.

Jag förstår verkligen inte varför alla tjatar om att man måste gå på gymmet för att få motion... Min vardag är i alla fall full av situationer då man kan passa på att träna. Till exempel kan man gå ut till bussen så sent som möjligt så att man får springa ikapp den. Sen kan man försöka gå ut en långrunda med hunden utan att bli blöt. (Kräver ett enormt tempo nu för tiden...)

Ett annat bra tips är att glömma bort så mycket som möjligt, så att man tvingas skynda sig fram och tillbaka. Helst många gånger....tavelpenna, elevernas uppsatser och läroböcker...så att man får så många promenader/joggingturer man bara kan. För att inte tala om allt hushållsarbete, trädgårdsarbete, grupparbete, barnarbete, slavarbete (nej, skoja bara...)

Fast det är klart att om man nu är en väldigt organiserad människa som aldrig glömmer något, så kan man kanske behöva lite extraträning ibland.

Sitter här och mumsar på min kvällskaka (Jag ska ju äta upp mig...) och funderar över projektarbetet jag ska handleda. Av någon anledning tittade alla kollegerna på mig när idéskissen om att göra en bok om... cupcakes kom upp. Trots att det egentligen ska vara en fotobok, och jag inte kan något om foto, ansåg de att jag var given att handleda detta projekt. Så jag får väl helt enkelt provsmaka och bedöma hur pass lockande och aptitretande bilderna är. Hm...stackars Matilda!

I övrigt har jag ägnat mig åt att repetera hur man skriver en krönika... men eftersom jag inte hittade några bra krönikor på nätet (!) letade jag genom bloggen och hittade en hel del. Tänk vad bra jag skrev en gång i tiden... och tänk vad högmodig jag är! (Och nej, jag fiskar inte efter beröm!) (Och inte använder jag för många utropstecken heller!)

Mitt under en lektion frågar en av eleverna om jag färgat håret...med motiveringen att han tyckte jag såg YNGRE ut!!

- Nej...men jag har gått ner i vikt, svarar jag. Och inser genast att det var fel kommentar till ett gäng ungdomar. Som om jag anser att man måste vara smal för att se ung och snygg ut. Det anser jag ju INTE alls. Får väl skylla på att jag blev så överrumplad av kommentaren.

Förresten tror jag det där med mina tappade kilon är en högst tillfällig fas...eftersom den stora hungern redan infallit. Ni vet den där enorma aptiten man får efter att ha varit sjuk ett tag och tillfrisknat. När kroppen kräver att få tillbaka varenda förlorad kalori...och gärna några extra i reserv.

På tal om allt, och inget...så sägs det att man ska tänka mer på sig själv för att undvika att drabbas av ångest. Så därför funderar jag starkt på att köpa en Cooper Mini. Det är ju typ världens minsta bil, så det kan väl inte vara en för stor önskning.

Om man blir generad på grund av sin hund...heter det Röda hund då?? Just nu är vår hund i alla fall hur pinsam som helst. Alldeles nyss fick killen som lämnar Linas matkasse fly för sitt liv (hm...) medan jag jagade runt den vilt skällande hunden i trädgården.

Så klart förstärktes allt av att killen egentligen var hundrädd, men inte ville  lyda mitt råd att bara ställa kassarna på trappan. Istället öppnade han hela dörren, vilket ledde till att hunden sprang ut och ställde sig framför honom i vaktposition. Så går det när man spelar kaxig...men pinsamt var det. Nästa gång de kommer ska jag nog skriva en lapp att de lämnar kassarna utanför grinden i stället.

Fast nu har vi i alla fall kylen full av härliga ingredienser. Eller vad sägs om lövbiff, varmrökt lax och en massa färska grönsaker. Synd bara att en del annat precis tagit slut. som till exempel diskmedel, tvättmedel och mjölk... så det blir väl till att handla i morgon också.

Åh, vad allting låter! Datorer, skrivare, fläktar, elever och tanter på bussen. Till och med den handdrivna gräsklipparen surrar konstigt sedan doktorn sprutade vatten i mina öron.  I morgon ska jag absolut köpa öronproppar.

På tal om tanter på bussen (hon var i och för sig mycket yngre än jag!), så borde det väl finnas en lag på hur irriterande man får lov att vara. Att prata högt med sin pojkvän under 40 minuter om huruvida man ska köpa en frukt eller inte...samtidigt som han inte verkar lyssna...vilket resulterar i att hon skriker ännu högre ("älskling!...älskling, lyssnar du?) borde anses som förargelseväckande beteende. Byt karl, för allt i världen...om han inte lyssnar och man inte ens får köpa en frukt utan att fråga!! (Efter ett tag ville hon i och för sig köpa plåster också. Till sina skoskav...så nån måtta får det väl vara?? Tro att man kan köpa både plåster och frukt samma dag!)

Idag har jag i alla fall haft min första lektion. Och naturligtvis fungerade inte internet i klassrummet. Som vanligt, alltså! Men jag klarade av det ganska bra ändå. Om alla bara kunde prata lite tystare...och datorer, fläktar och tanter surra lite mindre!

Då har även jag börjat jobba igen! Cirka fem timmar var jag på jobbet idag och fick nog gjort lika mycket som de andra hunnit med på tio dagar. Ja, alltså inte för att de andra är slöa, utan för att de haft så mycket gemensamt att fixa och konferera om att de antagligen inte hunnit planera sina egna lektioner särskilt mycket.

Dessutom har jag ju plötsligt sluppit vara mentor...och först nu inser jag hur mycket jobb det faktiskt är med mentorskapet. Plötsligt behöver jag inte hålla reda på all information som ska förmedlas, lappar som ska distribueras och alla elever som ska peppas, kollas och förmanas. Det känns nästan som lite fusk att slippa undan allt det arbetet och ändå få heltidslön. Jag vill ju verkligen inte att mina kolleger ska jobba ihjäl sig för min skull.

I morgon börjar undervisningen på riktigt...och som vanligt hoppas jag på det bästa, både vad gäller min hälsa och elevernas prestationer.

Varje år är det lite av en chock när skolan startar. Alla rutiner, all information och alla papper som ska fyllas i. Och ändå har jag själv inte kommit igång ännu, utan har kunnat vara spindeln i nätet och servat alla.

Sonen har nu börjat historieprogrammet i Lund, men är lite tveksam till om han ska orka med pendlingen och alla överbegåvade historienördar som läser Allt om historia på rasten och har Caesar som sin största idol. Stordottern är nu inne på sitt sista gymnasieår och är stressad över vad hon ska göra som projektarbete... så egentligen är det bara lilldottern som är nöjd och inte har några större frågor att fundera över... mer än hur hon ska få hamstern att sluta bitas.

I morgon är det tänkt att jag ska åka till jobbet...så det hoppas jag att jag kan. Ska bli riktigt kul att komma igång igen, om nu bara kropp och själ hänger med. Bussresan har jag däremot ingen lust med, utan funderar på att köpa en bil igen...fast då blir det ju ganska dyrt att jobba, förstås.

Idag har jag faktiskt jobbat lite... OCH skött mina terapeutiska promenader. Jag har nämligen delat ut reklam för en Alpha-kurs vi ska ha i kyrkan. Och nej, det handlar inte om hur man blir en alphahanne, om nu någon av mina manliga läsare trodde det, utan är en kurs i kristen tro, där det är fritt fram att stöta och blöta sina funderingar kring denna.

Finns Gud? står det på foldrarna...och det kan man ju verkligen undra ibland. Speciellt när man ber och ber, men inte ser så mycket hända. Men det är klart...allt handlar ju om att tro eller inte tro. 

Tisdagen den 13 september börjar kursen och pågår tio tisdagar framåt.  

... ja, så kan mitt liv beskrivas just nu. Allt handlar om nuet. Just nu mår jag okej...men hur det blir om en minut har jag ingen aning om. Att ta sig igenom dagarna är målet. Ibland går det bra, och ibland inte (Fast igenom har jag ju kommit...hittills i alla fall.)

Samtidigt som allt handlar om nuet, är det också som om allt flyter samman. Kanske var det idag jag pratade med min väninna...och kanske igår. Eller förra veckan. Eller veckan före det. Tiden går snabbt och långsamt på samma gång. Allt upprepas och ändå är allt nytt.

En av de nya sakerna är att vi fått en ny familjemedlem. Timmy Lilja...the hamster (trumvirvel) har flyttat in i den där buren vi köpte förra veckan (jo...förra lördagen var det bestämt) och fyller nu hela huset med spån när han bärs omkring eller snurrar fram i sitt hjul. Väldigt livlig är han...men hellre det än en som bara gömmer sig i ett hörn... (som jag, ungefär...)

De senaste veckorna har jag blivit helt överväldigad av all omsorg jag mött. Folk ringer, mailar, kommer på besök och engagerar sig. Jag kan knappt förstå att jag har så snälla vänner, grannar och kolleger. Idag var två av de sistnämnda här med fika och vin. (Som jag får dricka när jag slutat vara nykterist, alltså.)

Jag är verkligen lyckligt lottad och oerhört tacksam för allt stöd. Hoppas jag kan ge tillbaka en dag!

För någon vecka sedan var förnsterputsaren här... Och idag fick grannfrun för sig att ta hit en firma som spolar taket. så nu vet jag vad jag ska ägna eftermiddagen åt. Fast det förstås...jag ska kanske fråga den andra grannen först, så att han inte tänker ta hit samma firma om några dagar.


För tillfället ser lägesbeskrivningen ut som följer: Efter torsdagens undersökning har ångesten blivit värre. Dessutom har jag fått tinitus och ett tryck i vänster öra, vilket gör det svårt att vara rädd för Menieres sjukdom (En hemsk yrselsjukdom med just tryckkänsla, tinitus och hörselnedsättning...) Läkarens plan är att återigen höja dosen på medicinen, invänta öronläkarens dom och sjukskriva mig tills nästa vecka. Därefter MÅSTE jag komma igång med jobbet...för att få annat att tänka på.

Tja...jag VILL ju inte vara sjuk precis. Jag vill helst bara knäppa med fingrarna och bli mig själv igen, alternativt vrida tillbaka tiden till midsommaraftonsnatt då allt började. För då skulle jag suttit uppe hela natten och på så sätt undvikit att somna och vakna med yrsel. Fast det är klart, jag skulle ju behövt sova någon gång. Men åh, vad jag önskar att allt detta inte hänt. Att mitt liv fått fortsätta som vanligt.

Åh, vilken tråkig lördagkväll! Mannen ska predika i morgon och håller på med förberedelser. Lilldottern sover hos en kompis och tonåringarna häckar på sina rum.

Mannen ska prata kring temat Finns Gud? och det är ju en svår fråga att svara på...så kanske är det därför han läser och skriver, läser och skriver, läser och skriver... Jag tror knappt han blir klar förrän det är dags att åka till kyrkan i morgon.

När det gäller förberedelser är vi väldigt olika min man och jag. Om jag tackar ja till att hålla ett föredrag är det för att jag redan vet ungefär vad jag ska säga... och därför går förberedelserna också ganska snabbt, medan mannen som sagt läser på en hel massa först, för att sätta sig in i vad alla möjliga människor skrivit om det aktuella ämnet, vilket oftast bara gör så att han sitter där med alldeles för mycket material...utan struktur.

Men, men...det brukar bli bra, om han nu bara kan hitta den där strukturen...helst före soluppgången!

Jaha...då har man köpt en hamsterbur, då. Helt improviserat. På loppmarknad. Så nu blir vi helt enkelt tvugna att köpa en hamster också...

Om någon undrar varför jag först fyller diskmaskinen och sedan plockar ut allt och diskar det för hand...så beror det INTE på att jag älskar att diska eller har drabbats av ännu en tvångstanke...utan helt enkelt på att vår fyra månader gamla (nya) diskmaskin plötsligt inte går att stänga längre! Om någon nu undrar, alltså...

...är ett uttryck som passar in på mig just nu. Efter att ha haft yrselfobi och ångest några veckor, är det nu värre än någonsin. För hur pedagogiskt är det egentligen att utsätta en vettskrämd människa för ett balanstes där man sprutar in vatten i öronen för att framkalla yrsel?? Nu vet jag ju verkligen vad det är jag har att frukta!!

Under några minuter befann jag mig absolut i Helvetet...snurrandes runt, runt...fast att sängen stod still. Sköterskan konstaterade att jag hade otroligt känsliga balansorgan, (Tack för det!) men i övrigt skulle läkaren sammanställa resultatet.


Suck!! Tänk att det kan bli så här eländigt! Kan man inte operera bort de där balansorganen?? Nej...tydligen inte. Men terapi behöver jag verkligen. Synd bara att han har semester hela tiden...och att jag egentligen skulle börjat jobba för två dagar sen.

Så har jag då varit i kyrkan igen...och fått förbön. Hur jag skulle klarat de här veckorna utan Gud och utan människor som bett för mig, har jag ingen aning om. På sätt och vis kanske man kan tycka att om Gud nu finns, så borde han väl ha gjort mig frisk direkt, och visst, det hade jag ju föredragit. Men ibland måste man säkert igenom tuffa perioder också. Och då är det gott att veta att man inte är ensam i mörkret.

Det där med att be för varandra är också en fantastisk sak. Ibland kan man ju känna sig ganska maktlös när man lyssnar på eller står bredvid någon som har det jobbigt. Men att då kunna skicka upp en bön, gör ju att man faktiskt rent konkret hjälper personen i fråga att orka vidare.

"Vad två eller tre av er kommer överens att be om, det ska ni få", står det i Bibeln. Kanske därför att det finns en stor styrka i att dela lidandet och bära varandras bördor...så att man också kan få glädjas tillsammans när den dagen kommer.

Nu har jag läst så många deckare i sommar att jag snart tror att det finns mördare gömda bakom varje buske. (Eller nej, förresten...SÅ sjuk är jag ju inte...)

Att läsa deckare är annars en ganska enkel avkoppling. Man rycks lätt med i historien och behöver inte tänka så djupt. Problemet är väl bara att man efter ett tag blandar ihop morden, de misstänkta, kommisarierna och de andra poliserna i en enda röra. I några böcker heter de Sjöberg, Sandén och Petra (Varför inte efternamn?), medan de in en annan heter Knutas, Karin och Wittberg eller Ewert Grens, Sven och Hermansson. Så gott som alltid är en av dem en excentrisk, bitter man i övre medelåldern, en en ensamstående kvinna i fyrtioårsåldern och en en vanlig småbarnspappa.

Skulle vara intressant att analysera varför det är så? Är alla poliskvinnor ogifta, med trassligt känsloliv? Och alla äldre kommisarier säregna och sorgsna?

Men för att bryta av lite har jag nu lämnat deckarna åt sitt öde och övergått till Carin Hjulströms "Finns inte på kartan", som handlar om en ung journalistpraktikant som hamnar ute på den öde landsbygden. fast för er som undrar kan jag ju tala om att följande deckare avverkats:


* Hammarbyserien av Carin Gerhardsen

* Det fjärde offret av Mari Jungstedt

* Mirakelmannen av Jonas Mostreöm

* Ett litet snedsprång av Denise Rudberg

* Kleopatras kam av Maria Ernestam

Denise Rudbergs bok kan jag varmt rekommendera, liksom Hammarbyserien.

Ha! Mannen hade fel...Igen. Pieter kunde visst få söner. I alla fall dottersöner!

För er som inte fattar nåt, kan jag kanske förklara att min man på lördagens konfirmationsfest helt snöade in på det där med ägg och spermier. (Ja, alltså han snöade inte in i spermier, förstås. Sådana fester har vi verkligen inte...) En stor del av kvällen trakasserade han en av gästerna för att denne bara fått tjejer, både som barn och barnbarn, men försökte sedan föra fram en teori om att det visst i vissa släkter bara föds barn av ett kön...vilket ju då också måste bero på ägget.

Men idag hände det alltså, att denne svårt ansatte gäst fick en dotterson, varpå den kvinnliga dominansen i familjen minskade en aning.

Så vad kan vi lära av detta?? Antagligen ingenting...mer än att min man hade fel!

Hur ska man kunna hålla nerverna i styr i den här familjen egentligen?? Sonen som varit i Lund och träffat kompisar skulle ha anlänt till Ängelholms station typ nu...men visar sig istället vandra runt i Ramlösaparken i Helsingborg för att leta efter en kompis hus!! Helt utan att ha en aning om när nästa tåg hem kommer gå.

Suck... nu måste jag antagligen hålla mig vaken till tolv för att kunna hämta honom på stationen. Trots att doktorn ordinerat mig rutiner! Rutiner är väldigt viktiga i tillfrisknandet , sa han...och ansåg därmed att jag också kunde börja jobba nästa vecka...för att få ännu mer av de där rutinerna. Synd bara att han missade en viktig poäng i det hela, nämligen att man aldrig kan ha några rutiner när man har med ungdomar att göra eftersom de är helt oberäkneliga. Lund blir Ramlösa, tio blir tolv och deadline för uppsaten blir en annan dag.

Utflykten till Malenbadet gick bra, även om jag fick små yrsel/ångestanfall på bussen. Fattar inte att hjärnan ska vara så besvärlig. Varför kan den inte begripa att jag INTE är yr och att det INTE finns något som är farligt...(hm... finns det inte??) Och om man nu bara använder en liten del av hjärnans kapacitet...så borde den väl kunna koppla om och ta lite av de andra procenten i användning istället ett tag.

Förresten så ska man ju inte ta någon skit, som det heter. Men vad gör man om en fågel bajsar på en då?? Just när man duschat och ska läsa klart sin deckare??

Konfirmationen gick bra och jag klarade av både bilkörning till Örkelljunga och fest med ett trettiotal personer. I och för sig var jag nog inte mycket till värdinna, utan lät några kompisar sköta det mesta, medan jag smet undan och vilade.

Trots att det nu är elfte dagen med tabletterna har den stora tröttheten inte släppt. Kanske beror det också på att jag inte längre kan somna utan sömntabletter. Så det brukar bara bli en fem timmar per natt ungefär. Men, men...det blir säkert bättre...

Idag ska jag ge mig på ytterligare en utmaning, genom att åka buss till Båstad och ta dottern och hennes kompis till Malenbadet. Egentligen är jag alldeles för trött, men vad gör man? Lilldottern kan ju inte sitta inne med datorn hela dagarna, när det äntligen blivit fint väder. Håll tummarna att jag inte faller ihop på bussen eller nånstans!!

I morgon blir det läkarbesök igen, för att kolla hur vi ska gå vidare. Just nu känns det som en omöjlighet att kunna börja jobba nästa vecka...men så kanske det känns för många efter semestern:)