.

Igår hade vi ett samlag. Sex personer var vi och det varade i flera timmar! Trevligt, givande och intressant var det också, och man fick veta en del om sina grannar som man inte visste förut. Till exempel att det efter en bråckoperation numera sprutar testosteron om en av dem och att en annan går igång på händer, att de gör det fem gånger i veckan, medan jag behöver träna mer!

Nä, skämt åsido...VI HADE INGET SAMLAG på riktigt, men i rusets yra var det ungefär den här nivån samtalet hamnade på. Vi kom då på att samlag förstås borde betyda att man kommer samman i ett lag, ungefär som vid samvaro, samkväm, sammankomst, gemensam och så vidare. Vi bestämde att alla skulle skriva "tack för samlaget" på facebook, men ännu har ingen mer än jag vågat.

Den här grannfesten kan vi förresten tacka facebook för. En lördag satt vi och facade lite planlöst, och kom då på att vi skulle träffas. Konstigt hur man kan bo så nära (Jag vet precis vad Mikaelssons gör i köket!), men ändå träffas så sällan! Nu blev det äntligen av, och vi hoppas på en fortsättning.

Min man föreslog att vi nästa gång skulle ha kläder på oss. Ja, alltså utklädningskläder! Jag som HATAR maskerad. Tror att mannen får städa lite extra idag, som straff för detta usla förslag. Han kanske kan få hjälp av den granne som köpte vin från fel land. Han måste ju också ha ett straff!

Nä, nu väntar en långpromenad! Bloggkollegan brukar säga att sex säljer, så vi får väl se om jag lyckas bräcka hans besöksrekord. Än en gång... tack för samlaget!

Idag har jag ätit min sista litauiska julchoklad, städat undan min sista SFI-bok och kopierat min sista SFI-stencil...i alla fall för den här gången. Lite sorgligt kändes det allt, speciellt med tanke på eleverna som nu får byta lärare IGEN. Jag hoppas att jag kunnat lära dem något om det svenska språkets logiska och många gånger ologiska struktur, och önskar dem alla lycka till med fortsatta studier.


Hm...har man lyckats då? Men Candide, ni vet...han brukar ju tala om att detta är den bästa av världar...och i den är jag lärare!!

Högmod går före fall? Nej, tvärtom...Det jag trodde var ett fall blev till högmod.

En av våra grannar har idag myntat uttrycket "att göra en Liljas". Det betyder att:

1. Man städar på en söndag
2. Alla hjälper till
3. Man avslutar med pizza.

Inte för att jag tycker att det verkar vara något speciellt  i sig precis. Då skulle ni istället varit med bakom kulisserna. Här finns den arbetsledande mamman, de motvilliga tonåringarna och den ännu mer motvillige mannen. Om man inte ständigt övervakar de två sistnämnda gör de nämligen allt annat än städar.

Maken har ett knep; han sätter igång dammsugaren och sätter sig därefter vid datorn. Han tror då att jag tror att han städar! Det tror jag INTE. Det är nämligen så att när han väl städar LÅTER det på ett  helt annat sätt, eftersom han då sjunger för full hals; helst samma strof om och om igen, tills alla blir galna. Idag var det Walking in Mephis. Ja, alltså inte HELA låten utan just bara den strofen, sådär 150 gånger i rad.

Att göra en liljas innefattar alltså också enformig sång och försök till undvikande av städning. Tursamt nog är jag den ende i samlingen som inte är FÖDD Lilja och som därför har lite högre moral än de andra... i alla fall då det gäller städning och sång.

Eftersom det var stört omöjligt att hitta en bild på min städande man, så tog jag en på biskopen istället!

Igår fick jag en kommentar på min blogg. Ja, alltså en kommentar från någon annan än mina allra trognaste läsare. Det var absolut inget speciellt med kommentaren, men ändå ett livstecken från någon som tagit del av mina tankar. Jättekul, tycker jag! Visst kan man se på statistiken att några läser, men det är ändå hur kul som helst att ibland få ett namn på den osynliga publiken.

Uppmuntran är viktig, och jag tror att vi tyvärr ganska ofta är dåliga på det. Hur ofta talar vi om för människor att vi uppskattar dem för att de finns och för det de gör? Vi tar nog lätt varandra för givna. Därför vill jag passa på att tacka för alla roliga, peppande och tankeväckande hälsningar jag fått. Det betyder jättemycket att till exempel läsa att jag är en hottie hur gammal jag än blir (anonym elev - men jag vet nog vem du är! Ja, ja det är ingen kärlekskrank tonåring om ni trodde det.) Att jag förlorat en arbetskamrat men fått en vän, är också gott att veta, liksom att det är många som känner igen sig i det jag skriver. Så fortsätt gärna kommentera och uppmuntra, inte bara på min blogg utan överallt där ni går fram. För det behövs! 

Jag tyckte lite synd om mig själv, en dag här på lovet. Inte kommer jag ihåg varför, men det var säkert något enormt problem i stil med att godiset var slut, att bara två kommenterat på min blogg eller att TV´n var upptagen. Lite uttråkad var jag också, eftersom deckaren jag läst var slut och den jag köpt (Hypnotisören av Kepler) visade sig vara totalt överreklamerad. (I alla fall i starten, för resten kom jag aldrig fram till. Tur att jag inte är lärare till mig själv och därför varit tvungen att läsa en dålig bok för att sedan analysera den:)

Nåväl, denna kväll hittade jag därför en bok som blivit liggande ett tag. Det var en bok av Tomas Sjödin som handlar om livet som förälder till två barn med svåra hjärnskador. Eftersom det är den första av fem böcker och eftersom den är skriven 1996, visste jag att de båda barnen idag är döda. De blev 18 och 14 år gamla.

Efter att ha läst denna bok inser man lätt att de problem man förut tyckte sig ha inte är särskilt stora. Samtidigt öppnas en värld som de flesta av oss inte behöver blicka in i, men som trots allt det jobbiga också visar sig innehålla mycket glädje och lycka. Återigen slås jag av hur vi människor klarar mycket mer än vi tror, och faktiskt hittar mening i det tillsynes meningslösa.

Tomas och hans fru hade innan barnen föddes en tro på Gud. Trots lidande och tvivel lämnar tron dem inte och boken avslutas med en något annorlunda trosbekännelse:

Vi tror på en Gud i botten
längst ner i all synd och bråte och maktlöshet
en som aldrig sviker sin post där.

Vi tror på en trött och gammal Gud
med oro i blicken och sorg i hjärtat
som lägger allt åt sidan för ett barns skull.

Vi tror på en Gud som ligger vaken om nätterna
och lyssnar
som är redo att rycka in när livet krampar.

Vi tror på en Gud med värkande rygg
och långa armar
som burit sitt barn genom nätter och dagar.

Vi tror på en Gud som själv förlorat ett barn
och som sörjt det
i tusen år.

Vi tror på en Gud som bor i vår nöd
och oro
en Gud med ont i benen själv.

Förresten.



Kanske var det detta jag menade igår, när jag skrev att vi kristna inte har alla svaren. Ganska ofta händer saker som gör att vår världsbild rubbas och tron får omprövas. Konstigt nog visar det sig för det mesta att den håller genom allt. Även om den förändras.

Idag har jag ätit frukost i kyrkan. Trots att kroppen sa åt mig att ligga kvar i sängvärmen tog jag mig upp för att vara med på frukostmöte där vi brainstormade över hur vi på ett bättre sätt ska marknadsföra EFS kyrkan i Ängelholm.

EFS-kyrkan är en församling som har funnits länge och hela tiden vuxit. När jag och min familj blev medlemmar 2003 hade församlingen 75 medlemmar. Idag är vi 171! Genom gudstjänster, barn- och ungdomsgrupper och olika musiksatsningar når vi ut till ganska många ängelholmare. Vår önskan är dock att ALLA i Ängelholm ska känna till att EFS-kyrkan finns och att man kan komma dit med sina andliga behov. 

För ett tag sedan hölls en storseans i Ängelholm. Hit kom massor med människor för att få en hälsning från andra sidan och råd inför framtiden. Tyvärr tror jag att många kyrkor bara uppfattas som kulturinstitutioner eller platser för social samvaro. Många som känner en andlig längtan vänder sig nog istället till nyandliga rörelser.

Vi i EFS-kyrkan vill skapa en plats dit man kan komma med existensiella frågor och funderingar. Vi vill skapa en plats där man kan få andlig vägledning och råd inför framtiden. Vi vill skapa en plats där man får sitta ner och hämta kraft inför vardagen.  Här finns inte bara människor som redan är klara i sitt sökande. Vi kan söka tillsammans...och finna.
 

Facebook är som en helt ny värld, i vilken man aldrig upphör att förundras. Idag verkar en slags lek ha spridit sig som går ut på att alla tjejer skriver en färg...för att tala om hur deras BH ser ut. Varför då??  

Varför vill någon veta om min BH är röd, svart, vit, turkos eller lila med rosa elefanter?  I morgon kanske alla ska skriva en siffra för att tala om sin storlek. (Hm, det vore ju intressant om männen började med samma sak; först kalsongutseende och sedan storlek!)

En annan existensiell fråga i facebookvärlden är förstås hur många grupper man är med i. Det verkar vara lite som i verkliga livet; Flest grupper när man dör vinner. För den oinvigde kan jag tala om att en grupp är en sammanslutning av människor som delar en erfarenhet eller tycker likadant om något. Här finns grupper för precis ALLTING. Rondellen i Våxtorp, Vi som somnar om fast att det är tio minuter kvar tills bussen går, Vi som nyser när vi är förkylda, för att nämna några.

Ursäkta, men är det inte hur löjligt som helst. Jag förstår att människor som varit med om speciella upplevelser mår bra av att träffa andra som råkat ut för samma sak. Men behöver vi verkligen sluta oss samman i grupper för att dela helt vanliga vardagshändelser? Det finns till exempel en grupp för alla svenskar, en grupp för alla som är födda samma år  och en grupp för alla villaägare. Hallå!! De här grupperna finns faktiskt redan. Alla som har svenskt medborgarskap tillhör gruppen svenskar och alla 68:or inbjöds att börja skolan samma år.

Nej, jag tror att jag ska gå med i gruppen Vi som inte är med i någon grupp, eller varför inte bilda ännu en ny grupp; Vi som enas under parollen; Vill du veta färgen på min BH får du klä av mig först!

Varför är jag som svensklärare gift med en man som inte kan läsa? Vid TVÅ tillfällen den senaste tiden har han kommit hem med marshmallows när jag skrivit upp marschaller på inköpslistan. Vi som inte ens gillar marshmallows. Undrar just om de skulle kunna brinna fint i trädgården!