.

Idag träffade jag en hemlös som sålde tidningar. Fullastad med kassar och utan kontanter tackade jag nej till erbjudandet om att köpa, och fick då ropat efter mig:

- Tack ändå! Hoppas du får en god jul och skänker en tanke till oss här ute.

Rart och gulligt kunde det ha varit, men lät snarare som en ironisk pik. Gå du där, du rika, snåla människa, och tänk bara på dig själv!

Först fick jag lite dåligt samvete, men blev ganska snart irriterad istället. Vad vet han om mig egentligen? Vad har han för rätt att döma, bara för att det, i alla fall på ytan, är mer synd om honom än om mig? Det är på sätt och vis ganska lätt att sitta i rännstenen och klaga på alla andra som inte tar sitt ansvar. Det är till och med ganska bekvämt ibland att göra sig till en stackare, för då slipper man ta ansvar.

Nu menar jag förstås inte att alla hemlösa får skylla sig själva eller något i den stilen...men lika lite som jag har rätt att döma dem, så har de rätt att döma mig. Den där mannen har ju ingen aning om vad jag har i mitt bagage eller hur många munnar jag har att mätta...eller hur många andra projekt jag engagerar mig i? Jag skulle kunnat ha tio barn, en arbetslös man, en hel släkt med kriminella, och ett dussin fadderbarn... men visst, jag köpte inte hans tidning...och det var ju allt han såg.