.

- Mamma, räcker det med att vilja tro? frågade lilldottern här om dagen. 

- Visst, svarade jag. Det räcker långt.

Att tro på Gud är inte alltid det lättaste. Ingen vet ju helt säkert att han finns. Men precis som lilldottern, så vill jag tro att det finns en personlig högre makt som har en tanke med världen och med oss människor. 

När man pratar om att vilja tro, kommer säkert en hel del med påståendet att all religion handlar om just detta, att vi människor vill tro och därför har hittat på Gud. Fast att det kanske är precis tvärt om. Det är kanske inte vår längtan som lett till att Gud finns, utan Guds existens som lett till vår längtan.

I väldigt många andra situationer i livet är det ju på samma sätt. Vi vet en sak med vårt förnuft, men kan inte alltid känna det med vår känsla, utan behöver bestämma oss för att vilja tro på det vi egentligen vet är sant.

Till exempel när vi är trötta och deppiga, känns det ofta som om livet är meningslöst och vi inte duger någonting till. När vi drabbas av dåligt självförtroende känns det som om ingen tycker om oss och när vardagens bekymmer är tunga, känns det kanske inte alltid som om vi älskar den vi en gång gift oss med.

Vid alla de här tillfällena brukar vi oftast tala om för oss själva att känslorna inte talar om hela sanningen, och oftast bestämmer vi oss för att vilja tro att vi faktiskt duger, att livet är meningsfullt och att vi älskar våra respektive.

Alltså är det inte helt fel att också bestämma sig för att vilja tro, även de gånger det kanske inte känns så självklart... eftersom känslan inte alltid talar om sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen.

http://www.youtube.com/watch?v=5KkciUPy7G0