.

Åh, vad jag är trött på att oroa mig och på att vara rädd för allt! Igår vågade jag i alla fall gå in från parkeringen själv, trots mörkret, och just nu är jag ensam hemma...så det går framåt. Rädsla är ju en ganska irrationell företeelse. Den bara finns där. Jag menar, ensamhet...hur farligt kan det va? (Eller jo, viss ensamhet kan förstås vara onyttig...)

På tal om rädslor, så är det väl ändå mer befogat att oroa sig över begravningar, sjukdomar och över hur det ska gå för sina barn, än att till exempel ha...clownfobi, som en av mina kolleger lider av. Att en clown skulle kunna dyka upp utanför fönstret, verkar vara en fullständigt sannolik tanke i hans värld. Clowner är nämligen potentiella mördare! Bara så  ni vet, alltså. Se upp för clowner! Hans elever har nu kommit på ett effektivt sätt att slippa jobbiga läxförhör; klä ut sig till clowner och läraren springer och gömmer sig.

Tja, det är alltid lättare att driva med andras rädslor, än med sina egna. Det brukar ju inte ligga någon under sängen, eller stå ett spöke utanför sovrumsdörren heller, inte ens ett spöke utklädd till clown.