.

Jag tyckte lite synd om mig själv, en dag här på lovet. Inte kommer jag ihåg varför, men det var säkert något enormt problem i stil med att godiset var slut, att bara två kommenterat på min blogg eller att TV´n var upptagen. Lite uttråkad var jag också, eftersom deckaren jag läst var slut och den jag köpt (Hypnotisören av Kepler) visade sig vara totalt överreklamerad. (I alla fall i starten, för resten kom jag aldrig fram till. Tur att jag inte är lärare till mig själv och därför varit tvungen att läsa en dålig bok för att sedan analysera den:)

Nåväl, denna kväll hittade jag därför en bok som blivit liggande ett tag. Det var en bok av Tomas Sjödin som handlar om livet som förälder till två barn med svåra hjärnskador. Eftersom det är den första av fem böcker och eftersom den är skriven 1996, visste jag att de båda barnen idag är döda. De blev 18 och 14 år gamla.

Efter att ha läst denna bok inser man lätt att de problem man förut tyckte sig ha inte är särskilt stora. Samtidigt öppnas en värld som de flesta av oss inte behöver blicka in i, men som trots allt det jobbiga också visar sig innehålla mycket glädje och lycka. Återigen slås jag av hur vi människor klarar mycket mer än vi tror, och faktiskt hittar mening i det tillsynes meningslösa.

Tomas och hans fru hade innan barnen föddes en tro på Gud. Trots lidande och tvivel lämnar tron dem inte och boken avslutas med en något annorlunda trosbekännelse:

Vi tror på en Gud i botten
längst ner i all synd och bråte och maktlöshet
en som aldrig sviker sin post där.

Vi tror på en trött och gammal Gud
med oro i blicken och sorg i hjärtat
som lägger allt åt sidan för ett barns skull.

Vi tror på en Gud som ligger vaken om nätterna
och lyssnar
som är redo att rycka in när livet krampar.

Vi tror på en Gud med värkande rygg
och långa armar
som burit sitt barn genom nätter och dagar.

Vi tror på en Gud som själv förlorat ett barn
och som sörjt det
i tusen år.

Vi tror på en Gud som bor i vår nöd
och oro
en Gud med ont i benen själv.

Förresten.



Kanske var det detta jag menade igår, när jag skrev att vi kristna inte har alla svaren. Ganska ofta händer saker som gör att vår världsbild rubbas och tron får omprövas. Konstigt nog visar det sig för det mesta att den håller genom allt. Även om den förändras.