Ingen terapiblogg
Hjälp...jag förlorar läsare! Förra veckan hade jag fler läsare än vanligt om man bara ser till varje enskild dag...Medan det hade blivit betydligt färre när Bloggtoppen sammanställde hur många enskilda läsare som besökt bloggen vecka 40. Död och elände är alltså inte särskilt säljande.
I och för sig kan man ju undra hur alla kvällstidningar klarar sig. Och alla deckarförfattare? Rapport? Aktuellt? Hollywoodfilmer? Fast det förstås, död på avstånd, död på låtsas är ju inte lika deprimerande.
Nej, just det...nu skulle jag ju inte skriva om död. Det var faktiskt aldrig meningen att den här bloggen skulle vara en terapiblogg. Jag är egentligen inte särskilt positiv till terapibloggar eller alltför stora känsloyttringar på Facebook. Inte för att människor ska dölja sina känslor...utan för att läsarna oftast ändå inte vet hur de ska hantera informationen. Vad gör jag som läsare om jag tror att någon mår jättedåligt och skulle behöva proffessionell hjälp till exempel? Och hur stort ansvar kan man som flyktig bekant förväntas ha?
Det låter kanske lite hårt, men vad jag menar är att det finns en fara i att det är lättare att ösa ur sig sina innersta känslor i skrift, utan att egentligen tänka på att vem som helst kan läsa. Kanske ska man inte skriva mer än vad man faktiskt kan tänkas berätta muntligt för kolleger, elever, lärare, kompisar, fastrar, mostrar, barn och föräldrar?
Å andra sidan tror jag att många bloggar just för att skriva av sig. Terapibloggar behövs alltså. Men då tror jag att man ska skriva anonymt, eller under psedonym. Då kan människor läsa, känna igen sig, bli bekymrade, skaka på huvudet åt hur folk har det, komma med uppmuntrande kommentarer och känna medlidande...Du som bloggare blir friare att skriva vad du vill utan att såra någon och den som läser behöver inte fundera över sitt ansvar.
Därför har jag nu TVÅ bloggar. Men den andra är hemlig, och kommer nog bara att finnas ett tag. Tills jag orkar ta tag i den där romanen jag egentligen ska skriva. Och då får alla som vill läsa. För då är det ju inte riktigt på riktigt.
I och för sig kan man ju undra hur alla kvällstidningar klarar sig. Och alla deckarförfattare? Rapport? Aktuellt? Hollywoodfilmer? Fast det förstås, död på avstånd, död på låtsas är ju inte lika deprimerande.
Nej, just det...nu skulle jag ju inte skriva om död. Det var faktiskt aldrig meningen att den här bloggen skulle vara en terapiblogg. Jag är egentligen inte särskilt positiv till terapibloggar eller alltför stora känsloyttringar på Facebook. Inte för att människor ska dölja sina känslor...utan för att läsarna oftast ändå inte vet hur de ska hantera informationen. Vad gör jag som läsare om jag tror att någon mår jättedåligt och skulle behöva proffessionell hjälp till exempel? Och hur stort ansvar kan man som flyktig bekant förväntas ha?
Det låter kanske lite hårt, men vad jag menar är att det finns en fara i att det är lättare att ösa ur sig sina innersta känslor i skrift, utan att egentligen tänka på att vem som helst kan läsa. Kanske ska man inte skriva mer än vad man faktiskt kan tänkas berätta muntligt för kolleger, elever, lärare, kompisar, fastrar, mostrar, barn och föräldrar?
Å andra sidan tror jag att många bloggar just för att skriva av sig. Terapibloggar behövs alltså. Men då tror jag att man ska skriva anonymt, eller under psedonym. Då kan människor läsa, känna igen sig, bli bekymrade, skaka på huvudet åt hur folk har det, komma med uppmuntrande kommentarer och känna medlidande...Du som bloggare blir friare att skriva vad du vill utan att såra någon och den som läser behöver inte fundera över sitt ansvar.
Därför har jag nu TVÅ bloggar. Men den andra är hemlig, och kommer nog bara att finnas ett tag. Tills jag orkar ta tag i den där romanen jag egentligen ska skriva. Och då får alla som vill läsa. För då är det ju inte riktigt på riktigt.
Kommentarer
Trackback
