Vila dig lite!
Igår när vi var på middag hos ett par goda vänner, började vi kvällen med att ta vars ett mannakort. För den oinvigde kan jag berätta att ett mannakort är ett litet kort som det står ett bibelord på. Trött och sliten hade jag förväntat mig ett avslappnande, avstressande ord, men fick istället ett där det stod att vi genom den styrka vi fått av Gud ska hjälpa andra! Men hallå!! Avslappnande var det!
Efter veckor av arbete med begravningsplanering, sorgearbete och tömning av dödsbo, kanske det skulle vara på sin plats med lite vila? När det dessutom är höstlov, och eleverna befinner sig utom räckhåll för mina omsorger, och en del av mina egna barn åker på läger, tycker jag att det är läge för avslappning och rekreation. Så därför tänker jag inte acceptera bibelord med uppmaning till handling och aktivitet. Inte den här veckan i alla fall. Jag gör uppror och tänker därför publicera några av de bibelord jag BORDE ha fått. Avslappnande! Avstressande!
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Ps 23: 2
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska skänka er vila. Matt 11:28
Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka. (Någonstans)
I frid vill jag lägga mig ner, och i frid vill jag somna in. Ps 3:6
Hur kan en ost bara försvinna??
Enligt all praktisk deckarkunskap har vi (föräldrarna) försökt lösa gåtan, utifrån premissen att det minst troliga är att osten krupit sin kos. Vem har ett rimligt motiv? Vem har befunnit sig i köket, samtidigt som försvinnandet? Vem kan antas ljuga??
Vi har kommit fram till att HUNDEN har det mesta motivet, då hon äter allt och alltså är den enda, förutom mannen som glatt skulle ha ätit upp den hemska osten. Hunden kan dock inte öppna kylskåpet, ta ut osten och packa upp den ur sin förpackning alldeles själv. Alltså måste hon strykas som ensam brottsling.
Stordottern tillbringade en hel del tid i köket, föregående kväll, då hon i brist på hemmavarande föräldrar lagade sin mixsoppa. Hon rotade alltså runt i kylen en del och kan vara den skyldiga till att osten råkade hamna på golvet och därefter i hundens mage eller i soppåsen. (I den sistnämnda var den inte! Däremot en massa annat äckligt!)
Sonen som mest sitter vid datorn är egentligen inte särskilt misstänkt, mer än att han är den som oftast hittar på hyss och sedan inte vill erkänna dem.
Hur som helst så nekar alla inblandade, och kvar blir bara jag, som var den siste som såg osten i livet, då jag bredde en del av den på en macka och sedan satte in den i kylen. I alla fall är det vad jag tror. De andra i familjen misstänker starkt att jag råkat ställa in den i ett annat köksskåp, alternativt slängt den för att reta min man.
Nej, mysteriet med osten verkar inte bli löst denna dag. Kanske kommer någon att erkänna. Kanske kommer det börja lukta från något köksskåp. Men, kanske, mest troligt får vi aldrig veta vad som hände, med osten som försvann.
Lönar det sig att vara god?
Ganska ofta får man höra att de som är för snälla egentligen är ganska dumma...eftersom de bara låter sig utnyttjas. Människor som inte tar för sig (oftas tjejer) ses som problem, och uppmanas att vässa armbågarna, ta plats och att stå för sina åsikter.
Och visst...många snälla blir utnyttjade. Folk vänjer sig vid att de finns där och ställer upp, och efterhand tas snällheten bara för given. Och skulle de någon gång INTE finnas till hands, blir människor besvikna och sura. Medan det oftast är tvärt om för de andra, de "tuffa". Om de NÅGON gång ställer upp, eller visar förståelse, höjs deras godhet snabbt till skyarna.
Nu låter jag verkligen hemskt bitter...och ja, ibland blir det så...när man försöker och försöker, men ändå bara bedöms för de misstag man gör.
I dagens HD finns en krönika av Birgitta Lööf där hon skriver: "När vinden pressar hårt mot ansiktet, tänker jag, det här är vår tid på jorden. Så låt oss vara vänner!" Det kan låta som en klyscha, men tänk om vi alla kunde bli lite mindre dömande och ha lite mer överseende med varandra, så att livet blev lite lättare att leva. Tids nog är vi ändå borta allihop.
Dantes helvete
Dagen före Halloweenhelgen har varit ett helvete. Eller rättare sagt... vi har pratat om helvetet en hel del. Eleverna har fått bekanta sig med Dantes syn på denna underjordiska plats och därefter hållit muntliga framföranden om sin respektive syn på detta. Hur skulle ditt helvete se ut?
Framförandena har varierat från känslosamma berättelser om hemska minnen till ruskiga spökhistorier och mer humoristiska tal. Det roligaste var nog killen som mitt i talet avbröt sig själv, när han kom på att hans helvete mest bestod av kvinnor. Här fanns bloggande kissiekopior (känd bloggare) som hela tiden pratade som om de skulle publicera en video på sina bloggar. På hans axel satt dessutom en arg tant, som klagade på allt och skrek i hans öra.
Annars var ganska återkommande inslag känslan av att inte ha kontroll på något, att försöka skrika utan att lyckas och att springa men aldrig komma någonstans.
Om jag skulle hållit ett tal om mina värsta rädslor och fobier, så skulle jag absolut ha med dessa inslag; Att befinna sig i en värld där det hela tiden inträffar saker som du inte kan råda över, men som du ändå förväntas ta ansvar för och får skuldkänslor över att du inte lyckas reda ut. Att försöka vara duktig, men ändå bara bli uppmärksammad när du gör fel. Att försöka kämpa dig framåt i ett ekorrhjul, men bara springa runt, runt.
Som tur var slapp jag hålla tal...eftersom jag är lärare och faktiskt kan bestämma en hel del...Men tyvärr inte så mycket som jag skulle vilja.
Fel på räknaren
En ny du...
Det här reklambladet kom hem i brevlådan häromdagen. Möt en ny du!! Visserligen lär jag mina SFI-elever att
75 % av de svenska orden är en-ord och bara 25% ett-ord. Men nog heter det väl ett jag och ett du??
Hur som helst så har jag idag blivit lite ny. Jag har nämligen köpt nya glasögon. De gamla har jag haft i tio år, men eftersom jag så gott som alltid bär linser, har det inte spelat så stor roll att de varit omoderna och vingliga. När det gick en spricka i glaset ansåg jag dock gränsen nådd och gick till Specsavers.
Optikern poängterade flera gånger att det inte var så vanligt med så stora synfel som jag har, och började till och med prata om operation. På grund av detta kunde jag inte heller beställa vilka glas eller bågar jag ville, samtidigt som det hela blev ganska dyrt. Så nu sitter jag här med jättedyra svarta glasögon, som det står Read or dead på. Hur tänkte jag där egentligen??
Men operation, nej tack! En ny du, är inte helt okej...men det är i alla fall bättre än en blind du!
Inte råd att dö...
Min mamma hade inga sparade pengar...och ingen vettig försäkring. Som tur är har vi i Sverige en policy som säger att de anhöriga inte ska behöva betala en avlidens skulder, kostnader eller begravning. Vi har faktiskt ett välfärdssystem som fungerar på den här punkten. Den som inte har egna pengar, kan alltså få ett bidrag av kommunen för att finansiera sin begravning.
MEN...eftersom begravningsbyrån och till och med kyrkan passar på att ta betalt för allt, räcker inte pengarna så långt. Som chockad anhörig tänker man ju inte heller på att googla runt efter bästa begravningserbjudandet, precis. Bara en sån sak som att frakta den döde från hemmet till sjukhuset kostar 2000 kronor. 2000??? För en kostnad som är helt nödvändig Man kan ju inte lämna döda människor liggande här och där.
Sen att man förväntas förstå att kantorn spelar gratis, men tar betalt för att sjunga! Hur ska man veta det, om ingen säger något? Enligt prästen, borde tydligen alla människor känna till denna grundläggande kunskap.
Usch...trist! Att inte begravningsbyrån kan upplysa om hur man kan göra en begravning fin, men ekonomisk...och att inte ens kyrkan kan vara tydlig med vad som gäller. Är det bara skattebetalarna som ska ta ansvar för att "fattiga" människor ska ha råd att dö??
Bröst i köket
Flygande Jakob
Sibylla och Anna Anka
I lördags gjorde jag något ovanligt...(ja, alltså förutom att städa ur min döda mammas lägenhet). Jag åt på Sibylla, vilket var säkert tjugo år sedan. En av våra elever jobbar på denna matkedja. Ganska ofta händer det att hon, mitt under pågående lektion, brister ut i lovprisning av snabbmatsrestaurangen. Speciellt efter Sibyllakursen, då vi fick en ingående föreläsning om konsten i att steka korv och röra ihop pulvermos. Så nej, Björklund, vi har inte alltid arbetsro...men ganska arbetsroligt.
På Sibylla tänkte jag återuppliva ett barndomsminne och beställde därför just korv och mos, vilket var den stående festmaten under min uppväxt...speciellt smalspecial. Jag häpnade dock över mängden mos, den halva burken lingonsylt och de två deciliter bostongurka jag förväntades få i mig. Korven drunknade nånstans på botten.
Korv och mos, hade nog inte Anna Anka gillat. Såg bara början av hennes program "I form med Anna Anka", men hann ändå reta mig på henne. Hon är ju hur övertränad som helst. Modellen på 100 kilo såg minsann mycket friskare ut. Men visst, det är förstås inte hälsosamt med så mycket övervikt...och inte med så mycket pulvermos heller. Så tyvärr, Tina. Det kommer nog dröja ett tag innan jag äter på Sibylla igen.
Lotto-ovinst
Dessutom har jag fått KOL igen...eller astma, lungcancer eller hjärtproblem.... Det är tungt att andas och svider i luftrören. Möjligen skulle det kunna bero på en förkylning, magkatarr eller stress... men...
Nej, nu ska jag försöka sova utan att drömma om lottokuponger eller gravstenar.
Hur många??
De senaste veckorna har bloggen alltså åter gått upp, efter ett tillfälligt dödläge (Förlåt alla släktingar!), vilket är riktigt roligt. Och man ska ju inte glömma att kvalité är viktigare än kvantitet.
Men för att återgälda bloggkollegans godhet, när han marknadsförde min blogg, ska jag passa på att tipsa om hans blogg, slevens fotbollsblogg. För dig som gillar fotboll i allmänhet, halländsk ungdomsfotboll i synnerhet och laguppställningar i ännu mer synnerhet. Här finns också en hel massa listor av olika slag, snyggaste målet, värsta tacklingen, bästa mittback, ytterback, överback, läskback och allt däremellan. Och ja, någon gång skriver han faktiskt något roligt också!
Nej nu kallar matlagningen, innan det är dags för kvällsnöjet...att välja gravsten. Hörde förresten om en man som hade graverat in på sin sten: Här vilar inga sorger. Här vilar Arne Grahn. Kanske något att ta efter.
Det enda...
Idag har städningen fortsatt, men innan dess hann jag också med ett besök i kyrkan. Åh, vad jag saknat min kyrka. Det är verkligen synd om alla er andra, som inte har förmånen att få vara med i EFS-kyrkan i Ängelholm...(nåja, andra kyrkor går kanske bra de med...). Dagens gudstjänst hade lite 80-talsretro över sig med gamla ungdomskörslåtar som Jesus han är svaret och psalmer som Det enda som bär.
Den sistnämnda handlar om att nåden är det enda som räknas. Hur duktiga vi än är, kan vi inte jobba oss upp till kontakt med Gud. Men eftersom Gud älskar oss har han dött för våra synder, så att vi kan bli renade genom nåden. Och nåden är lika stor för alla; för de starka och duktiga eller de svaga och misslyckade. ALLA kan få kontakt med Gud...genom nåden.
Det enda jag har inför den vita tronen, det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.
Hur sexig som helst
Oj, vad jag är trött! Oj, vad jag är duktig! Och oj, vad jag är miljöovänlig! Idag har det varit stora röjardagen i mammas lägenhet. Tyvärr hade både jag och bröderna underskattat mängden saker och överskattat mängden tid. När vi dessutom insåg att den siste oktober är en söndag, vilket betyder att nycklarna ska lämnas på fredag, låg paniken nära. Istället för att i lugn och ro, och sann miljöanda gå igenom och sortera mammas saker, slutade det med att det mesta slängdes ner huller om buller och kördes till återvinningen för restavfall.
Hemskt egentligen! För miljön, för alla de loppisorganisationer vi faktiskt kunde ringt och för mamma som samlat på sig saker vi bara slänger. Nåja, en del räddades förstås undan och på tippen fanns som tur var också en avdelning där man kunde sätta mer användbara saker, som sedan kördes vidare. Själv hoppas jag få leva så pass länge att jag hinner rensa undan en hel del, så att mina barn slipper.
En passande liten tavla, som räddades undan återvinning.
På tal om att rensa, så plockade jag också undan det sista av lillbrorsans grejer... och hittade två slitztidningar. Slitz räknas väl som en ganska oskyldig herrtidning, men jag kunde ändå inte låta bli att förvånas. Går karlar verkligen igång på tjejer med beslöjad blick och förstorade läppar. Jag läste en gång om en man som tände på kvinnors hjärnor....Men med det ansiktsuttrycket ser kvinnorna ju verkligen inte ut att ha någon hjärna alls.
Avundsjuk?? Nej, absolut inte! Jag känner mig hur sexig som helst där jag släpar sopsäckar och tömmer förråd! Stora läppar har jag redan och beslöjad blick kan jag nog också få till. Om inte annat, så av trötthet!
Företagsamma elever
Trött, sliten och stressad
När han frågade om det var mycket nu, visste jag inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta, men valde att le snällt och försöka se lite mindre sliten ut.
Den ena lillbrorsan har nu flyttat tillbaka till sin lägenhet, den andre åkt hem till Karlstad och den tredje fortsatt sitt pappaliv. På lördag ska vi börja röjningsarbetet av mammas lägenhet, men först blir det pedagogiska lektioner om Medeltiden och fest hos förra kollegan.
Specialkost
Själva konferensen vänder sig mest till skolledare och specialpedagoger, så vi känner oss ganska malplacerade. Dessutom märker jag verkligen av att det är flera år sedan jag pluggade på universitetet. Den gamle proffessorn höll en föreläsning som gick mig helt förbi. Kausualitet, evidens, och tradering pratade han visst om (?).
Nu väntar sängen på Scandic, och imorgon blir det mera mat; hotellfrukost, fika, lunch och fika. Tur att jag får komma hem sen, innan jag blir ett fall för biggest looser.
SPA-drömmar
Kollegerna springer nästan ner varandra i sin iver att fixa inför morgondagens besök av årskurs nioeleverna. Själv äter jag morotskaka och bloggar...(kanske en anledning till att jag bara fick löneförhöjning med 2,1% ...fast snittet var ju 2%, så lite nöjd får jag väl vara.) Nej, skämt åsido, så ska jag inte alls vara här de närmaste dagarna, och är därför inte så delaktig i denna marknadsföringskampanj. Jag och de andra svensklärarna ska nämligen till Göteborg, på kurs i specialpedagogik.
Det ska bli skönt att komma hemifrån ett tag, även om jag förstås egentligen skulle behöva en riktig spahelg, med total makeover...hårfärgning, ögonbrynsplockning, fotvård, massage och ansiktsbehandling, det hade varit något, det. Plus lite cellulitbehandling och en mirakelkur mot magkatarr...och kanske några terapisamtal och stresshanteringstips...och avslappnande bad och uppiggande promenader. Och lite (mycket) shopping...och några morotskakor.
Tja, önskningarna är många. Tillsvidare får jag i alla fall nöja mig med en kurs i specialpedagogik och lite tjejsnack på rummet.
Dagarna du inte minns
Fritidsresor och Mads Mikkelsen har fel...på flera punkter. Livet består inte alltid av 29 000 dagar...och det är inte bara dagarna man minns som är livet. Tvärtom, så är det de vanliga dagarna som bygger livet, dagarna då allt är som man förväntar sig och livet går sin gilla gång. Dagarna man inte direkt minns.
Visst finns det positiva, speciella, minnesvärda dagar. Första daten, studenten, bröllop, barnens födelse eller dagen man tar körkort. Men ganska ofta är det väl tyvärr de hemska dagarna som etsar sig hårdast fast, dagarna vi egentligen vill glömma. Dagarna då vi bara längtar efter vardag och tråkiga rutiner.
Idag har varit en vanlig dag, en måndag, utan allt för dramatiska inslag...om man inte räknar sonens överkörda longboard förstås. Boarden råkade glida ut på vägen och blev överkörd av en bil. Tur i alla fall att sonen inte var på, men trist med brädan. Nåja, det är ju världsliga saker. Han får väl köpa en ny nästa gång vi kommer till USA!?
Tröstens blommor
Det finns något förunderligt trösterikt med blommor. När mamma dött fick jag en vacker blombukett från jobbet, och en fin blommande växt av en kompis. Växten finns kvar som tur är, medan buketten, till min sorg, har vissnat. När den stod där på köksbordet var den liksom en symbol för livet, för det vackra.
På samma sätt var det på begravningen. Alla de fantastiska blomsterarrangemangen fick tankarna att dras till hoppet, livet och skönheten istället för till sorg och död.
När man ställs inför livets slut, rörs många tankar upp i ens inre. Vad händer egentligen efter döden? Är det sant att det finns en fortsättning? Hur kommer den att se ut? Är det egentligen inte bara påhitt? Vad då själ? Det är väl hjärnan jag tänker och känner med? Och den dör ju samtidigt som resten av kroppen.
Frågorna är många. Precis som livet är ett stort mysterium, är döden det ännu mer. Men....men...när jag tänker så här, behöver jag bara återvända till blommorna, för att få tillbaka tilliten och tron. Någon måste helt enketl ligga bakom allt detta vackra, perfekta. Allt kan inte ha uppstått ur kemiska reaktioner. Och denne någon, som haft makt att skapa allt, borde ju också ha makt att ta hand om hur det ska gå med allt i slutändan.
"Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte, men jag säger er, att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem." (Matt 6:28-29)
Hm...
Det som inte dödar, det härdar
Det som inte dödar, det härdar, sägs det....så vi får väl se om våra perenner överlever, efter att ha blivit nerklippta och ituslitna lite hur som helst. Vädret tillät och tiden var inne, så det blev plötsligt höstrensning i trädgården. Nu har vi ju som tur är bara en väldigt liten trädgård, men ändå...
Precis som med växterna blir också vi människor lite omilt behandlade ibland. Vissa mer än andra. Men precis som för växterna så är det också för oss nödvändigt med lite påfrestningar för att vi ska växa och utvecklas.
Ibland tror jag att vi i västvärlden har det för bra. När människor sitter i terapisamtal för att de är missnöjda med sin näsa, eller tycker att skolmaten är det största problemet som finns, eller får ångest av att den snygga väskan var slutsåld, då kan man faktiskt börja undra. Har vi blivit ett folk av gnällspikar? Visst....jag vet att irritation över småsaker ibland kan vara uttryck för annat, och jag vet att den lilla tuvan ibland kan stjälpa det stora lasset. Jag tycker att man FÅR gnälla. Men...inte hela tiden och inte på allt.
Någon sa att karaktär inte är något man får, utan något man har. Men jag tror absolut att våra karaktärer utvecklas och härdas genom lagom krav och motgångar. Vi behöver motstånd och utmaningar för att växa. Naturligtvis kan det bli för mycket...även av det onda. Visst kan man gå sönder och behöva bli lagad, visst kan man bli bitter och behöva få hjälp att ändra sina tankar, och visst kan det ta tid att återhämta sig. Perennerna i vår trädgård ser just nu inte alls ut som fina blommor. Av de flesta sticker bara små avklippta gulnande stjälkar upp...men till våren, om några månader, då reser de sig igen. Hämtar kraft, får ny färg och blir ibland över en meter höga växter med vackra blommor. Det som inte dödar, det härdar.
Begravning
Idag har det varit begravning. Jag och mannen har haft lite olika uppfattningar om begravningar. Han tycker inte att det är så viktigt med dessa tillställningar; Man är ju ändå död. Jag däremot tycker det är ett fint sätt att ta farväl och samlas kring den som visserligen är död...men som en gång levt. En sista fest, liksom.
Tyvärr är ju oftast de som ska planera denna fest för ledsna, chockade eller uppgivna för att orka ta tag i den med stort engagemang. Efteråt brukar man dock vara ganska nöjd med att ha gett den bortgångne ett värdigt slut och efter dagens begravning insåg till och med mannen att en fin begravning kan fylla en viktig funktion för de efterlevande.
Den enda missen var att vi skrivit fel dödsdatum på programbladet, och gett mamma ytterligare en månad att leva! Trist med tryckfel...(men det hade ju varit värre om vi förkortat hennes liv med en månad.)
När vi kom hem hade vi fått ett brev från skattemyndigheten, där vi med tanke på dödsfallet skulle anmäla adressändring! Adressändring? Ny postadress?? Kan man skriva Himlen, då eller? Undrar just vilken gata och vilket postnummer?
Clownfobi
Åh, vad jag är trött på att oroa mig och på att vara rädd för allt! Igår vågade jag i alla fall gå in från parkeringen själv, trots mörkret, och just nu är jag ensam hemma...så det går framåt. Rädsla är ju en ganska irrationell företeelse. Den bara finns där. Jag menar, ensamhet...hur farligt kan det va? (Eller jo, viss ensamhet kan förstås vara onyttig...)
På tal om rädslor, så är det väl ändå mer befogat att oroa sig över begravningar, sjukdomar och över hur det ska gå för sina barn, än att till exempel ha...clownfobi, som en av mina kolleger lider av. Att en clown skulle kunna dyka upp utanför fönstret, verkar vara en fullständigt sannolik tanke i hans värld. Clowner är nämligen potentiella mördare! Bara så ni vet, alltså. Se upp för clowner! Hans elever har nu kommit på ett effektivt sätt att slippa jobbiga läxförhör; klä ut sig till clowner och läraren springer och gömmer sig.
Tja, det är alltid lättare att driva med andras rädslor, än med sina egna. Det brukar ju inte ligga någon under sängen, eller stå ett spöke utanför sovrumsdörren heller, inte ens ett spöke utklädd till clown.
Lärarfunderingar
- Måste man komma på teatern?
- Men, då har jag ju träning.
- Måste man betala bussen hem själv?
- Vad ska den här gemenskapsdagen vara bra för?
- Kollar ni närvaron på temadagen?
- Måste man lyssna på SYV när hon pratar om vägar efter gymnasiet? Men det är ju utanför vårt schema!!
- När får man gå hem?
Undrar just varför det är så här. Är det för att vi fostrat in dem i att skolan bara ska handla om plugg, läxor, prov och betyg? Eller beror det bara på att man inte vill tvingas att göra olika saker? Eller är det kanske som för oss vuxna, att vi har så fullt i våra liv, så att även roliga saker kan bli jobbiga?
Jag vet inte...men ganska jobbigt är det, att som lärare behöva tjata på eleverna att delta i sådant som man tycker borde vara kul, gemenskapsbyggande eller viktigt för deras framtid.
(Fast pjäsen igår var nog ändå uppskattad. SMSP2 är inte en klass som bangar ur:)
Hört på jobbet
Gissa ämnet:
Några lärare planerar ett prov:
- Ska vi skriva nämn sex saker eller nämn några trosartiklar?
Hamlet
Sitter här och laddar upp inför en lång arbetsdag. Sex lektioner plus teaterbesök med eleverna på kvällen. 1,2,3, Schtunk ska spela Hamlet i Förslöv. Ja, alltså...I Förslöv ska de spela Hamlet. Hoppas att det blir en positiv upplevelse för ungdomarna. Ganska ofta är ju annars många teaterpjäser rätt så tunga. Vi har till exempel sett en som handlade om självmord, en om våldtäkt, en om ett kraschat äktenskap och en om en totalt uppgiven Onkel Vanja.
Nej, då kanske Hamlet är bättre:) Här finns ju en blandning av alltihop. Fast just den här teatergruppen kommer att spela pjäsen utklädda till clowner...för att liva upp det hela lite grann.
Ingen terapiblogg
I och för sig kan man ju undra hur alla kvällstidningar klarar sig. Och alla deckarförfattare? Rapport? Aktuellt? Hollywoodfilmer? Fast det förstås, död på avstånd, död på låtsas är ju inte lika deprimerande.
Nej, just det...nu skulle jag ju inte skriva om död. Det var faktiskt aldrig meningen att den här bloggen skulle vara en terapiblogg. Jag är egentligen inte särskilt positiv till terapibloggar eller alltför stora känsloyttringar på Facebook. Inte för att människor ska dölja sina känslor...utan för att läsarna oftast ändå inte vet hur de ska hantera informationen. Vad gör jag som läsare om jag tror att någon mår jättedåligt och skulle behöva proffessionell hjälp till exempel? Och hur stort ansvar kan man som flyktig bekant förväntas ha?
Det låter kanske lite hårt, men vad jag menar är att det finns en fara i att det är lättare att ösa ur sig sina innersta känslor i skrift, utan att egentligen tänka på att vem som helst kan läsa. Kanske ska man inte skriva mer än vad man faktiskt kan tänkas berätta muntligt för kolleger, elever, lärare, kompisar, fastrar, mostrar, barn och föräldrar?
Å andra sidan tror jag att många bloggar just för att skriva av sig. Terapibloggar behövs alltså. Men då tror jag att man ska skriva anonymt, eller under psedonym. Då kan människor läsa, känna igen sig, bli bekymrade, skaka på huvudet åt hur folk har det, komma med uppmuntrande kommentarer och känna medlidande...Du som bloggare blir friare att skriva vad du vill utan att såra någon och den som läser behöver inte fundera över sitt ansvar.
Därför har jag nu TVÅ bloggar. Men den andra är hemlig, och kommer nog bara att finnas ett tag. Tills jag orkar ta tag i den där romanen jag egentligen ska skriva. Och då får alla som vill läsa. För då är det ju inte riktigt på riktigt.
Natten och jag
Jag har blivit ovän med två av mina tidigare vänner, natten och ensamheten. Förut brukade dygnets höjdpunkt vara när jag fick gå och lägga mig. Dagen och alla dess plikter var över och sängen väntade inbjudande med avslappnande vila. Numera tar det lång tid innan vilan infinner sig. Jag rullar hit och dit och brukar tillsist krypa under mannens täcke och gömma mig, i väntan på några timmars frid.
Likaså var det tidigare lyx och fest när jag fick vara ensam hemma några minuter. Numera tvingar jag lilldottern att vara hemma, tills de stora kommer.
Jag tror att det är ganska normala reaktioner...eller också håller jag på att bli mer än lovligt galen. (Som Emils ko, va?) Egentligen handlar det nog om det där ofrivilliga minnet som Proust talar om. Eftersom telefonsamtalet från brorsan kom just när vi gått och lagt oss, kommer ofta rädslan också just då.
Nåja, det blir bättre! Ensamhet är trots allt en bristvara hos trebarnsmammor, och än så länge sover jag gott på bussen. Och en vacker natt kommer vi nog bli kompisar igen...natten och jag.
En tänkvärd kommentar
Jag fick en väldigt tänkvärd och vacker kommentar igår (Känn ingen press, Cilla!) från en i vinsamlagsgänget (Vi kan minsann vara seriösa också! Tja, vin och samlag ÄR väl ganska seriösa grejer.) som jag faktiskt tänkte ta mig friheten att publicera. Tack Anna!...som precis som jag gillar punkter...
Hur det än är så har vi ständigt dessa frågor...oavsett var i livet vi står...i glädjen undrar vi vad vi gjort för att förtjäna denna glädje...i ilska undrar vi över orättvisan...i sorgen en stilla undran över vad vi kunde gjort annorlunda...
Jag tror att vi behöver fråga oss... hela tiden...för att få en förståelse för det vi står inför...för att begripa det obegripliga som livet faktiskt är...allt kan vi inte förstå men för den skull slutar vi inte fråga...
Ibland undrar jag om inte livet självt är en fråga?
Sen tror inte jag att vi behöver klara av allting heller...vi klarar av det vi behöver klara av med stöd av människor som genuint älskar oss...av känslor som tar hand om oss och som vi kan söka tröst i...ett slags förlåtande tillstånd som väljer oss...om det sen är ett bowlingkalas eller en begravning tror jag spelar mindre roll...huvudsaken är att inte ducka...utan möta frågorna som dyker upp och förlåta sig själv för att svaren ibland uteblir....söndagsfunderingar bara...
många kramar Anna
Jag återkommer
Eftersom min pappa också är död, och jag är äldst av fyra syskon, känner jag också hur ansvaret nästan är för tungt. Nu är det jag som ska hålla ihop allt...men hur ska jag kunna hålla ihop mig själv?
Ja, ja...det brukar ju bli bättre med tiden, så jag får väl återkomma med mer läsvärt material då. Idag har vi i alla fall haft bowlingkalas för lilldottern och igår var det tjejmiddag hos en kompis, så...
I punkten finns meningen
Fast å andra sidan brukar jag tjata på mina elever om att inte glömma sätta punkt. Hela språkets struktur, handlar ju om att meningar ska börja med stor bokstav och sluta med punkt. Så punkter är viktiga! Utan punkter - ingen mening!
Här skulle jag kunna bli djup och filosofisk över frågan om livets mening; Kanske är det vid punkten vi hittar meningen. (Eller så skulle jag kunna säga samma sak, men från ett mer sexterapeutiskt perspektiv... fast det var ju inte riktigt meningen och därför gör jag nog bäst i att sätta punkt här.)
Det borde helt enkelt fungera
Byråkrati är ett annat fenomen som jag inte förstår mig på. Hur kommer det sig egentligen att jag som anhörig måste ringa runt inom sjukvården för att få veta vad min mamma egentligen dog av? Jag trodde det var självklart att läkarna ringde upp åtminstone en av de anhöriga efter obduktionen och meddelade resultatet, men ack nej... Resultatet skickas till hennes husläkare, som på begäran kan lämna ut det. Har ni hört?? Vem i hela världen borde vara mer intresserade och berörda av detta än de närmaste?? Nu får vi fortsätta spekulera i vad orsaken kan vara, tills vi lyckats få tag på rätt läkare.
Sjukvården som helhet förbryllar också ganska ofta. Min bror som var den som hittade mamma död på köksgolvet, blev naturligtvis chockad och behövde någon att prata med. Hos husläkaren fick vi beskedet att de tyvärr inte hade någon tid den dagen, och att vi skulle återkomma nästa dag!! Kan någon begripa detta?? När han sedan väl fick en tid hos en psykolog, ansåg de att han var återställd efter två samtal. TVÅ?? Undrar just vad man ska vara med om för att få tre samtal. Har de någon slags tabell över vad olika jobbiga händelser är värda?
Rånoffer - 30 minuter
Våldtäkt - 40 minuter
Dödsfall i familjen -50 minuter
Kärnvapenkrig - 60 minuter
Nej, det är mycket jag inte förstår...och skulle önska att jag slapp förstå. Det borde helt enkelt bara fungera!
Dansband
Jag kan inte hjälpa det, med dansbandsmusik ger mig ångest. Texterna är ju ofta hur sorgliga som helst, samtidigt som de framförs till dansant och trallvänlig musik. Det stämmer liksom inte i min hjärna. Sen undrar jag varför banden alltid ska ha så konstiga namn och kläder.
Ja, ja...smaken är olika. De gläder nog många med sin musik. Mamma älskade just denna grupp, så vi ska spela en dansbandslåt på begravningen. Troligtvis slipper jag i alla fall dansa, för annars hade jag nog rymt.
Vad ska man skriva om?
Tja, inte vet jag! Man kan ju inte skriva om rädsla för mörkret, hur det är att vara tyngd av ansvar, ångest över tanken på att något skulle kunna hända barnen, val av begravningspsalmer och av vilken tårta som ska serveras på minnesstunden (Tror inte de har morotskaka!). Nej, det kan jag ju inte skriva om...
Men...nobellpriset i litteratur! Det kan jag kanske skriva om. Hoppas att Joyce Carol Oates får det. Eller någon annan författare som någon vanlig människa läst och förstått. Ja, det kan jag skriva om minsann!
Allmän självömkan
I morse vid frukostbordet tittade jag ut och såg ett plan lyfta mot Stockholm. Åh vad jag skulle vilja sitta i det planet, på väg till trista konferenser eller jobbiga arbetsdagar. Tänk om man fick byta liv några dagar. Reinfeldt gå hem och vila upp dig! Jag tar över! Mona Sahlin, deppa inte. Jag kan låta hela Sverige skälla på mig om du vill. Det känns hur som helst mer lockande än det här! Naomi Rapace, du bara spelar en roll. Det är jag som är den riktiga Lisbeth Salander. Eller Pippi Långstrump. Fast det är klart; De hade bara sig själva att ta hand om. Kajsa Kavat passar kanske bättre. Hon som sålde alla mormors polkagrisar ni vet, och handlade julkappar till sig själv. Ja, Kajsa får det bli. En vuxen Kajsa med fler än en mormor!
Klockringning, kommentarer och kanelbullar
Ibland behöver man inte heller säga så mycket, utan kan visa på andra sätt att man finns där. En liten tjej kom bara och satte sig hos mig en stund och småpratade lite om sin nya tröja.
I morgon är det själaringning för mamma. Med det menas att klockorna i kyrkan ringer en stund. Inte vet jag varför, men det får mig att tänka på Breaking the waves, där huvudpersonen alltid önskat sig kyrkklockor i den lilla bykyrkan. Eftersom församlingen var väldigt konservativ blev det inga klockor. När tjejen, som levt ett hårt liv, dog, ringde dock klockorna i himlen.
Idag har det ju varit kanelbullens dag och jag har börjat ta igen de kalorier jag förlorat de senaste dagarna. Chockartade upplevelser är ganska effektiva om man vill gå ner i vikt. Hoppas bara att jag också kan knapra in lite på sömnunderskottet.
Mitt i regnet lyser solen
Dagen har varit ganska normal, med kyrkobesök och städning. Båda två kan verkligen rekommenderas i terapisyfte. I kyrkan var det en musikgudstjänst som hade som tema "Efter regn kommer solsken", men där det bestående intrycket från min sida var att regn och solsken mestadels existerar sida vid sida hela tiden. Trots svårigheter och motgångar, finns det alltid saker att glädjas åt.
Städning är som sagt också en bra terapisyssla. Det är så enkelt med städning. Man drar en trasa över en yta, lägger saker på rätta platser, för dammsugaren framåt och sveper moppen hit och dit. Det behövs ingen tankeverksamhet alls nästan.
I övrigt känns inte livet så enkelt precis. Det är ju inte nog med att folk ska dö. Det är dessutom en hel massa att fixa; begravning ska planeras, räkningar tas om hand, släktingar informeras och tröstas, lägenheter sorteras och städas ur... Och mitt i allt ska man sköta sitt vanliga liv.
Nåväl, på något konstigt sätt brukar man få kraft. Mitt i regnet lyser solen en stund, i stressen kommer lugnet på besök och i gråten hörs ett skratt. Så är det! Livet låter sig inte hejdas, utan vill levas. (Börjar jag inte låta som Ranelid??)
Fyra födelsedagar och...
Det är egentligen ganska märkligt hur döden är så närvarande i våra liv, men ändå så frånvarande. Varje dag skriker tidningsrubriker och löpsedlar ut nyheter om folk som dött, vi läser deckare och ser actionfilmer där döden är nödvändig för att det ska bli en bra story. Men ändå...i verkliga livet stöter de flesta av oss inte på döden så ofta, som tur är.
Det finns många sätt att dö på, och inget av dem är nog särskilt trevligt. För den som dör är det väl ändå, tror jag, ganska skönt om det är oväntat och går snabbt. För dem som blir kvar, däremot, är det INTE en fördel om någon bara rycks bort helt otippat. Hur i all världen ska man kunna förstå att någon som levde för några timmar sedan, plötsligt inte finns? Hur ska man kunna planera en begravning för någon som var fullt frisk för några dagar sedan?Hur lång tid kommer det att ta tills man börjar begripa?
Nej, det blir lite för tvära kast ibland. Fyra födelsedagar och ett dödsfall på samma vecka. Det låter som en känd film...med skillnaden att här inte finns några komiska inslag. (Fast en och annan udda människa, kan vi nog få fram:)
