.

Sitter här och funderar på vad jag önskar mig inför det nya året... och kommer fram till att jag inte vet. I alla fall inget annat än att jag och mina närmaste (och helst alla andra också förstås) ska få vara friska och glada, hålla sams och leva i harmoni med Gud och naturen. Inte så små önskningar om man tänker efter, förstås.

Men mer specifikt, då? Vad skulle jag vilja utveckla eller förändra mer specifikt? Flera år av mitt liv har jag haft en sån där särskild önskan. Jag kommer speciellt ihåg nyårsnatten det året då pappa dött och vi inte orkat med så mycket socialt umgänge. Då bad jag att det kommande året inte skulle bli ett dödens och ensamhetens år... och just den natten, visade det sig senare, blev ett barn till. Helt oplanerat, men idag oerhört älskat. 2001 fick bli ett livets och gemenskapens år.

Fast nu vet jag inte längre. Vad önskar jag mig, förutom hälsa? För visst måste man väl ha fler önskningar? Visioner? Viljor? Inte kan man väl bara vilja att allt ska rulla på, och vara som det alltid varit? Nog måste jag vilja mer och annorlunda?

Nej, jag vet fortfarande inte. Efter ett år av sjukdom och ångest kanske det blir så. Att allt annat blir oviktigt i jämförelse. Att hälsa blir det stora, livsviktiga, allt överskuggande. Får man bara vara frisk så... Ja, får man bara vara frisk så kommer nog det andra sedan; viljor som växer fram eller mål som får meningar, mindre viktigt som för en stund tillåts bli mer viktigt och drömmar som driver. Om man bara får vara frisk...

Mina barn är jättebra på att chilla. Ja, alltså på att ta det lugnt. De besitter den stora talangen att helt i godan ro avstå från att göra något vettigt på hela dagen, att i princip bara röra sig från sängen till det dukade bordet och tillbaka igen, under en hel dag. Det är en konst jag aldrig bemästrat. Jag är inte ens stilla när jag sover, och framför allt inte när jag är ledig. Alltid finns det något att fixa, sortera eller plocka med.

Och ändå finns det de som säger att jag inte rör mig tillräckligt, att jag måste börja motionera. För att förhindra åldrandet, läste jag i en artikel. Så att man blir riktigt gammal. Fast jag undrar just hur kul det egentligen är att bli riktigt gammal. Tänk att vara den siste överlevande i kamratgänget, och sitta där ensam med sina minnen och en adressbok/facebooksida full av döda vänner, och bara kunna hoppas på att barnbarnen ska komma på besök (Ja, för barnen är ju så gamla att de inte heller orkar ta sig någonstans. Om de ens lever.)

Dessutom blir vi inte så värst gamla i min släkt. Typ 65 år sådär, är väl snittåldern. Ja, om man bortser från morfar, alltså som blev 96. Jag brås säkert på morfar. Han var också en sån som aldrig var stilla. Förutom när han sov middag tio minuter på golvet varje dag.

Å andra sidan var han också en sån som promenerade en timme om dagen. Cyklade till Stockholm tur och retur och gick på pensionärsgympa tills han var 90. Så där föll en del av mitt resonemang. Men chilla kunde han nog inte. Och det kan ju inte jag heller. Så då är vi väl ändå ganska lika, morfar och jag. Och vem vet... en dag kanske jag börjar på pensionärsgympa!

Dottern sitter och läser upp en massa onödig fakta hon hittat på internet. Att vi sväljer trettio spindlar om året kan jag kanske tro på, men att vi bara andas med en näsborre i taget och byter varannan timme??  Kan det stämma? Testade nyss att andas ut och det verkade bara som om luften kom ut på vänster sida. Ska kolla om det bytt till höger om en timme... men är högst skeptisk. Jag menar, vad händer om man blir täppt i den som för tillfället är i bruk?

Att vi föds utan knäskålar har jag heller aldrig hört. Det kan väl ändå inte stämma? Eller att det är olagligt i Virginia att ha sex med lamporna tända? Nej, jag måste nog ha en lektion i källkritik för lilldottern.

Igår fest, i morgon fest, lördag och söndag fest... Det är otroligt vilket festligt liv jag lever! Igår hade mannen en av sina klassiska musikfrågesporter. Tjejer mot killar (eller kanske rättare sagt män mot kvinnor, damer mot herrar...). Trots min musikaliska dyslexi, lyckades vi nästan klara oavgjort... fast mest för att mannen haft vissa frågor tidigare och jag har gott minne! Och vi hade visst skrivit bilar två...men det var lätt att stryka över tvåan och envist hävda motsatsen. Rent spel? Nej, inte riktigt! Men det viktiga är väl att vinna...eller i alla fall att få så många poäng som möjligt?

Åh... nu har hela kvällen gått, medan jag suttit instängd i lilldotterns rum och tittat på "Zookeeper", en ganska dålig film om en töntig djurskötare, som är så pinsam att man får ont i magen. Vi började titta vid halv åtta, och blev alltså inte klara förrän alldeles nyss. Fasligt lång film... eller också kan det bero på att den gick för långsamt. Jag trodde inte att man kunde ändra den inställningen så d e  p r a t a d e  s å  h ä r  l å n g s a m t  h e l a  f i l m e n... Mot slutete kom mannen in och undrade varför vi aldrig blev klara, och vips så hade han fått fram normalt tempo...Blir man tokig eller blir man tokig??

Lilldottern tittar på nyheterna:

- Mamma, hur är det nu? Ska ekonomin gå upp och koldioxidutsläppen ner? Eller är det tvärt om?

Precis som i många andra hem, har juldagen förflutit i lugn och ro. Tonåringarna har knappt lämnat sina rum och lilldottern har utforskat sin nya telefon. Jag och mannen har promenerat, lagat mat och tittat på King´s Speech. Ändå har vi hållit på en av traditionerna och lagat lutfisk och ris á la Malta... med hemgjord senap. (Ja, alltså till lutfisken, då.)

Här kommer några bilder från julfirandet:

Gullig tomte och kungagran från Hallandsåsen. Av nån anledning väljer mannen alltid stora
(och lite sneda) granar...

Bröder och son.

Hunden, som för en gångs skull höll sig lugn. Idag, däremot, hittade lilldottern sin chokladask på golvet. Uppäten! Hm... choklad är inte alls nyttigt... för hundar i alla fall.

Mannen med kulan...

Nu sitter jag här igen... som tomten. Barnen sover och mannen har fastnat hos grannarna. En intensiv julafton är till ända; kyrkan, svärföräldrarna, bröderna och sedan grannarna har besökts och massor med mat och godis ätits. Jag har fått en ny förlovningsring och lilldottern en HTC... (fast nu har visst alla andra fått en Iphone 4 S).

Nej, nu väntar sängen. Hade tänkt lyssna på midnattsmässa på radion medan jag plockade undan och borstade tänderna... men se, det gick inte, för de sände husmorsskolan. En julaftonsnatt?? Vart är världen på väg? Sekularisering och antifeminism på en och samma gång! Nu kom visst mannen hem. Debatten om Pyttebron hade visst dragit ut på tiden...

Under veckan har många tankar om julen kommit fram i inläggen på Facebook. En del väntar och längtar, medan andra får ont i magen av alla krav och måsten. I mitt eget liv fanns det en tid då jag HATADE julen. Det var den värsta perioden på året... men nu ÄLSKAR jag den. Det är ju oftast inte själva julen det är fel på. Granar, julsånger, stjärnor, klappar och julmat kan man kanske ogilla, men knappast så mycket att de ger en ångest. Nej, snarare är det väl människor runt omkring en som kan göra julen outhärdlig. Om man tvingas ihop med folk som trycker ner, gnäller, klagar, dricker för mycket eller ställer för stora krav, kan ju vlken högtid som helst bli förstörd.

Så kom ihåg att ta tillbaka julen! Ta kontrollen över den. Hur vill du ha det? Hur vill du fira ljusets högtid? Strunta i alla måsten, släng bort för höga förväntningar och, om det är möjligt, se upp för Ovemänniskor, som bara vill ta din energi, utan att ge tillbaka. Bestäm dig för att fira DIN jul!

Känner mig som tomtemor, där jag smyger omkring och fixar. Brasan är tänd, julmusiken förberedd och morgonklapparna rimmade... och ute öser regnet ner... Nåja, allt kan, och behöver inte, vara perfekt. Bara man får vara frisk och umgås med dem man tycker om, så blir dagen vad man gör den till. Njut av stunden och tänk på att julen handlar om glädje... över att Gud vill ha kontakt med oss små människor. Han som föddes i ett stall bryr sig nog inte om ifall vi har den snyggaste granen, den godaste maten och de dyraste klapparna för att fira honom.

God jul i slott och koja! Passa gärna på att läsa julevangeliet ur Lukas 2... eller hämta förstoringsglas och läs det ur kollegans kalligram...

Jag har snöat in på det där med julgodis nu. Bara tre sorter har jag orkat göra, men det hade varit kul med några till. Mannen blev lite inspirerad av Ernsts chokladkola med citron- och saltströssel, så det hade varit kul om han hade överraskat med det i morgon. Han ska nämligen vara ledig då, för att fixa lite smått, som till exempel inköp på Maxi... och bakande av klenätter. Ska bli spännande att se om han lyckas? Vet förresten inte vilket som är svårast att lyckas med, Maxi eller klenätterna? Maxi är i alla fall klart jobbigast.

I övrigt tänker jag mycket på hur bra man har det varje dag när både man själv och ens närmaste får må bra. Det är ju långt ifrån självklart. Tänker bland annat på den förre rögletränaren som nu är inlagd i Lund för sin svåra Parkinson. Vilken ångest, alltså!! Att leva med en kropp som ger en kramper, skakningar och smärta hela tiden... och att bara vara i trettioårsåldern, med små barn. Fruktansvärt, avskyvärt, hemskt! Eller de där svenska journalisterna som nu blivit dömda i Egypten. Minst elva år, stod det i Aftonbladet. 11 år?? Stulna från sitt liv!

Fast å andra sidan, är det väl just motsatsen det handlar om. Att inse att varje dag är till låns...och kan tas ifrån oss. Genom olyckliga omständigheter, orättvisa domar eller obarmhärtiga sjukdomar. Man har inga garantier, och man kan inte fånga, spara eller stoppa tiden. Man kan bara uppskatta den dag man faktiskt får och vara tacksam för den!

Idag var det kulturdag på skolan. Eleverna fick dels titta på Midnatt i Paris, som handlar om en man som förflyttas till 20-talets Paris, dels höra en föreläsning om samma ämne och dels syssla med något kreativt arbete, såsom pyssel, konst, datakonst eller skrivande.

Jag tycker det var en utmärkt dag, både trivselmässigt och rent pedagogiskt. Tänk att både få lyssna, titta och skapa! I min grupp sysslade vi med skrivande. Limerickar, kaligram, haikudikter och ett och annat julklappsrim författades. Att vi mest hade killar märks kanske när ni får se vilka kaligram de tillverkade! Pryda läsare varnas! (Kaligram är alltså när man skriver en dikt som också blir en bild.)

 

 

Fast en hel del mer seriösa verk fanns också. Vad sägs till exempel om julevangeliet som julgran?

Jag tog några bilder på de andra stationerna också... men av någon konstig anledning blir bilderna aldrig särskilt bra... Det borde väl inte vara svårare än att trycka på knappen och hålla kameran stilla??

Pyssel med Post-it... och naturvetartomten.

Picassomålningar och pointilism.

Pärlplattor...

Mannen undrar varför mjölken är slut  nu igen, och kommer fram till att han ju "bara" köpte tre liter igår.  De hundra lussebullarna jag bakade för två veckor sedan är nästan slut, och julgodiset har nu fått gömmas. Kalven som vi köpte för två månader sedan är nästan uppäten och varje vecka går det åt ungefär 20 bananer. Kort sagt, vi har tonåringar i huset och är inne i vår dyraste period hittills. Ingenting räcker, allt tar slut. Kläder växes ur, saker tappas bort och mat ätes upp.

Fast kanske är det just så det ska vara när livet utvecklas och lever. Kanske har man inte haft barn på riktigt om man inte hört sig själv skrika Är mjölken slut nu igen?? eller blivit en mästare på att hitta gömställen åt de godsaker man vill bevara längre än en enda dag?

Sverige är ett sekulariserat land sägs det. Något som verkligen inte märks i adventstid. Överallt där det finns människor, i hemmen, i affärerna, i skolor och på dagis, förkunnas det för alla att Krist är född till jorden, att stjärnan blid skiner på barnet i stallets strå, och en önskan om en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid.

Det är faktiskt otroligt radikala och starka texter i de gamla julsångerna som nynnas av unga och gamla, troende och mindre troende. Jag undrar just hur många som verkligen tänker till kring vad de sjunger, eller vad de spelar för sina kunder. Jag hoppas i alla fall att många lyssnar och låter orden ta plats i hjärta och hjärna. Det glada budskapet om att Gud vill ha kontakt med just dig. Att han vill komma med hopp, ljus och frid, och vara en del av ditt liv. Inte bara i den signade juletiden, utan alltid.

Förresten... om någon känner för att besöka kyrkan i helgen, så är ni varmt välkomna till EFS-kyrkan, där vi har julgudstjänst klockan 10 på julafton.

Nu är alla julklappar inköpta! Vilken lättnad...både i själ och plånbok. Ändå tror jag att vi är ganska måttfulla i vårt shoppande. En kollega berättade att flera stycken av föräldrarna på hennes dotters dagis skulle köpa I-pads till sina treåringar. I-pads? Till treåringar? Vad i all sin dar ska de sedan ge sina barn? En bil i tioårspresent eller vad då? Nej, någon måtta får det väl ändå vara. Vad är det för fel på gamla hederliga leksaker? Vad jag vet finns det fortfarande lego, dockor, briojärnvägar och pussel kvar att köpa. Fast frågan är väl vem som ska leka med dem...när treåringarna väljer surfplattan?

Eftersom lilldottern är sjuk har jag idag fått åka runt och dela ut jultidningar. Undrar just om jag ska kräva en del av förtjänsten... eller kanske lägga beslag på videokameran hon fick?

Lilldottern badar och kommer med en hel massa frågor:

- Mamma, varför är det trögare att klappa i vattnet än i luften?

- Mamma, varför är kranvattnet varmare innan det blandas med badvattnet?


Jag försöker förklara utan att gå in på ett för avancerat kemiskt resonemang.


Kollegan studerar sina kvarglömda kakor (Hur man nu kan glömma kakor?) och undrar varför lussebullen blivit hård under natten, medan pepparkakan mjuknat. Innan jag kommit igång med min pedagogiska förklaring, har han redan hittat sin förståelse för det hela.

- Jaså, pepparkakan har sugit ut all kraft ur lussebullen! Ungefär som när man är gift.

I förmiddags frågade en elev om jag skulle se på Svenska hjältar idag... och för en stund sen frågade lilldottern om jag ville se På spåret med henne... Alltså, man kan ju undra vem det egentligen är som är i medelåldern. Jag eller ungdomarna??

Varför ser det inte så där mysigt, hemtrevligt ut när jag gör julgodis? Eller är det kokböckernas foton som ljuger??

 

 

 

Ja, ja... gott blev det i alla fall. Knäck, mozartkulor och rocky road blev det.

Det var MYCKET roligare att skriva snygga julkort! Synd om dem som jag kom att tänka på först... och alltså skrev till igår. De andra fick nämligen sådana här söta med gammaldags motiv.

Nu är, i alla fall några, julkort skrivna. Först kände jag inte alls för det, eftersom vi bara hade fula julkort hemma... som jag köpt hos Svenska smärtfonden. Men nu när jag kommit igång, var det ganska kul att skriva små julhälsningar... så nu vill jag skriva ännu fler, och ska köpa nya i morgon. Snyggare den här gången!

Hade tänkt läsa... men kan inte låta bli att titta på Bonde söker fru. Sitter här med ett dumt leende på läpparna av all romantik, men tänker också i den mer realistiska delan av hjärnan, att det är tur att TV 4 betalar...

På tal om läsning håller jag just på med Jane Eyre. Jag har nämligen bestämt att varannan bok ska vara en klassiker, eftersom jag som svensklärare behöver bilda mig ibland. Riktigt så envis som kollegan är jag i alla fall inte. Hon har bestämt sig för att komma igenom Anna Karenina... och har nu hållit på sen i somras, men somnar hela tiden när hon börjar läsa. När jag föreslog att hon skulle byta till en lättläst deckare, fnös hon bara. Deckare? Det kan man väl inte läsa?? Bättre då med Anna Karenina, även om det bara blir en sida om dan.

Det händer mycket nu. I morgon är det dags för den årliga filmfestivalen på skolan, Agardhsgalan. För varje år blir den mer och mer avancerad. I år har vi till och med varit så ambitiösa så  vi samlat juryn tre dagar i förväg och i lugn och ro tittat på och diskuterat filmerna. Dessutom hade vi två representanter från Film i Båstad, så nu är det så mycket på riktigt som det kan bli.

I morgon kommer alltså pris att delas ut, för bästa film, bästa kostymering, bästa teknik, bästa manliga skådis och bästa kvinnliga skådis. Så värst spännande blir det ju inte eftersom vi i juryn (fem lärare, två från Film i Båstad och elva elever) redan bestämt vem som ska vinna respektive kategori, men trevligt ändå.

Mest spännande har det nog varit huruvida eleverna (och vi) skulle kunna hålla tyst om resultatet i tre hela dagar. Den ifrågasättande kollegan tyckte att vi svensklärare var alldeles för godtrogna och var säker på att någon av de elva skulle skvallra... men hittills verkar inget ha läckt ut. Vi får väl se hur det går i morgon, men jag håller på eleverna där. Visst kan de väl hålla tyst om de lovat?? Värre är det med mig själv. Det riktigt kliar i fingrarna.... Och vinnaren är.... Nej, det får ni se i morgon!

Eleverna jobbar med en filmanalys... och jag håller på att somna. Två lussebullar och en pepparkaka gör nog sitt till att blodsockret åkt upp och sedan snabbt försvunnit igen. En ganska stor Lucia, med ett gäng tärnor, tomtar och stjärngossar har precis hälsat på och glatt oss med ett riktigt omväxlande lussetåg. Tjejerna sjöng jättefint, medan killarna hade lite problem med sina halsar. Att tvingas gå med struten på huvudet samtidigt som man är i målbrottet, kräver en hel del mod, minsann.

Elva nätter kvar till jul och fortfarande några julklappar kvar att handla, en gran att hugga, knäck att baka och köttbullar att rulla. Det är mycket som ska hinnas med.

Det blir jul ändå, brukar många säga, men jag undrar just det. Om ingen hade satt fram sina adventsljusstakar, köpt några julklappar, fixat någon julmat eller klätt någon gran; Hade det verkligen varit jul då? Om den 24-26 december bara hade passerat obemärkta förbi. Inte hade det varit särskilt mycket till jul då, inte.

Men, men, det handlar väl, som vanligt, om att hitta sin egen nivå och sin egen balans. Allt behöver ju inte vara perfekt. Det mesta kan faktiskt köpas färdigt och julklappar kan beställas från Internet... och granen, den orkar jag nog klä i alla fall.

Jag känner inget alls. Inte minsta lilla helgkänsla...trots att det är kvällen före Lucia. Den där magiska kvällen när man ska vara uppe hela natten och komma direkt till skolan utan att ha sovit.

 

Lucianatten var en viktig del av min ungdom. Inte för att vi festade hela natten, utan för att vi åkte omkring och lussade för en massa folk vi kände. Stackars barnfamiljer, föräldrar och en och annan pensionär blev väckta och fick stå ut med skön och mindre skön sång. Som plåster på såren hade vi  med oss kaffe och lussebullar. Hela natten höll vi igång, tills vi utmattade avslutade med frukost hemma hos någon i gänget, innan det var dags för tandborstning, lite deo och smink för att kunna börja en ny dag.

 

Ganska trötta var vi nog, men kul hade vi. Undrar just om dagens ungdomar har lika kul? I Förslöv på Ungdomens hus är det i alla fall inomhusfotbollsturnering i natt. Ett kul initiativ, tycker jag. Hoppas att fler hittar på roliga saker en magisk natt som denna. Bara de kommer till skolan i morgon, och gör sitt jobb...precis som vi gjorde!

Då var den årliga julfesten avnjuten. Jag är SÅ imponerad av alla barn, ungdomar och ledare som varje år fixar en show helt i klass med vilket ticknetarrangemang som helst. 56 personer i ett luciatåg innehållande allt från spädbarn till tjugoåringar, pepparkaksnissar till julgranar (Jo, man kan tydligen klä ut sig till det också!) och ungdomar som sjöng vackert, och treåringar som sjöng ännu vackrare. En massa dramainslag, sånger, pynt och säkert en av de längsta ringdanserna i Sverige. Kort sagt; En julfest i EFS-kyrkan i Ängelholm är en upplevelse utöver det vanliga.

 

 

(OBS: Den sista bilden är två år gammal, så ungdomarna ser något äldre ut idag:)

Nähä... nu får man inte sina paket inslagna mer, i alla fall inte i de flesta affärer. Inte ens när det var en  vanlig present jag skulle ha! Visst förstår jag att kassörskorna blir högt belastade de här veckorna, men ändå är det lite trist. Vissa affärer valde man ju till och med på grund av deras fina papper och snitsiga inslag. Nu blir det bara mina egna slarvigt hoptejpade paket med delvis likadant papper som gäller. Men det får väl gå ändå. Det är ju tanken som räknas...eller i alla fall innehållet!

Nu har jag lurats att göra ett intelligenstest också. Falskt var det minsann, men ändå fick jag bara 110! Taskigt! Jag visste ju både vad Norges huvudstad och Paris land heter!

På tal om intelligens, så läste jag i dagens tidning om taxichaufförerna i London. De är tvungna att lära sig namn och geografisk placering på 25 000 gator. När de har pluggat in allt görs ett test som tydligen bara 1/3 klarar. Det mest intressanta var dock att man studerat dessa personers hjärnor och kommit fram till att minnescentrum förändras rent fysiskt på grund av deras pluggande. Precis som med träning på gymmet, kan man alltså bygga upp sin hjärna genom att plugga in ren fakta.

Kanske dags att ta fram den gamla utantillkunskapen, som psalmverser, kungalängder och mattetabeller igen, så att våra minnescentra inte helt skrumpnar ihop.

Åh, vad jag blir irriterad! Trots att vi valt att bo i "ett radhusgetto" (förlåt alla trevliga grannar!) där man i princip kan se vad grannen äter till frukost, behöver även vi numera oroa oss för inbrott. För några veckor sedan drabbades grannen snett mitt emot och igår var det grannen precis intill! Som tur är verkade inte bytet ha blivit så stort och i ena fallet kom de inte ens in, men ändå. Nu känns det inte precis så tryggt att somna på kvällarna, eller låta lilldottern vara ensam hemma på eftermiddagarna!

Någon sa att det nya verkar vara att tjuvarna är ute efter lättstulna grejer som guld och kontanter... och då är det på sätt och vis ännu mer frustrerande... eftersom vi varken har det ena eller det andra. Jag menar, så onödigt att få sina dörrar förstörda, sin sömn rubbad, sitt hem genomletat och nersmutsat för ingenting! Funderar på om det skulle hjälpa med någon slags skylt för att informera om att vi så gott som aldrig har några kontanter, varken hemma eller i plånboken, och att jag beträffande guldet till och med har tappat min förlovningsring...men att jag gärna bjuder på bijouterierna från HM.

Kanske finns det också en och annan trasig halskedja nånstans, men om jag hittar dem ska jag nog lägga dem i en platspåse utanför altandörren. Allt för att slippa tjuvar i mitt hem!

Idag träffade jag en hemlös som sålde tidningar. Fullastad med kassar och utan kontanter tackade jag nej till erbjudandet om att köpa, och fick då ropat efter mig:

- Tack ändå! Hoppas du får en god jul och skänker en tanke till oss här ute.

Rart och gulligt kunde det ha varit, men lät snarare som en ironisk pik. Gå du där, du rika, snåla människa, och tänk bara på dig själv!

Först fick jag lite dåligt samvete, men blev ganska snart irriterad istället. Vad vet han om mig egentligen? Vad har han för rätt att döma, bara för att det, i alla fall på ytan, är mer synd om honom än om mig? Det är på sätt och vis ganska lätt att sitta i rännstenen och klaga på alla andra som inte tar sitt ansvar. Det är till och med ganska bekvämt ibland att göra sig till en stackare, för då slipper man ta ansvar.

Nu menar jag förstås inte att alla hemlösa får skylla sig själva eller något i den stilen...men lika lite som jag har rätt att döma dem, så har de rätt att döma mig. Den där mannen har ju ingen aning om vad jag har i mitt bagage eller hur många munnar jag har att mätta...eller hur många andra projekt jag engagerar mig i? Jag skulle kunnat ha tio barn, en arbetslös man, en hel släkt med kriminella, och ett dussin fadderbarn... men visst, jag köpte inte hans tidning...och det var ju allt han såg.

Nej, jag är inte speciellt konservativ, bara för att jag inte tycker att allt nytt är bra. Vad är det till exempel för fel på att använda den 20 år gamla sågtandade IKEA- kniven när den fortfarande fungerar? Eller att fortsätta med Vileda kvickmopp och hederliga wettextrasor när alla andra gått över till mirkeltrasor?

Mannen gnäller jämt och tycker jag ska testa nytt. Han har till och med frågat sina kvinnliga anställda om vad de använder för städredskap (inte de manliga, nä...) och kommit fram till att "alla andra" kör med torrmopp och mirakeltrasa. Alla andra! Det är ungefär samma argumentation som barnen använder när de vill ha högre veckopeng. Alla andra!

Men... tänk om alla andra har fel då? Tänk om just jag har hittat det bästa och effektivaste sättet att städa? Inte för att jag är konservativ, utan helt enkelt för att det blir rent!!

Och jag har faktiskt testat... och kommit fram till att det inte alls var så bra. Av mirakeltrasor blir det ränder och de nya, moderna knivarna blir slöa och behöver slipas. Men INTE den gamla IKEA- kniven inte. Den sågar sig fram överallt, minsann.

Fast en sak har jag i alla fall bytt ut. Mannens gamla novemberkaktus som han hade med sig in i äktenskapet. Den har åkt ut och fått flytta till jobbet. Fast där blommar den för fullt och trivs hur bra som helst. Så allt gammalt är inte dåligt och allt nytt är inte bra.

Hurra, hurra! Han har uppstått igen...efter tre dagar... Min Mac, alltså. Den bara fungerade plötsligt! Men nu ska jag i alla fall bli bättre på att spara på USB.

 

 

Idag har jag varit med om något väldigt uppmuntrande! I kyrkan kom plötsligt en kvinna fram och frågade om hon fick hålla om mig en stund, och sen sa hon att precis så nära som hon var, var också Gud. Trots att hon inte alls vetat om att jag hela veckan frågat Gud var han egentligen finns, när allt är jobbigt och hans omsorg inte alls känns.

 

Sen sa hon också att jag inte behöver prestera hela tiden, utan att Gud är nöjd med mig precis som jag är... utan att veta att jag hela veckan gnällt över att inget jag gör blir rätt och bra!

 

Tänk vad modigt av henne att bara gå fram och säga något sådant, och tänk vad viktigt att vi vågar följa vår inre röst för att uppmuntra varandra. Den där hälsningen från Himlen var precis vad jag behövde!

Vår präst är helt fantastisk att lyssna på. Idag dansade hon bland annat krigsdans på scenen, när hon försökte visa hur frustrerad man kan känna sig ibland, när det bara är kaos runt omkring och man knappt orkar med sig själv. Hon påpekade också att kaos ofta har symboliserats av havet, det vilda och otyglade... och avslutade med den retoriska frågan: Och vem var det som en gång gick på vattnet?

 

Ja, tänk vilken symbolik... Gud har övervunnit kaoset och kan göra det i våra liv också... även när vi knappt orkar med det själva.

 

 

Hm... läste julklappstipsen i HD´s helgbilaga, där temat var lustfyllt. Konstigt nog föreslog de att man till frugan skulle köpa boken Happy, happy, som handlar om hur man skiljer sig lyckligt...medan man till älskarinnan skulle köpa en penisring, för att göra det sköna ännu skönare...

Vad är det för ett budskap man sänder ut egentligen?? Tycker man borde göra tvärtom; skilja sig från älskarinnan och satsa på ökad njutning med frun!!

 

 

Hjälp, hjälp och åter hjälp, det verkar som om min Mac har kraschat. Den går helt enkelt inte att starta, och det verkar inte heller som om det kommer någon ström till den. Och jag som sammanställt alla resultat från nationella provet den här veckan... utan att spara på USB! Visst, resultaten finns ju handskrivet på de olika proven, men då måste jag sammanställa allt igen. 30 stycken som ska ha kommentarer om både sitt muntliga och skriftliga resultat. Åh, man kan ju bli tokig!!

Ja, ja... det är ju i alla fall ingen som dött eller så...Ja, alltså ingen annan än macen då.

 

Funderar på livet, på positivt och negativt, fram och bak, upp och ner. Blicken faller på busshållsplatsens pilmönster och blir påmind om att allt handlar om hur man ser det. Antingen går pilarna framåt eller bakåt... eller både och. Det beror på... hur man ser det.

Fast det förstås... de där pilarna i mellanrummen finns ju inte egentligen. De är bara synvillor. De syns fast de inte finns... Som regnbågen ungefär.

Så vad är sant egentligen? Vad är verkligt och vad är falskt? Vad är fram och vad är bak?

Fortsätter fundera och bussen åker vidare... och nya vyer passerar förbi.