.

I morgon är det första december och dags för julkalendern. Hos oss är en massa (tja 24 brukar det väl vara?) små paket upptejpade på kylskåpsdörren. När även de stora barnen var små, fanns det en ledtråd i varje paket, för att kunna hitta den riktiga adventspresenten. Numera är det bara lilldottern som vill leta paket, medan de stora vill ha presenten direkt i handen.

Till tjejerna brukar det vara ganska lätt att hitta små saker man kan slå in, medan sonen mest brukar få tialotter och godis. Han är inte precis så intresserad av snoddar, klämmor, gulliga pennor eller söta block.






När det gäller julklappar är vi inte så särskilt könsneutrala här i landet. I lilldotterns klass ska de också ha en kalender. Det var då speciellt viktigt att man markerade tjejpresenterna med rött snöre och killpresenterna med blått.

Dessutom verkar det också vara viktigt att man slår in paketerna väldigt vackert. "Titta vad min mamma kan!" Ungefär som i de amerikanska filmerna där hemmafruarna jämför sina pajer. Jag har dock för länge sedan insett mina begränsningar på det området och valde därför ett enkelt lila papper utan snöre. För säkerhets skull skrev jag på att det var till en tjej. Även om jag försöker behandla tjejer och killar lika, är det ju inte säkert att killarna i Judiths klass skulle uppskattat Top Model-målarboken.

Jag har köpt en ny mössa; en sån som alla tjejer i SMP 2 har. Och Camilla, den coola läraren. Själv brukar jag av fåfänga skäl inte använda mössa. Nu tyckte jag ändå att den här mössan var ganska fin...tills jag tog en bild att lägga på bloggen. Lilldottern försökte protestera till köpet och fick mig att lova att inte besöka hennes skola iförd denna huvudbonad. Men ska det vara en sån här vargavinter kommer den nog att behövas, trots allt.

Håkan Hellström sa faktiskt en bra sak, under intervjun hos Robins. "Tjejer som inte har utseendet med sig, utvecklar andra egenskaper som är lättare att bli kär i." Kanske en tröst för oss som inte är så snygga...varken med eller utan mössa!

                        Min snygga, nyinköpta adventsljusstake! Köpt på Invit i Båstad! Änglarna kommer från Vidablick, utanför Hörby.

Dagen började med en stressattack, då jag insåg att det är första advent på söndag, och att jag knappt har någon ledig tid  att putsa fönster och sätta upp adventsbelysning. Kvart i sju i morse satte jag därför igång fönsterputsningen, trots kompakt mörker utanför. När elljusstakarna snabbt skulle sättas fram, började det dock krångla till sig, när de inte längre fungerade. Efter lite skruvande och bytande av glödlampor, blev det soptunnan för de fina ljusstakarna), som tjänat mig troget i tio år. Ett snabbesök på Väla fick därför klämmas in (Dock inte förrän på kvällen.) och nu är i alla fall köket pyntat med nya vita ljusstakar och gamla röda gardiner. (Dem som kollegan tycker är så fula.)

I övrigt har jag också hunnit med att jobba, laga tacoböngryta efter Linas instruktioner och åka buss. Eftersom jag verkligen älskar att åka buss, passade jag på att ta en tur med Torekovsbussen också. Som tur var hade jag inte hunnit somna när bussen svängde av mot Vejbystrand och jag insåg att det var fel buss. Bara att hoppa av, promenera en bit och byta till 513. Skulle ju varit lagom pinsamt om jag hamnat i Torekov istället för Båstad!

           En del av "den fula julgardinen"

Utflykten till Malmö blev lyckad...och dyr. Stordottern kom nämligen ner på eftermiddagen och drog med mig på en shoppingrunda, vilken förstås slutade med att hon hade tre kassar och jag ingen. Före TV-inspelningen med Robins gjorde vi hela familjen avundsjuk genom att äta på Thank God It´s Friday, och återuppliva USA-minnen. Deras Brownie med glass, kolasås och nötter är absolut gudomlig...men bör helst delas om man ska överleva.

Robins var också trevligt, även om jag tycker att Håkan Hellström ska hålla sig till att sjunga. Maken till seg person får man leta efter! Enligt dottern är han dock ett "poetiskt geni"... eller rättare sagt "ett snyggt poetiskt geni"...och då spelar det kanske ingen roll att man inte kan prata (?)

Den här veckan har jag dessutom varit lite desperat...och registrerat mig på Bloggtrafik.nu. Störtlöjligt, verkligen! Genom att klicka på en länk kommer jag in på olika hemsidor och bloggar. När jag stannat där tio sekunder får jag poäng, som sedan används för att tvinga in besökare på MIN blogg! Tänkte att det kunde vara ett led i marknadsföringen, samtidigt som jag kanske skulle upptäcka någon ny intressant blogg. Hittills har den enda intressanta varit en kvinna som utlyst en tävling där man (håll i er nu!) ska gissa vad ägaren till olika underliv jobbar med. (Ja, man får se bilder. Men NEJ, jag har INTE kvar länken dit!) Märkligt! Men det kanske går att gissa yrket utifrån olika kroppsdelar.  Vassa armbågar=chef,  Stora öron= psykolog, Lång näsa = politiker... Frågan är väl bara vilket yrke man associerar till när man ser en stor snopp. Fågelskådare? Sotare? Hockeyspelare? Ingen aning, faktiskt!

Det är kväll och alla är sura! Föräldrarna för att barnen klagar på maten, och barnen för att föräldrarna lagar mat som inte är god! Kvällens kock (mannen) ville testa något nytt och fixade löksoppa med rökt lax och pepparrot. Frun talade i ett tidigt stadium om för honom att barnen inte gillar kallrökt lax, men mannen kämpade på och menade att barnen minsann får äta det som serveras. Det hela slutade med att barnen åt mackor, föräldrarna soppa...och med att alla blev sura.

Frågan om vad vi ska äta, har på senare tid blivit väldigt ångestladdad. Barnen äter inte ordentligt i skolan, och är inte så förtjusta i smörgås...eller korv...elller snabbmat. De vill alltså ha ordentlig mat, vilket är bra...men samtidigt ska det inte vara för komplicerad mat, som till exempel löksoppa med lax.

Så nej, nu är jag trött på det här...och har anmält oss till Linas matkasse. För 750 kronor får man hem ingredienser och recept för fem middagar. Så nu kommer det i alla fall inte att vara mitt eller mannens fel om maten inte passar. Då skyller vi på Lina, helt enkelt

! 

I fredags dog Iris. Eller som hon själv skulle ha uttryckt det; I fredags flyttade Iris hem. Iris var en tant i församlingen som blev 92 år. Under flera år hade hon sett fram emot dagen då hon skulle få gå vidare, hem till sin far i Himlen.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det där med att leva i nuet, att njuta av stunden och inte bara längta vidare. Men samtidigt har jag kommit fram till att det är en oerhörd gåva att faktiskt kunna drömma sig bort ibland; att med hjälp av fantasin få sväva iväg till andra omständigheter och platser. Tänk så många människor som  överlevt fruktansvärda situationer på grund av denna tankens flykt, så många som fått ett bättre liv med hjälp av drömmarna. Utan denna förmåga skulle vi säkert inte kunnat uthärda svåra perioder. Om vi bara kunnat leva i nuet.

Jag tror ju att vi människor inte helt och inte bara hör hemma här på jorden. Jag tror att vi bär på ett frö, som ska sås och blomma ut till något mycket bättre. Vi är på väg. Inte bort, utan hem.

Samtidigt tror jag att vi redan här bär en del av evigheten inom oss, och att vi redan här ska njuta, glädjas, leva...i stunden, i nuet på samma gång som vi längtar vidare. Hem till vår far i Himlen.

Besöket på kyrkogården var magiskt! Så många ljus! Så mycket liv, mitt ibland all död! De senaste veckorna har jag tänkt mycket på det, Att livet alltid segrar. På ett eller annat sätt! Nya barn föds hela tiden. De människor som lämnats kvar hämtar ny kraft och de människor som är på väg att dö, lever in i det sista. Det finns sällan ett mellanting. Man lever hela tiden, tills man plötsligt dör.

Var kommer livsgnistan ifrån, egentligen? Varför vill vi så förtvivlat gärna leva? Även när livet är tungt och svårt? Det enkla svaret hade förstås varit, evolutionen. Vi ska leva för att fortplanta oss och föra livet vidare. Och, ja...det är nog en del av planen. Men, jag tror också att Gud lagt ner livsgnistan i oss alla för att våra liv är viktiga i sig. I Bibeln står att  vi har fått en bit av evigheten i våra hjärtan. Livet som inte kan besegras finns där hela tiden. Och jag trror faktiskt inte att det nånsin kan besegras. Inte ens när vi dör. Det försvinner inte. Det byter bara skepnad. Precis som de många ljusen på kyrkogården vinner över det kompakta mörkret, vinner livet över döden. Om och om igen!

Ja, du Cilla! Idag har jag städat ur kylen, frysen, skafferiet och städskåpet samt torkat ur kökslådorna. Bara för att reta dig...och alla mina andra tjejkompisar. Och för att bevisa att jag aldrig kan ta det lugnt!... Fast  i jämförelse med allt annat jobbigt den senaste tiden, så är det faktiskt inte särskilt stressigt att städa.

Egentligen tycker jag att städning är ett högst underskattat nöje! Visst, den där vanliga städningen som knappast syns, är ju inte så rolig precis...men den där andra, där man sorterar och gör fint, är faktiskt tillfredställande. Den där man sedan går och kikar in i garderoben, förrådet eller vad det nu är, och myser över hur snyggt det blev. Som en tant inom hemtjänsten en gång sa: "Titta! Hela rummet ler mot dig!"

För att glänsa ännu mer har jag också bakat lite. Min nya favoritkaka är en slags kladdkaka med kokosglasyr. Mmmm!! Otroligt söt är den dock. 8 dl socker till en långpanna! Absolut ett fall för Anna Anka!

Och Björn, förstås gjorde jag ju allt detta efter min ordinarie arbetstid (Fingrarna i kors). Men...jag hade sagt till rektorn att jag skulle jobba hemma...och det gjorde jag ju också. (Och alla elever, ni kan vara lugna. Jag kommer att ha rättat allt till nästa vecka, samt planerat nya gedigna och krävande uppgifter.)

Den skyldige- längst till vänster!