.

Sitter här och avundas robinsondeltagarna. De verkar ha det så lugnt och behöver bara koncentrera sig på en sak, att överleva. Själv känner jag det som om livet inte bara är ett pussel, utan snarare  en tändstickstavla. Massor med små bitar ska sättas ihop till en helhet, där varje bit dessutom ska huggas, splintas och filas för att bli användbar. 

Jag vet att jag låter gnällig och jag vet (eller i alla fall antar) att jag kommer överleva även de närmaste veckorna...Men det känns tungt. Skoltidningen ska bli klar, det stora filmprojektetet likaså. Utvecklingssamtalen ska hållas, de nationella proven rättas och helst ska jag också hinna med att ta ettorna på studiebesök. Och allt detta bara på jobbet!  

Och i morgon ska jag med mannens nya jobb på deras julfest. Jag känner mig verkligen inte presentabel med de stora påsarna under ögonen, de nytillkomna rynkorna och den snövita hyn. Hoppas bara att det inte blir dans!! Jag får ont i magen av bara tanken på att konversera artigt medan jag försöker hålla takten och undvika att bli trampad på tårna av överförfriskade män. 

Nåja, till skillnad från robinsondeltagarna kommer jag säkert  få en hel del god mat, och förhoppningsvis slipper jag rösta ut någon.