt händer på samma gång. Telefonen ringer, hunden måste ut, kompisarna står utanför dörren, dottern vill hämtas och någon tjatar om mat.

Hur kan det egentligen komma sig att det ibland kan vara stressigare att vara ledig än att jobba? Man vill hinna med så mycket, men inser att det inte blir så mycket av. Barnen ska aktiveras, eller i alla fall skjutsas till och från olika aktiviteter. Hunden ska rastas. Mat ska lagas. Kläder tvättas. Garderober sorteras. Och helst ska man hinna med sig själv lite grann också.

Mannen förstår inte alls vad jag pratar om när jag gnäller över att jag är helt slut efter en ledig dag. Antingen är det något kvinnligt, eller så är det mig personligen det är fel på, som inte kan lägga mig ner och koppla av med en bok, samtidigt som tre barn ropar på mig och hunden står vid dörren och gnäller.

Nåja, idag hann jag i alla fall med att blogga. Ingen har hittills ropat! Kanske hinner jag också med en långpromenad, men bara kanske. Jag ska nämligen baka tre pajer, fixa en sallad, duka fint och arrangera fest för mamma och delar av släkten...samtidigt som stordottern och hennes kompis ska färga sina hår i vårt badrum. Lugn och fin? Eller på nervsammanbrottets gräns? Det är frågan!

Dagens predikan handlade om ett av våra barn, Ester. Ester var en ung, vacker, judisk kvinna som fick nåden (?) att gifta sig med den persiske kungen Xerxes. Han hade först en annan drottning, men efter att ha vägrat komma och visas upp på ett av kungens gästabud, blev hon förskjuten. En tävling inleddes därefter, i vilken landets alla vackra jungfrur skulle komma inför kungen, för att han skulle välja ut den skönaste till sin nästa drottning. Innan man fick träffa kungen skulle man fixas till, i si så där ett år ungefär, för att vara så tilldragande som möjligt!

Hur som helst, så lyckades Ester vinna denna tävling och fick därför gifta sig med kungen. När en tid hade gått hörde hon talas om att en av kungens män övertalat honom att ge sitt tillstånd till att alla judar skulle utrotas. Ester fastade då i tre dagar, varefter hon gick in till kungen, trots att hon inte var inbjuden. Att beträda borggården utan inbjudan, var förenat med dödsstraff om inte kungen räckte ut sin nådespira. Nu gjorde han, som tur var just det, och Ester kunde framföra sitt ärende och på så sätt rädda det judiska folket.

När Ester tvekade att gå in till kungen med sin önskan, sa hennes kusin: "Kanske var det för en stund som denna, du blev drottning." Visst var Ester vacker. Visst lyckades hon vinna den persiske kungen. Men, om hon inte fattat mod och på så sätt räddats sitt folk, hade hon nog inte varit ihågkommen idag 2500 år senare.

Säkert har vi alla sådana här viktiga val i livet. Ja, kanske inte riktigt av kalibern "rädda hela ditt folk", men ändå viktiga vägskäl, där vi kan välja att våga satsa, elller välja att låta livet rulla på. EN liten människa kan göra stor skillnad. Vilken stund/vilka stunder är dina?

Jag har de senaste kvällarna umgåtts med en ny och väldigt spännande bekantskap. Hon heter Sylvia, är 44 år och uteliggare. Egentligen bor hon förstås i sin bil, men eftersom hon får ont i ryggen av att sova i den brukar hon också sova i sängarna på IKEA. På deras renstädade toaletter sköter hon sin hygien och i restaurangen dricker hon gratis kaffe och äter av gästernas kvarlämnade mat.

Sylvia tycker det är viktigt med stil. Vad som än händer måste man se välvårdad ut. Även om man är hemlös. Under tiden vi umgåtts har hon dock förändrats ganska mycket och visar sig vara en av de ärligaste, snällaste, enklaste och konstigaste människor jag träffat. Hon vågar ställa de där frågorna som ingen annan vågar ställa och kommer ofta med påståenden som får folk att häpna.  

Varför Sylvia bor i bilen, får man inte veta förrän efter ett tag. Man förstår att något speciellt har hänt, men vet inte vad.

Vill du också lära känna Sylvia? Läs då Sara Kadefors bok Borta bäst. Jag skulle absolut kunna ändra om titeln till Boken bäst, eftersom den här boken verkligen grep tag. Sylvia har blivit min nya idol. En överlevnadsmänniska som genomskådar och utmanar samhällets ytlighet. Kanske bor det en Sylvia i oss alla. Jag hoppas det!

Tisdagen segar sig fram, och av mina sex lektioner har jag nu avverkat fyra, plus mentorstid. Som grädde på semlan avslutas dagen med ett utvecklingssamtal och arbetslagsmöte.  

Eleverna suckar över sina filmanalyser, men jobbar trots det flitigt vidare. Att få ordning på språket visar sig inte vara helt lätt för alla. Jag går runt och hjälper till, men har ändå ganska mycket tid över och känner rastlösheten komma krypande. På Expressen inspirerar Karl-Jan oss att sätta ihop och servera en hel semmelmeny med fem små rätter. Förrättssemlan skulle visst innehålla löjrom och creme fraiche som serverades i en petite choux, medan efterrättssemlan skulle bestå av maräng och choklad. Man kan verkligen undra om det inte finns någon slags minsta gemensamma nämnare för att ett bakverk ska få kallas semla. Grädde, mandelmassa och slät bulle till exempel.

På Expressen gjorde jag också ett test om fotboll. 10 av 20 frågor fick jag rätt på och konstaterade att jag nog INTE ska börja blogga om fotboll, trots att det verkar dra många läsare. Den före detta kollegan och numera bloggkonkurrenten har nu ett besöksrekord på 95, medan mitt fortfarande ligger på 32. Jag får nog ge upp drömmen om att bli känd bloggare som får vara med i Let´s Dance. 

Eleverna har varit duktiga och analyserna börjar strömma in. Lektionen är snart slut och nya uppdrag väntar. Men först ska jag äta en semla...en alldeles vanlig sådan.

Häromdagen skickade jag Valentinekort på facebook. Eftersom jag inte är så van vid det där med att skicka saker, gå med i grupper eller samla på fiskar råkade jag skicka kort till alla mina vänner. Det hade ju annars varit mer personligt om jag valt ut vissa och kanske till och med skickat olika kort till olika personer. Å andra sidan så blir det förstås mer rättvist så här; alla får lite kärlek och uppmuntran.

Jag tycker för övrigt att det är löjligt att tycka det är löjligt med Alla hjärtans dag. Dagen fyller säkert en funktion, då vi ibland behöver bli extra påminda om att visa kärlek till dem vi älskar. Däremot tycker jag det är synd att kärleken så ofta bara förknippas med den romantiska förälskelsen mellan två personer eller den kärlek man känner för sin familj. Samtidigt som kärleken länkar samman vissa, utesluter den väldigt många andra.

Jesus säger att vi ska älska vår nästa som oss själva, och berättar samtidigt om den barmhärtige samariern som tog hand om en svårt skadad man, som han inte alls kände. Jag tror att det är ganska svårt att älska alla, men jag tror också att vi faktiskt älskar många fler än bara våra närmaste. För vad är kärlek egentligen? Att vara förälskad? Att tycka om någon? Att bry sig om någon? Att känna medlidande? Att vara beroende av någon? Att vilja bygga vidare på en relation trots motstånd?

Jag tror att kärlek innehåller allt detta. Förälskelsen kan gå över. Barn och föräldrar kan bråka. En främling kan bli en god vän. Den du minst anar kan komma till undsättning i en svår situation.

Så låt oss inte begränsa kärleken. Den romantiska middagen med din partner kan du kanske ha en annan dag. Samtalet med den där kompisen du inte hunnit med på länge kanske är ett bättre sätt att fira Alla hjärtans dag på. För det heter ju faktiskt ALLA hjärtans dag, vilket ju också inbegriper dem som inte har någon att gå på date med!

Rättvisemärkt te gillar jag, men krav? Vill man betala för det?

(Fast ganska ofta är det väl det vi gör. Vi köper sommarstugor, husvagnar, segelbåtar och husdjur, utan att tänka på att vi för varje ny sak får ytterligare något att ta hand om.)

Ännu en arbetsvecka avklarad. (Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig mer igen, heter visst en bok av Jonas Gardell) Idag serverade matsalen Bjäreburgare. För den oinsatte behöver kanske förklaras att denna delikatess från Bjäre är en vanlig hamburgare fast med falukorv istället för köttfärs!

Igår hade mina mentorselever fixat en filmgala, där de återigen visade sina filmatiseringar av pjäser från renässansen. Den här gången för föräldrar, släktingar och kompisar. Kul att ett skolprojekt kan användas mer än en gång och kul att det finns driftiga ungdomar.





Snart dags att ta itu med kvällssysslorna, men just nu orkar jag inte. De stora barnen ska visst inte vara hemma ikväll, så vi andra får väl äta våra tacos för oss själva.   På tal om att äta, så köpte jag en semla igår som det stod B på, eftersom cafeet ifråga heter Biblos. Det tyckte eleverna var jätteroligt, eftersom en av mina kolleger heter Björn. Eleverna påstod förresten att jag inte såg ut att vara en dag över 35!!!



Nåväl...vilket osammahängande svammel! Men det är ju fredag och då kan man väl tillåta sig att svamla lite. Ha en trevlig kväll allesammans! Själv ska jag äta godis, titta på Let´s Dance och fundera över varför jag inte har lika snygga ben som Agneta Sjödin.

Några av mina kolleger har varit på kurs. Kvalitetssäkring, kallas det visst. En av dem berättade att någon pratat om vikten av att ha rätt inställning till saker och ting. "Tillstånd smittar. Är ditt värt att smittas av?", hade hon haft som motto.

Jag håller helt med om detta. Visst är det hemskt med människor som visar att de är ledsna eller mår dåligt på något sätt?  Visst känns det mycket bättre om alla går omkring med ett påklistrat leende och kommer med hurtfriska kommentarer hela tiden? Varför ska jag behöva bry mig om hur någon annan mår? Varför ska min goda sinnesstämning få förstöras? 

Att det visat sig vara ohälsosamt att trycka ner sina känslor spelar väl ingen roll. Att gnällspikarna blir sjukskrivna eller till och med dör i hjärtinfarkt gör ju bara tillvaron bättre för oss andra, för då slipper vi den negativa smittan. 

Visserligen kanske de flesta håller med om att det brukar hjälpa att få prata eller gråta ut när man mår dåligt eller känner sig frustrerad, men jag är inte säker på att vi kan ta den risken. Lyssnaren kan förstås bli smittad och rätt som det är gråter vi allihop.

Nej, det där med att bära varandras bördor är nog inte så bra trots allt. Om var och en bär sin egen blir det kanske mer jämt fördelat.

(Förresten så ska mina elever skriva satirer den här veckan.)

Yes! Jag lyckades få en tid hos doktorn trots allt! Sjukdom? Tja, parkinson, MS, lungsot och prostatacanser bland annat. Men jag fick i alla fall antibiotika, så jag blir nog frisk snart. (Eller troligare...drabbas av någon av alla de hemska biverkningar man INTE ska läsa att man kan få.)



Mmm..godis är gott!

Det finns en yrkesgrupp jag är livrädd för...sjuksköterskor. Speciellt att prata med dem i telefon (och ännu mer speciellt om de heter Karin!) Sjuksköterskan har nämligen blivit vår tids väktare. Med iver och nit ser hon till så att vi inte råkar träffa doktorn i onödan. Halsont? Tre dagar? Äh, vänta en vecka till, vet jag! Misstänkt benbrott? Ser man penpiporna? Jaså inte, avvakta då några dagar. Medvetslös? Hur länge? Bara några timmar? Ja, men då vaknar han nog snart, ska du se!

Efter ett samtal där syster Karin påpekade att om alla tänkte komma och kolla misstänkt halsfluss i februari, skulle minsann läkarna snart också bli sjuka, är det numera alltid min man som får ringa och försöka boka läkartid. Hur han bär sig åt förstår jag inte för vi lyckas alltid få träffa doktorn inom ett par dagar, i alla fall. Han kanske hävdar att vi har misstänkt syfilis, TBC eller andra sjukdomar med anmälningsplikt...för då är väl till och med syster Karin tvungen att låta oss passera och få nåden att träffa farbror doktor...och honom/henne är jag ju inte rädd för, inte ens om hon heter Karin.