Familjen Annorlunda
För övrigt är det faktiskt ganska jobbigt att sitta här...och titta på Familjen Annorlunda. Det riktigt kryper i hela kroppen, när jag ser föräldrarna slita. Hur i all sin dar tänker man när man skaffar tio barn? Varför?
Jag förstår det verkligen inte. Om man nu behöver någon att ta hand om hela tiden, så finns det faktiskt en hel massa barn som far illa och skulle behöva en stödfamilj.
Ja, ja...det är väl upp till var och en. Bara man orkar ta hand om de barn man skaffar, så...
Att betrakta på avstånd
Dagens predikan handlade om nattvarden, hur det är en minnesplats, en mötesplats och en gemenskap. I predikan påpekades också att det kan vara helt okej att betrakta Jesus på avstånd. Att betrakta någon på avstånd behöver nämligen inte vara så illa.
Att betrakta ett nyfött barn på avstånd för att undvika smitta, kan vara fyllt av liv. Att betrakta den man är förälskad i tvärs över ett rum, kan vara magiskt. Och att betrakta ett borttappat, upphittat barn på avstånd kan vara bland det bästa som finns.
Kanske är du en betraktare, vilket är helt okej... Fast när man betraktat tillräckligt länge brukar ändå en längtan väckas. En längtan efter att komma närmare...och närmare...för att till slut vara jättenära. Som i nattvarden.
Lämna tillbaka sina barn
Idag läste jag i tidningen att man faktiskt kan lämna tillbaka sina adoptivbarn, om man kommer på att det blev fel! Hur bra som helst! Fast i rättvisans namn borde det väl också gälla biologiska barn.
- Här har du Gud! Ta tillbaka henne. Det fungerade inte!
Några ångerår hade suttit fint, där man inom viss tid kunde återlämna barnet med bifogad returlapp:
- För stor
- För liten
- Såg inte ut så i katalogen
- Motsvarade inte förväntningarna
- Höll inte den utlovade kvalitén
- Har förändrats till oigenkänlighet.
- Önskas byta
- Vill ha pengarna tillbaka
Nej, men seriöst...man kan väl ändå inte lämna tillbaka barn...oavsett om de kommit ut ur magen eller med flygplan!
Hörde på nyheterna
Hörde också att Lars Norén gett sig på barnteater. Hur ska det gå? Deprimerade och djupa barn?
I övrigt har dagen bestått av förrådsstädning och planerande inför kvinnofrukosten nästa lördag. Lilldottern har en kompis på besök och stordottern har flugit till Stockholm.
Förresten...om man klagar på att mannen inte hjälper till med städningen och får en klapp på rumpan som respons...känner man sig uppmuntrad då??
Grattis till alla som fyller år
Ofta säger folk att de "slutat fylla år" eller att "det inte är något att fira", och det är klart, ingen vill ju fira att man är gammal...fast man kanske skulle kunna tänka sig att fira att man faktiskt blivit äldre...i motsats till att INTE ha blivit äldre, om ni förstår vad jag menar.
Så grattis till alla er som fyller år idag, eller i morgon eller någon annan dag! Tänk att ni fått leva ännu ett år!
Mitt första åderbråck
Yes! Jag har fått mitt första åderbråck (i alla fall tror jag det)! Det måste väl vara ett tecken på mognad och på att man utvecklas normalt. Ungefär som med den första tanden, de första stegen, den första kyssen och det första...ja, ni vet. Kanske skulle jag skriva upp i min dagbok så att jag inte glömmer att idag, den 23 februari 2011 vid en ålder av 42 år, 4 månader och 28 dagar har jag fått mitt första åderbråck.
Förresten läste jag i tidningen SOLO ett reportage där en av reportrarna ringde runt till olika skönhetsinstitut och frågade om de möjligen kunde fixa till så att hon fick celuliter, hängbröst, rynkor och hopväxta ögonbryn. Om man nu kan fixa så att de här kroppsliga fenomenen försvinner, borde man ju också kunna framställa dem på kirurgisk eller kosmetisk väg, ansåg hon.
Men se...det var man inte alls intresserad av. Hon fick istället rådet att vänta in kroppens egen process, och drog därför slutsatsen att vi som väntat tillräckligt länge på dessa fenomen borde vara stolta över dem...eftersom de är svårare att framställa på konstgjord väg, än vad de är att bli av med.
Fem strike
- Det var ju jättebra för att vara du!
Potatisstöten är förresten tillbaka på sin rätta plats nu. Plötsligt bar mannen tillbaka den till kökslådan...efter bara fyra veckor.... Men det var ju jättebra för att vara han!
Marpet och Marcus
Som kristen borde jag förstås svara på frågan om heliga krig, fast ändå inte...eftersom det inte finns några heliga krig, utan bara människor som använder religionen för att ta makt över andra. Visst finns det många oförklarliga saker i Gamla Testamentet med krig i Guds namn, men om man ser till Nya testamentet och försöker ha Jesus som förebild, så handlar det absolut inte om makt och dödande i Guds namn, utan om att med kärlek och förlåtelse påverka andra.
I Expressen skriver Marcus Birro om en helt annan helighet. En helighet som är hotad...eftersom samhället idag inte respekterar den. Han hävdar att vi människor behöver det heliga, det mystiska.
Människor som lever sina liv utan något heligt missar flera dimensioner av tillvaron. Det är en helt och hållet magisk värld där döden inte är det slutgiltiga mörkret, där trygghet är på riktigt, där samtalet med Gud är en kärleksrelation genom livet, där trösten finns bara en liten bit bort, precis där ljuset bryts.
Solsidan
Många gillar Ove och tycker han är kul, men jag får rysningar av karl´n. Vilken hemsk människa! Väx upp för allt i världen! Ta tag i ditt liv och sluta göra dig själv till en stackare och parasit! Skönt att Alex äntligen sa ifrån och lämnade honom vid vägkanten!
En klok kung
Och ändå...trots rikedom, vishet och en massa fruar (kanske just därför) kände han ganska ofta att allt var meningslöst. Tomhet, idel tomhet...Vad får en människa ut av all sin möda?...också detta är ett jagande efter vind...inget nytt under solen... är några av de citat man kan möta i Predikaren.
Att allt är meningslöst och tomt, är kanske inte det man förväntar sig att läsa om i Bibeln, men jag tycker det är häftigt att det finns en hel bok där som beskriver just detta; hur man som människa ibland kan misströsta över livets mening; hur man fått så mycket men ändå kan känna saknad; hur man mitt i glädjen kan känna vemod.
Så om du någon gång känner dig deprimerad och vill känna igen dina tankar, så läs kapitel ett och två i Predikaren. Har du lite mer tid så läs alla de tretton kapitlen, där Salomo vacklar hit och dit, genom missmod och glädje, där han bland annat slår fast att det bästa man kan göra är:
- Att njuta livet med en kvinna man älskar
- Äta, dricka och vara glad
- Tänka på sin skapare i ungdomstiden
och inte plugga för mycket eftersom "det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött."
Jag behöver pengar
Den senaste tiden har jag dock börjat ompröva min inställning. Som mamma till två tonåringar känns det som om tio miljoner skulle vara ganska lätta att sätta sprätt på. Om de ens skulle räcka! Nu handlar det nämligen inte längre om veckopeng eller månadspeng, lördagsgodis eller söndagspizza. Nu handlar det om körkort, konfirmationsläger, student, pengar till första lägenheten och en längtan efter att kunna resa efter gymnasiet.
Egentligen tycker jag det är nyttigt för ungdomar att spara ihop lite egna pengar till alla dessa önskningar, men tyvärr är det ju inte så lätt att hitta jobb nu för tiden. Själv började jag plocka jordgubbar sommaren efter femman...men det var förstås på stenåldern.
Ja, ja...nu ska jag inte gnälla, utan fixa lite mat inför kvällen...om inte tonåringarna ätit upp råvarorna förstås.
På bönders vis
Det där med kommunikationen man och kvinna verkar vara ett problem i många förhållanden. Grannfrun påpekade att hennes man kan återge ordagrannt vad hockeykommentatorn sagt, men har svårt att koncentrera sig på hennes egna ord.
Det sägs ju att man ska prata till bönder på bönders vis, så kanske skulle man hel enkelt övergå till att tala sportspråk med vissa män...
- Hör du, den där dammtussen verkar vara offside. Kanske bäst att visa ut den.
- Om vi tar en timeout först och sen spelar powerplay, kan vi nog besegra oredan.
- Kom igen! Nu kör vi ett fyspass med dammsugaren. 30 varv! Jobba grabbar!
- Kanske dags för ett byte? Nummer ett verkar slutkörd. Sätt henne på avbytarbänken.
- Köp en back läsk, en kasse frukt, en box ägg, något till mellan-mål och några kycklingklubbor!
- Hole in one? Då får ni allt börja leverera först... gubbar!
Jag menar vad jag skriver
Det konstiga är att han inte haft problem med själva läsningen, alltså avkodningen, utan mer med själva förståelsen, alltså tolkningen. Han visste att det stod balsam, men tyckte att det borde vara balsamvinäger, liksom han tyckte att jag borde menat hundpåsar.
Undrar just om det är så här eleverna också uppfattar mig. "Hon sa reportage, men menade nog krönika... Hon skrev inlämning den 21 men menade nog den 25..."
Så specialpedagogik i tydlighet får det nog bli. "Hur man säger/skriver en sak och faktiskt får folk att förstå att man menar precis så."
Inget speciellt
Nähä...det var ingen som nappade på min lilla barnsliga pik om att det skulle vara trevligt med lite fler kommentarer...
Ännu en dag med sjukt barn har försvunnit. Dottern är dock inte lika sjuk idag, som tur är, men febern har inte helt släppt, så det blir en hemmadag i morgon också.
Badrummet är nu nästan färdigt. Det blir såå fint. Så kanske var det värt allt besvär och alla pengar.
I övrigt; På Persikovägen intet nytt.
Kommentera mera
Så löjligt! Som om man bara vill ge uppmuntran om man får något tillbaka. Så nej, jag ska hålla mig till min tidigare regel; Inga grupper och inga saker som skickas runt.
Däremot ska jag fortsätta kommentera. Inte för att jag ska få kommentarer tillbaka, utan för att jag vill och vet hur trevligt det är med sådana. Annars blir det ju som att prata utan att någon lyssnar och vilja ha respons utan att få någon. Så kommentera det ska jag. För det tycker jag är trevligt!
Vabbar
Måste erkänna att jag är lite uttråkad. Plötsligt har jag en massa tid över, men får ändå inget vettigt gjort. Städa gjorde jag så noga i helgen, mitt skrivprojekt är avklarat och cykla orkar jag inte, eftersom jag åter känner influensan jaga mig.
Ska kanske försöka återuppta mitt bokläsande som legat nere ett tag...men har liksom svårt att fastna i en ny bok. Har flera stycken på gång, men det blir ingen reda med det hela... (Allt detta skriver jag egentligen bara för att grannen ska komma springande med ett gäng favoritböcker. Hon brukar göra det när jag klagar. Komma med böcker, alltså. Springer gör hon jämt!)
Nej, nu får jag titta till sjuklingen, och kanske ta ett vaniljhjärta till. De var goda och tursamt nog låg de inte i en förpackning där det stod hur många kalorier de innehåller:)
Lurad
Igår, när jag för första gången brydde mig om att kolla hur många kalorier som gått åt under min cykling, visade mätaren på 900, vilket jag tyckte var en hyfsad siffra för en mil. Glad i hågen av att träningen faktiskt var så effektiv, kunde jag med gott samvete unna mig både det ena och det andra under dagen.
När jag cyklade idag visade mätaren tyvärr bara att jag gjort av med 240 kalorier...och nej, jag cyklade inte långsammare eller med mindre motstånd. Antagligen hade jag inte ställt in den ordentligt igår.
Så...kortvarig var den glädjen! 250 kalorier??? Det blir väl knappt till en morotskaka!
PS: Jag var tvungen att använda potatisstöten idag...men satte tillbaka den på "sin plats". DS
Alla hjärtans dag - igen
Eftersom jag nu är lite äldre och mer mogen...så har jag också sällat mig till dem som gnäller över att tiden går så fort. Jag tycker det var alldeles nyss som det var Alla hjärtans dag förra gången. Jag tycker det var alldeles nyss jag skrev denna text...så därför publicerar jag den helt enkelt en gång till.
Jag tycker faktiskt det är ganska löjligt att tycka det är löjligt med Alla hjärtans dag. Dagen fyller säkert en funktion, då vi ibland behöver bli extra påminda om att visa kärlek till dem vi älskar. Däremot tycker jag det är synd att kärleken så ofta bara förknippas med den romantiska förälskelsen mellan två personer eller den kärlek man känner för sin familj. Samtidigt som kärleken länkar samman vissa, utesluter den väldigt många andra.
Jesus säger att vi ska älska vår nästa som oss själva, och berättar samtidigt om den barmhärtige samariern som tog hand om en svårt skadad man, som han inte alls kände. Jag tror det är ganska svårt att älska alla, men jag tror också att vi faktiskt älskar många fler än bara våra närmaste. För vad är kärlek egentligen? Att vara förälskad? Att tycka om någon? Att bry sig om någon? Att känna medlidande? Att vara beroende av någon? Att vilja bygga vidare på en relation trots motstånd?
Jag tror att kärlek innehåller allt detta. Förälskelsen kan gå över. Barn och föräldrar kan bråka. En främling kan bli en god vän. Den du minst anar kan komma till undsättning i en svår situation.
Så låt oss inte begränsa kärleken. Den romantiska middagen med din partner kan du kanske ha en annan dag. Samtalet med den där kompisen du inte hunnit med på länge kanske är ett bättre sätt att fira Alla hjärtans dag på. För det heter ju faktiskt ALLA hjärtans dag, vilket ju också inbegriper dem som inte har någon att gå på date med!
Predikan med Bo Kaspers
Konserten med Bo Kaspers var både bra och tänkvärd. På många sätt som en predikan, på temat Att vara människa.
Jag har ofta tänkt på just det där med att vara människa, vad det egentligen innebär. En människa är ju ganska liten och begränsad om man ser till själva omfånget. Jag menar... 50-100 kg och mellan 150 och 200 cm...Vad är det i förhållande till universums storhet? Och ändå...kan EN enda människa uträtta så mycket, både gott och ont.
I Psaltaren i Bibeln frågar sig kung David samma sak som jag; "Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Dock gjorde du honom nästan till en Gud, med ära och härlighet krönte du honom..."
På konserten märktes dessa ytterligheter främst i En sländas andetag, som handlar om människans obetydlighet och i Vi kommer alltid att leva, som istället handlar om hur mycket en person kan påverka och bli "odödlig".
För Gud är det just så här...På sätt och vis är vi hur obetydliga som helst, men ändå med så stor makt, och ändå med det eviga livet inom oss.
"Ty så älskade Gud hela världen, att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha ett evigt liv."
Ljusterapi och Bo Caspers
Av vinterbadet igår blev det förresten inget. Trots att kompisen sa att jag inte behövde hitta på någon ursäkt för att inte bada, så tycker jag att isande vindar kombinerat med höga vågor, kan vara en godtagbar förklaring.
Nu är det snart dags för konsert med Bo Caspers. Hoppas det blir lika mysigt och avslappnande som jag tror!
Fredagsmys
Lugnet har lägrat sig över skolan och de flesta elever har gått hem. Här och var sitter några kvar och pluggar, eller spelar minibordtennis och i fjärran hörs någon spela gitarr.
Själv väntar jag på kompisen som efter att ha missat två bussar, nu äntligen är på väg från Ängelholm. Strax ska jag gå ner i fikarummet och sätta på kaffe (Hur är det nu man gör, egentligen? Ett mått per kopp? Kaffedrickandet och kaffebryggandet är annars mannens område.)
Efter fikat ska vi vinterbada...Eller tja...hon ska vinterbada och jag ska titta på...tror jag. Det sa jag visserligen förra gången också, och då slutade det med att även jag hamnade i plurret. Vi får väl se hur det blir den här gången.
Jag gillar att vara medelålders
I vårt samhälle är oftast ungdom själva normen, och det är nästan som att man förväntas be om ursäkt för att man blivit vuxen. Men tänk om det faktiskt är vi äldre som uppnått en viss mogenhet. Tänk om sköna hemmakvällar, vinprovning, golfrundor och skogspromenader faktiskt är ganska trevliga sysselsättningar och tänk om man faktiskt kan använda förra årets tröjor och ha samma frisyr flera år i rad, men ändå vara en glad, rolig och uppdaterad människa!
När jag var ung, tyckte jag att höjden av stagnation var villa, volvo och vovve. Sån skulle jag ALDRIG bli. Bortsett från att bilen är en SAAB är det ändå där jag befinner mig idag... och är fullständigt nöjd med det. Stagnation sker inte på ytan. Den sker i det inre.
Att gilla vuxna saker och ha vuxna, mogna tankar får däremot inte bli det samma som inskränkthet och stelhet. Att förnyas, våga ompröva, utvecklas och ta till sig nya tankar och företeelser kan (och ska) man göra samtidigt som man slappar i soffan eller går långa skogspromenader. Kanske är det till och med så att man har lättare för att lyssna in och komma på nytt, när man inte hela tiden håller igång eller fyller varje tomrum med dånande musik!
Jag - en slarver
Trots det fick jag idag på jobbet höra kommentaren:
- Jag undrar hur ditt kök ser ut egentligen?
Bara för att jag vid ett tillfälle glömt städa undan min matlåda...(och kanske nån gång ibland lämnat tekoppen framme.) På jobbet tror de alltså att jag är en slarver, vilket nästan är en komplimang, eftersom jag normalt bara får höra att jag städar för mycket.
Men...när det går så långt att ens nyckel inte längre passar i dörren till personalrummet, börjar man ju undra. Har jag fikat för mycket? Slösat bort min tid på struntprat? Eller helt enkelt bara glömt tekoppen en gång för mycket?
Efter lite efterforskande visade det sig dock att låskolven var utbytt och min (fast bara min!) nyckel inte passade längre. Den gick inte in i hålet, eftersom spetsen var för tjock! Nyckeln ska nu bytas ut...men någonstans inom mig misstänker jag ändå att själva låsbytet var emot mig personligen...för att jag är så slarvig:) :)
Onödiga ord
I och för sig kom jag senare på att hon ju omöjligt kan läsa en enda tidning eller se ett enda nyhetsprogram om hon inte kan dessa ord, men det gör förstås inte det hela mer uppmuntrande.
Som motvikt och som läxa till nästa vecka fick hon därför i uppdrag att läsa ett gäng barnböcker... Hoppas bara hon inte väljer någon med elaka häxor, stygga troll eller skurkaktiga tjuvar.
Hotbrev på datorn
Det visade sig dock att meddelandet inte alls hade med bloggen att göra, utan bara var ett talesätt som hon tyckte passade mig, eftersom jag pratat om att man som kristen ju inte bara sätter sig ner i ett hörn och ropar på Gud när det blir jobbigt, utan också själv gör vad man kan för att lösa problemet. Alltså: Tro på Gud, men lås alltid din bil!
Jag är bara 42
Konstigt på många sätt...att det är hon som är ungdomen och inte jag och att scones verkar höra ihop med en viss ålder. Kanske är det dags för Flygande Jakob och mintpäron snart också. Eller kassler med banan och jordnöt. Eller te med smak av choklad och gräddrabarber. Och vitt bröd med sylt (marmelad var för dyrt) eller nutella på.
Tja, det är spännande att följa hennes vuxenblivande, och nej, allt handlar inte om mat... och nej igen...jag är inte lastgammal. Bara 42 år, fyra månader och tolv dagar. Så det så!
Jag känner det i benen...
Ändå har jag vid flera tillfällen känt influensan nosa mig i nacken och bita mig i benen. Det är nämligen alltid benen jag känner av först när en sjukdom är på väg. Mannen tycker det är jättekonstigt; att känna sjukdomen i benen...men så är det. Likaså tycker han det är konstigt att jag vill krypa ihop i fosterställning när jag har ont i magen. Själv vill han ligga raklång på rygg.
Visst är det konstigt det där, hur olika det kan vara. Jag brukar ofta tänka på just detta att man aldrig riktigt kan känna hur en annan människa känner det. Vi kan skapa en massa teorier utifrån vetenskaplig forskning och normala beteenden, men ingen enda av oss har någonsin varit en annan än den vi är. Vi har aldrig tänkt med en annans hjärna eller känt med en annans kropp. Spännande...men också lite ensamt. Att ingen kan leva ditt liv och uppleva det du upplever.
Förnuft och känsla
- Mamma, räcker det med att vilja tro? frågade lilldottern här om dagen.
- Visst, svarade jag. Det räcker långt.
Att tro på Gud är inte alltid det lättaste. Ingen vet ju helt säkert att han finns. Men precis som lilldottern, så vill jag tro att det finns en personlig högre makt som har en tanke med världen och med oss människor.
När man pratar om att vilja tro, kommer säkert en hel del med påståendet att all religion handlar om just detta, att vi människor vill tro och därför har hittat på Gud. Fast att det kanske är precis tvärt om. Det är kanske inte vår längtan som lett till att Gud finns, utan Guds existens som lett till vår längtan.
I väldigt många andra situationer i livet är det ju på samma sätt. Vi vet en sak med vårt förnuft, men kan inte alltid känna det med vår känsla, utan behöver bestämma oss för att vilja tro på det vi egentligen vet är sant.
Till exempel när vi är trötta och deppiga, känns det ofta som om livet är meningslöst och vi inte duger någonting till. När vi drabbas av dåligt självförtroende känns det som om ingen tycker om oss och när vardagens bekymmer är tunga, känns det kanske inte alltid som om vi älskar den vi en gång gift oss med.
Vid alla de här tillfällena brukar vi oftast tala om för oss själva att känslorna inte talar om hela sanningen, och oftast bestämmer vi oss för att vilja tro att vi faktiskt duger, att livet är meningsfullt och att vi älskar våra respektive.
Alltså är det inte helt fel att också bestämma sig för att vilja tro, även de gånger det kanske inte känns så självklart... eftersom känslan inte alltid talar om sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen.
http://www.youtube.com/watch?v=5KkciUPy7G0
Plocksjuka
Så nog är det tur, att det finns människor som vill ägna sig åt att placera saker på sina rätta platser. Tråkigt nog är de där människorna ofta för få, och får därför ett tufft jobb att hindra kaoset. Dessutom får de ofta höra av de andra människorna att deras plockande egentligen är ganska onödigt...som om sakerna faktiskt skulle kunna vandra tillbaka av sig själva.
Här hemma har jag därför gjort ett experiment. För en och en halv vecka sedan tog mannen fram potatisstöten, (för att kunna klia sig på ryggen med den när han hade träningsvärk, om nån undrar). Potatisstöten står sedan dess på skrivbordet. Den som brukar plocka har denna gång inte plockat...och stöten står snällt kvar. Ska bli intressant att se hur länge?
Nej...det är inte vi, det är ni. Det är inte oss plockare det är fel på, utan ni andra!
Dagens ungdom
Nej, hu...jag vägrade i alla fall smaka. Vem vet vad den burken varit med om?
Positivt och negativt
Och idag, efter en givande diskussion om Robinson Crusoe och riktigt trevliga muntliga framföranden av mina ettor blev ändå det bestående minnet av dagen att eleverna bara tramsade sista lektionen. Tror bestämt att jag ska skaffa en bok där jag bara skriver upp positiva saker, så att de får större utrymme.
På tal om positivt och negativt, så är det strax dags för middag med mannens jobb. Denna gång är det styrelsen för Bjäre Kraft med respektive. Hoppas jag kan vara lite mer positiv, social och trevlig idag, än på julfesten då jag mest bara ville åka hem.
Träningstips
Nu har jag kommit på hur jag ska motivera mig själv inför träningen...jo, genom att äta en stor kaka, helst en semla eller liknande så att jag är så där riktigt, nästan otäckt mätt... och sedan ställa mig i ett provrum för att försöka få tag i något nytt inför mannens jobbmiddag i morgon. Efter det går cyklingen som en dans. (Hm...om man nu tycker det är lätt att dansa alltså.)
Om jag däremot med gnällig röst frågar mannen om han tycker jag är tjock och får till svar att det inte skulle skada att banta några kilon, blir jag inte motiverad. Då blir jag sur!
Syftningsfel
...vilket helt osökt för oss in på ett annat av svenskämnets områden, nämligen tolkning.
a. Jag har inte lyckats styra upp kaoset som fanns.
b. Jag har inte behövt styra upp något kaos eftersom det inte fanns något.
c. Egentligen skrev jag varken om mig eller om klass SMSP 3, utan om lärare i allmänhet, och lågstadielärare i synnerhet som med myndig röst lyckas samla och undervisa 22 spralliga sjuåringar.
Tja, tolkningen är fri och ligger i betraktarens öga!
Prat om mat
Nu har jag köpt handledsstöd för 320 kronor... vilka inte alls går att använda när jag sitter med den lilla datorn eftersom skenorna är i vägen. I och för sig har jag inte haft så ont i dag, så det kanske hjälpte bara att köpa dem.
Att skriva om mat verkar vara inne just nu. Både på Facebook och på bloggar kan man få reda på vad folk ätit eller tänker äta. Just nu tittar familjen på Sveriges mästerkock och dricker smoothie. Eftersom stordottern inte längre äter godis och kakor, blir det smoothie varje kväll...vilket väl är aningen nyttigare i alla fall.
I övrigt är det Linas mat som gäller den här veckan så ikväll har det varit halloumiost, hummus, grönsaksröra och bulgur. Jättenyttigt va?
På jobbet däremot har en löneförmån försvunnit och vi lärare får nu betala fullt pris för att äta i skolmatsalen...vilket leder till att de flesta tar med sig mat istället. Så nu blir det matlåda eller Findus frysta eller en morotskaka till lunch. Inte riktigt lika nyttigt!
Dessutom känns det konstigt att inte längre äta med eleverna , även om vi har det ganska mysigt i personalrummet också.
Bröst och våtmarker
Idag har jag känt mig både ung och gammal. Gammal därför att jag för första gången blivit kallad på mammografi, och ung därför att det var just första gången. Kanske ska man inte skriva på sin blogg att man varit och röntgat brösten, men jag säger som Julia Roberts i Notting Hill, Vad då bröst? Vad är det för märkvärdigt med dem? Varannan människa har ju sådana.
På tal om kroppsdelar man kanske inte ska nämna, så lovade jag en av mina elever att jag skulle skriva om ordet fitta på bloggen. Att det faktiskt ursprungligen betyder våtmark, och är samma ord som i den stockholmska förorten Fittja. Det visste inte eleverna, och tyckte det var jättekul när jag berättade det. När jag sen sa att jag inte lärde mig så mycket av gårkvällens TV- program om sex och samlevnad, utan redan kunde det mesta skrattade de ännu mer.
I övrigt hade vi en givande diskussion om språket; fula ord, dialekter, kroppsspråk och talängslan, där någon undrade varför vissa pratar engelska när de är berusade och en annan berättade om sin helsvenska kompis som flyttat till Rosengård och nu talade med stark brytning. Plötsligt avbröt någon med att fråga varför jag kallar mig Kajsa på bloggen, och det kan man ju undra.
Svaret är faktiskt inte särskilt spännande jämfört med sex och fula ord, utan är helt enkelt att en tjej jag gick en utbildning med fick för sig att jag hette Kajsa...och sedan började alla andra på utbildningen också kalla mig det. Så under ett år visste ingen att jag egentligen heter Annika... men det var förstås ganska länge sen...1987 närmare bestämt... så jag är nog rätt så gammal när allt kommer omkring...
Klass 9 A - igen
Då har alltså första avsnittet av Klass 9 A sänts, och följts av kommentarer på Facebook över hur dålig den svenska skolan är...och då framför allt vi lärare. Konstigt egentligen att inte fler kommentarer skrivits om hur dålig TV SVT gör. Fast visst, om man ska hänga på alla vinklade dokusåpaprogram från reklamkanalerna så ligger man ju rätt i tiden. Och visst, om man ska göra intressant TV, så är man ju också rätt på det, då man lyfter fram karikatyrerna, de icke-typiska lärartyperna och gör dem till mall för en lärarkår på säkert minst 300 000 stycken.
Som svensklärare är jag van att analysera film och litteratur och kan då ganska lätt säga att budskapet med gårdagens avsnitt var att elevernas dåliga resultat helt beror på Mikaelsskolans dåliga lärare, vilket för många TV-tittare också blir det samma som att elevers bristande resultat alltid beror på brister hos lärarna. Ganska intressant påstående egentligen...som ju då borde innebära att alla de goda resultaten beror på goda lärare... vilket förstås borde innebära rejäla löneökningar och statusförändringar!
Å andra sidan skulle det också innebära att ingen lärare skulle vilja jobba på skolor i mer belastade områden eller ta sig an de omotiverade eleverna.
Nåja, nu kan jag inte hålla på och irritera mig på det här jämt och ständigt, men är det någon som skulle vilja veta hur det är egentligen, så är ni välkomna att besöka oss på Akademi Båstad Gymnasium, eller någon annan skola i er närhet. Säkert kommer ni att hitta någon som inte kan hålla ordning och eventuellt också någon macholärare...även om jag inte träffat så många sådana (Förlåt Björn, Håkan och Per ...eller?), men ni kommer också hitta en massa duktiga, kompetenta lärare som skulle kunna styra upp vilket kaos som helst och dessutom förmedla gedigna kunskaper.
Klass SMSP 3
