.

Varit på en fantastisk gudstjänst, städat, fått ett psykbryt, packat väskan, kollat lämpliga hotell för en överarbetad mamma som behöver en paus, packat upp väskan och firat Mors Dag med thaimat och tårta.

Ungefär så skulle den här dagen kunna beskrivas. Upp och ner, hit och dit. Stabilitet känns som något jag skulle önska mig i julklapp. Å andra sidan är det ganska tröttsamt att vara inne på den fjärde helgen med renoverande, möbelinköp, monterande och dragning av elektriska sladdar. Även om mannen gör det mesta, så innebär det ju extraarbete för mig med allt annat.

Familjegudstjänsten idag var i alla fall helt fantastisk, amazing, underbar!! Tänk att vara med i en kyrka där den kvinnliga prästen kommer inåkande på en motorcykel! Dessförinnan hade två tioåriga killar dansat till "The boys are back", ackompanjerade av rökmaskiner och en storbild föreställande en hög skrotbilar (?).  Hur man kan bli rörd av hip-hop är en fråga...men det kan man faktiskt.

Predikan handlade om Guds folk-Festfolket. Marie-Louise berättade om några av alla de fester judarna hade för att minnas och glädjas åt allt det Gud hade gjort för dem. Hon lyfte också fram de fester Jesus besökte, ibland hos männsikor med högst diskutabla rykten.

Det mest bestående intrycket var just detta: Skulle de människor som trivdes i Jesu närhet trivas i min närhet? Skulle de trivas i våra kyrkor? Eller har vi blivit lite för polerade och fina i kanten? Inser vi att vi alla är lika mycket värda? VD´n på Volvo är INTE viktigare än alkoholisten på torget. Den sistnämndes problem syns visserligen mer, medan VD´n kanske varit bättre på att sopa under mattan och slänga in i garderoben. 

Jag tror Jesus valde att umgås med "de små människorna" för att visa att vi alla egentligen är ganska små. Frågan är bara om vi upptäckt det än?

När jag gått in på bloggen och facebook typ tio gånger idag kan man ju undra om jag blivit beroende. Och ja, det har jag nog; beroende av uppmuntrande kommentarer; Någon ser mig (eller mina ord) och alltså lever jag.

Varför fastnar vi människor så lätt i beroende av olika slag? Till exempel när jag, som nu, har det ganska stressigt är det som om jag försöker motivera mig genom att  äta, helst hela tiden och helst söta saker. Tyvärr ligger det ju i beroendets natur att man vill ha mer. Det som från början tillfredställde tappar efter ett tag sin kraft och man behöver snabbt mer för att bli nöjd. Detta kan ju gälla allt från sockerberoende till nyttigare sysselsättningar som träningsnarkomani. Principen är densamma; Man behöver mer och mer för att må bra.

Usch, jag vill verkligen vara en sådan som är nöjd och inte hela tiden längtar efter mer, vare sig det handlar om mat, pengar, resande, träning (ingen risk här), sex eller makt. Jag tror faktiskt att lösningen är att bli asket och leva i avhållsamhet, för att på så sätt avvänja sig och kunna vara nöjd med den lilla chokladbiten, den nya tröjan eller den lilla bloggframgången. Problemet är väl bara att asketismen efter ett tag blir ett beroende även det! 

Idag har varit en bra dag! En dag fylld av svett och arbete...som faktiskt gett resultat. Något som liknar en skoltidning har börjat växa fram och jag som lärare måste erkänna att jag underskattat eleverna. På fem timmar har texter förvandlats och sammanställts, bilder har tagits och redigerats och framsidor har diskuterats. Jag är jätteimponerad och hoppas att eleverna också känner sig nöjda och stolta.

Som ansvarig utgivare har jag bidragit med en ledare, som tyvärr bara fick ett svagt VG av eleverna. Den var, enligt deras åsikter, full av särskrivningar, meningsbyggnadsfel och hopblandningar av de och dem. På ett stycke satte de dessutom ett stort frågetecken, eftersom de inte alls förstod vad jag menade! Visst har jag fostrat dem väl? De låter ju precis som lärare allihop!!

Långhelgen är över, liksom städningen och det mesta renoveringsarbetet. Nu är det bara lite lister, lampor, möbelinköp och tillhörande montering kvar. På tal om renovering, så mötte mig även i kyrkan en uppmonterad konstgjord vägg. Temat för de närmaste söndagarna är nämligen Guds folk.

I Bibeln finns ett flertal liknelser som beskriver Guds församling. En av dessa är att vi är som stenar i ett levande husbygge och en annan att vi är som en kropp. I båda bilderna poängteras att en kristen inte klarar sig så bra ensam, utan behöver gemenskap med andra troende. Precis som kroppsdelarna är beroende av varandra och stöttar varandra, är det meningen att församlingen ska fungera som stöd och hjälp. Likaså är ju alla tegelstenarna i ett husbygge viktiga om resultatet ska bli värdigt att bo i.

Jag är övertygad om att man som troende behöver en församling, ett andligt hem. Visst kan man ha sin tro för sig själv utan att gå i kyrkan, men precis som vi behöver äta för att växa rent kroppsligt, behöver vi också andlig näring. Och precis som vi behöver en gemenskap rent allmänt, behöver vi också en andlig gemenskap. Och precis som kroppen behöver träning, behöver också vår andliga människa byggas upp.

Under ett års tid var jag och min familj inte med i någon församling. På många vis var det jätteskönt; inga tidiga söndagmorgonar, inga åtaganden och en hel massa tid till renovering (Som om det skulle vara en fördel!). Efter ett tag insåg jag dock att min tro efterhand blev allt mindre, precis som muskler som inte längre får någon träning.

Man blir inte vältränad av att befinna sig på gymmet, och man blir inte automatiskt andligare av att gå i kyrkan...men det är lättare att komma igång när man befinner sig på rätt ställe!

Frågar man dagens gymnasieelever vad det är för dag idag tror jag inte att så många skulle kunna svara rätt. Och de som skulle svara rätt, skulle nog inte kunna förklara varför man firar Kristi Himmelsfärd.

Den käre Gardell sa i ett av sina program att de enda vittnen man hade till Jesu uppståndelse var ett gäng kvinnor. Med det ville han antyda att deras vittnesmål inte var särskilt tillförlitliga, eftersom kvinnor på den tiden inte tilläts vittna. Men nu var det faktiskt så att Jesus inte bara visade sig vid "ett tillfälle för några kvinnor". Tvärtom gick han omkring på jorden under 40 dagar och visade sig för många människor. En gång var det cirka 500 stycken som fick se honom samtidigt. De som påstod att Jesus uppstått var alltså ganska många!

Efter 40 dagar var dock Jesu uppdrag här på jorden slut och han for upp till Himlen inför ögonen på tre av sina lärjungar. Därför firar vi den här dagen, så oavsett om du tror eller inte tror på Jesus, är det honom du ska tacka för denna lediga torsdag!

Nu har mannen kommit hem med en tavla igen! På jobbet har de nämligen en konstförening, och de senaste åren har han haft turen att vinna. Chansen är visserligen ganska stor, 50%.

Årets tavla ser ut så här:




Jag och Ester, liksom många andra kvinnor på mannens jobb tycker att den föreställer en mamma med ett litet barn, när det i själva verket är en trummis, sedd ovanifrån.  Bland vinsterna fanns också en annan tavla, i vilken alla kvinnor la märke till att mannen hade en penis, medan männen inte kunde se denna. Konstigt, eller hur?

Visst är det kul att få hem fin konst! Tyvärr hade jag ju tänkt ändra om lite i inredningen och lätta upp vardagsrummet med lite ljusare färger, såsom vitt och blått, men blir nu stoppad av ytterligare ett konstverk i mörka färger.

I samlingen finns också Emotavlan (sonens uttryck)...



och Hear you, bite you (Konstnärens uttryck)


Så, nej, det är nog inte läge att slänga ut allt för att ersätta det med trendiga prydnadssaker från IKEA. Brunt är ju också en färg.

Inte heller idag hann jag åka till kyrkan. Det känns dystert att inte få vårda sin andliga människa, men jag ska försöka lyssna på predikan på kyrkans hemsida istället. Den här helgen har förutom byte av rum varit vigd åt dans. Båda döttrarna dansar på Aktiv Ungdom tillsammans med cirka 498 andra Ängelholmsungdomar. Varje år visar de upp sina väl inövade danser  i åtta shower. Den stora dottern har alltså dansat tre föreställningar och den lilla två. Dessutom har de ägnat vars en heldag åt att repetera. Efter detta skulle man kunna tro att de var trötta på dans, men det första Judith gjorde när hon kom hem var att stänga in sig på rummet och DANSA.

Varje år blir jag så stolt och imponerad...och så avundsjuk. Tänk om jag hade fått möjlighet att lära mig dansa när jag var liten! Men nej, jag hade aldrig hört talas om Aktiv Ungdom och i kyrkan där jag var med ansågs det faktiskt syndigt att dansa.

Ibland är det minsann skönt att tiderna förändras. Idag har vi flera stycken dansgrupper även i kyrkan och har ofta dansuppvisningar på gudstjänsterna. Tyvärr är det även där barnen och ungdomarna som medverkar, så jag får väl fortsätta beundra och bejubla...och betänka att i Himlen där kan nog också mammor dansa som dockor, även om de inte längre är unga, utan ganska tunga.

Judith i mitten.

       Avslutningen. Ester i mitten.

När jag sorterade idag hittade jag en hel massa leksaker från Mc Donalds. (vilket ju visar vilka taskiga matvanor vi har!) Varje gång jag har rensat ut i barnens rum, har jag retat mig på dessa leksaker. Hur kan man för 30 kronor få både hamburgare, läsk, pommes och leksak? Vem tillverkar de här plastsakerna med diverse mer eller mindre avancerade tekniska detaljer för en så liten peng att det hela kan löna sig?? Och hur roliga är de egentligen? Barnen leker med dem några minuter och sedan slängs de i en låda nånstans, för att efter ett tag bäras ut till soptunnan. Resursslöseri känns det verkligen som.

Visst finns det barn som tycker det är spännande och lite festligt med de där leksakerna, men nog borde det vara ganska festligt att äta hamburgare med läsk och pommes även UTAN leksak. Det är ju inte som att gå till tandläkaren eller doktorn, så att man behöver tröst och belöning för att man stått ut med det hemska.

Nej, sluta med dessa leksaker och spara på jordens resurser!

Nu är rummet färdigt! Lilldotterns rum, alltså. (Sonens är ännu inte påbörjat.) Igår bankade och borrade snickaren fast den sista listen.

Vi har helt enkelt världens bästa snickare. Pålitlig, duktig, snabb och tjänstvillig. (Om jag lagt till välutrustad hade det inte låtit särskilt bra, va? Men det är han faktiskt. Han älskar verktyg.) Igår satte han till och med upp en spegel i stordotterns rum. Den förra stod lutad mot väggen ett halvår, för att därefter vältas och gå i tusen bitar.

Ett av mina levnadsråd till döttrarna ska vara att se till att gifta sig med snickare...eller takläggare...eller målare...eller något annat praktiskt. Tänk vad mycket pengar man sparar! Igår funderade jag faktiskt på att själv fria till snickaren, innan jag kom på att han redan har en fru...som är tjugo år yngre än jag.

Nåja, jag har ju en händig ekonom:) :) Igår skulle vi flytta ner Judiths säng. Den skulle bara monteras ner "lite"...vilket till slut liknade tillverkandet av tändstickstavlor. Jag och sonen fick hålla emot där det behövdes. Hunden hjälpte till genom att sitta mitt  i röran, medan mannen blev galen och skrek:"Det här är minsann ingen vanlig säng. Det är en IKEA-säng."

En händig man med en ovanlig säng??

Nu har jag råkat ut för det som brukar drabba alla elever. (I alla fall är det en av de vanligaste ursäkterna för sena inlämningar). Hårddisken har kraschat. På den fanns förstås alla viktiga dokument, inklusive foton från de senaste fem åren!! Enligt mannen har vi back up på en del. Vad det nu innebär.

Som om detta inte skulle vara tillräckligt har sonen i ilska över att internetkontakten på hans dator "glappade", brutit av en plugg på själva kontakten, som nu INTE glappar alls, eftersom den inte fungerar längre.

I morgon ska mina elever redovisa etiska dilemman. De har läst böcker som innehåller ett dilemma, som de sedan ska prata om , som till exempel dödshjälp, genteknik eller hälsofixering. Jag har sagt typ 100 gånger att de INTE bara ska berätta om boken utan framför allt lyfta fram dílemmat med dessa företeelser och SEDAN också presentera boken. Men, men...vi får se om det gått in. Det kan ju annars vara ytterligare ett dilemma det där; att man pratar och pratar men ändå inte når fram.

Jag hoppas i alla fall att de är klara med sina redovisningar. Hårddiskar kan ju krascha och böcker brinna upp, men det är som tur är inte så vanligt som man kan lockas att tro!

Mina två döttrar...Tyvärr aldrig på samma bild.

Även i går kväll hade vi förmånen att få vara hembjudna till goda vänner. Efter en kväll med god mat och dryck och sällskapsspel avslutade vi kvällen med att be för varandra. För den icke-kyrkvane kan detta säkert te sig lite mystiskt, samtidigt som det tyvärr inte alltid är så vanligt att vi kyrkvana tänker på att be tillsammans när vi inte är i kyrkan.

I Bibeln står det dock att "Vad två eller tre kommer överens om att be om det ska de få." Nu tycker jag visserligen inte att bön alltid handlar om att vi ska tigga om något och att värdet räknas i hur många böner man kan få besvarade. Bön är så mycket mer. Bön är gemenskap, både med Gud och med dem man ber med. 

 
Jag tror att de flesta människor någon gång formulerat en bön. I svåra stunder har vi behov av att vända oss till högre makter. Tråkigt nog har vi ofta en tendens att bara komma ihåg de gånger då våra böner inte gett önskat resultat, medan vi gärna förklarar de positiva bönesvaren med naturliga orsaker.

Gud vill att vi ska vända oss till honom med både stora och små problem och funderingar. Inte bara för att vi ska få något, som om han vore en slags önskemaskin, utan också för att vi behöver ha den där stilla stunden med honom, med oss själva eller med någon medmänniska.

Valborg blev ganska bra ändå, fast väldigt lång med många intryck. Först var jag på ett möte med poliserna som höll på att skjuta mina elever! Sen lyssnade jag till en lång monolog av en pensionerad alkoholist som var brorsbarn till Ernst Rolf. Jag fick veta att han hade fyra söner med tre olika kvinnor, men att han numera hade tappat lusten. Dessutom predikade han en del om att ta vara på sina nära och kära, och gav mig goda råd inför livet.

Väl hemkommen insåg vi att det inte skulle bli något valborgsfirande alls eftersom mannen inte på långa vägar var färdig med sin målning. Jag sminkade av mig, tog på nattcreme och förberedde mig för en kväll med hämtpizza och byggdamm istället för den planerade grillkvällen.

En stund senare ändrade jag mig och tog tag i grillningen trots allt. Jag kände mig väldigt manlig och kompetent (hm...är inte det motsatser?) när jag lyckades:

1. Hälla grillkol på grillen 2. Spruta på tändvätska 3. Vänta en stund 4. Tända grillen 5. Vänta lite till 6. Lägga på köttet 7. Vänta lite till 8 Vända köttet 9. Vänta lite till 10. Ta upp det färdiggrillade köttet

Och jag undrar bara; Är det detta ni män gör sådant väsen av? Att ni kan uppfylla dessa tio punkter? Varav hälften av  tiden handlar om att vänta?

Mitt i matlagningen ringde grannen och frågade om vi ville komma på en fika lite senare...och då hade mannen förstås tid, eftersom han aldrig tackar nej till en inbjudan. Så efter att ha sminkat på mig igen slutade kvällen i glada vänners lag, och dottern anlände välbehållen hem, medan sonen traskade iväg med dator och sovsäck till sina LAN-kompisar.