.

Då var maten lagad och huset iordningställt inför morgondagens konfirmation. Tyvärr får tio stycken inte plats om det blir regn, så det gäller att komma i tid. Fast det förstås...när jag och min tjejsambo hade inflyttningsfest fick vi plats 28 stycken på 23 kvadrat, så det ska nog gå.

Jag hoppas verkligen att jag får en bra dag i morgon. Det går lite upp och ner med den där ångesten, eller vad det nu är. Men jag ligger i alla fall inte i sängen och längtar till himlen längre.

Hur dagen än blir, så kommer nog sonen bli nöjd ändå...bara han får komma hem. Efter tre veckor på läger verkar han vara lite mör...och ha enorm dataabstinens.  Helst hade han velat spela hela kvällen i morgon...men får väl offra sig och vara med en stund på sin fest. Sen kan man förstås hoppas att han fått några andliga upplevelser och lite kristen fostran också, vilket ju, från oss föräldrars synvinkel, är en viktig del av det hela.

Nej, nu väntar Mc Donalds...efter en hel dag av matlagande.

Åh, vad jag har varit mig själv idag!! Jag har gått en runda med hunden, städat båda badrummen, tjatat på mannen om allt i trädgården som behöver fixas, ätit en karamell (Jag vet...ganska lite för att vara jag, men om man haft helt obefintlig aptit i fyra dagar, så är det ett stort framsteg.) och till och med kommenterat en elevs bristande språkbruk på Facebook!! Fantastiskt att vara tillbaka i livet! Hoppas, hoppas, hoppas att det håller i sig och att det där serotoninet i hjärnan börjar återställa sig!

I övrigt är jag också väldigt tacksam för alla goda vänner som, beroende på trosinriktning, hejat eller bett efter bästa förmåga! Framför allt Marghite som kommit hit varannan dag och försökt förmå mig att hålla ut, och Susanne som ska fixa allt det kallskurna till sonens fest!! Puss på er! (Hm...kanske har jag drabbats av den sällsynta biverkningen eufori...men i så fall är det en trevlig biverkning...)

Nåja...i morgon väntar nästa utmaning då jag ska höja medicindosen till en hel tablett. Men det får vi ta då!

Blev förvånad över att se att en hel del faktiskt fortfarande tittar in på bloggen, trots att jag varit borta från världen över en vecka.

Livet har absolut varit bättre, och sommaren 2011 kommer lätt kvala in på listan över de värsta i mitt liv. Det som började som yrselfobi utvecklades sedan till panikångest och numera total utmattning. Sedan tre dagar tillbaka äter jag, mot min vilja, både antidepressiva medel och sömntabletter... men jag lever i alla fall, och är helt förundrad över att jag lyckas skriva några stycken meningar, trots att jag snart ska ta de där hemska medicinerna som man aldrig vet vad de hittar på med kroppen.

Men, men... mina kompisar har lyckats övertyga mig om att de kommer att hjälpa, även om det tar några veckor. Synd bara att jag missade sonens dop igår...och kanske också hans konfirmation.

Ja, ja...det kunde faktiskt varit ännu värre... Min son kunde ju varit på ett annat läger i ett annat land...

Jaha, då har jag träffat sonen igen...i några minuter. Idag var nämligen han och hans kompisar från konfirmationslägret i vår kyrka på gudstjänst. En liten stund hade han tid att prata med sin gamla mamma innan de gav sig av igen. Mamman ifråga var också ganska pinsam...eftersom hon envisades med att gå in i bussen och krama om sin son... Får man göra så??

Förresten funderar man ju ofta som förälder på vad som egentligen är normalt för barnens utveckling i olika åldrar...men då undrar jag vad som egentligen kan anses som normalt beträffande snart femtioåriga män. Är det verkligen friskt att sitta framför datorn och titta på TV-serier så fort man får en stund över?? Borde man inte påta i trädgården, mecka med bilen eller i alla fall syssla med eller titta på någon sport i den här mogna åldern??

Klockan passerar snart tolv...och jag kan konstatera att det varit en bra dag! Jag har lyckats besegra mina hjärnspöken och mått riktigt bra. Doktorn kollade hjärtat och tog prov på ämnesomsättningen. Hjärtat slog i alla fall som det skulle och det andra  får jag inte svar på förrän om några dagar. Antagligen handlar det "bara" om att få kroppen att förstå att ett yrselanfall inte är på väg så fort något svajar till, magen kurrar eller huvudet värker. 

Kvällen har bjudit på gäster...och ganska mycket toalettprat. Dottern har nämligen städat toaletter i två hela dagar och är ganska insatt i ämnet. Hon påstår att killarna är renligare än tjejerna, vilket fick mannen att hålla en lång utläggning om pissoarens fördelar. Som tur är verkar han i alla fall inte vilja montera in en i vårt eget badrum.

I övrigt har vi också fått veta att campinggäster är galet morgonpigga. Redan klockan sex är flera stycken uppe och duschar...och halv sju finns det karlar som står och tvättar sina bilar. På semestern?? Vad är det för fel på folk?? 

Idag står det läkarbesök på prorammet. Eftersom mina konstiga symptom inte gått över, ringde jag tillbaks till husläkaren och fick en tidigare tid. Hoppas nu bara att de inte bortförklarar allt som inbillning, utan verkligen kollar så att allt kroppsligt är okej...

 

När jag sökt på lite olika sjukdomar om yrsel, struma och panikångest har det slagit mig att det helt klart verkar finnas en diskriminering där... för överallt står det att sjukdomen är vanligare hos kvinnor. Vilken orättvisa!! Vilken nonchalans mot det kvinnliga könet!! Man borde anmäla till någon gudomlig JO helt enkelt. ...

 

Fast antagligen skulle han eller hon då kontra med att män ju är helt ensamma om att kunna få blödarsjuka och röd-grön-färgblindhet, så att det jämnar ut sig. Men jag vet inte om jag skulle hålla med. Vem bryr sig om att kunna skilja på rött och grönt om hon/han inte kan andas?? Fast, okej...blödarsjuka är ju inte helt kul det heller!

 

Något som också slagit mig är att det ofta talas om att just dessa sjukdomar drabbar personer med stort kontrollbehov... Men då undrar jag faktiskt om det finns personer som inte vill ha kontroll på sin kropp??

- Ojdå, nu kissade jag visst på mig. Tja, så vad då?

- Nej, men idag kan jag inte gå! Det var ju intressant!

- Ska bli spännande att se om jag kan prata i morgon?

 

Tror inte riktigt att det fungerar så, faktiskt. Det handlar nog snarare om att den som aldrig befunnit sig i en helt utlämnad situation inte behövt tänka över hur hemskt det är, och alltså inte heller behöver gå omkring och oroa sig för att det ska hända igen.

 

Bild från en annan sommar...en bättre sommar...

Inte en kändis så långt ögat nådde...men dock en och annan gammal elev. Ungefär så ser facit ut, efter gårkvällens årliga rundtur i tennisens Båstad. Fast kvällen blev ganska trevlig ändå tillsammans med grannfamiljen, en hel massa båtar och rökt makrill med potatissallad.

(Nej...det här är ju inte Båstad... men väl Sorrento)


En av de gamla eleverna tipsade oss dock om att Alexander Skarsgård skulle komma till Sand under kvällen...men inte såg vi honom inte. Och det är klart att jämfört med grannfamiljens möte med Julia Roberts och Tom Hanks i Hollywood, så är väl inte Skarsgård så mycket att komma med.

Fick förresten en kommentar i går om att djur ska vara lugnande för själen, vilket borde betyda att jag skulle vara dubbelt så lugn nu då, när vi förutom hunden också fått en hamster. Får hoppas att det stämmer. Om inte annat så kan man kanske räkna in all ohyra som kommer inflygande på kvällarna. De är ju också djur!

Då var tårtorna till konfirmationsfesten bakade. Två chokladtårtor och tre med citronsmak blev det. De där chokladtårtorna är väldigt praktiska om man ska ha en större fest, eftersom de räcker till hur många som helst. I receptet står det 8 portioner, men jag skulle väl snarare lägga till en tvåa framför. Tror faktiskt jag ska skriva en liten varningsskylt, "Varning för mäktig tårta". Det kändes nästan lite vulgärt att röra ihop totalt sett 700 gram smör, 6 dl grädde och 12 dl socker...

Konfirmationen är inte förrän om två och en halv vecka, men det kan ju vara bra att vara ute i god tid och utnyttja de mindre strålande dagarna. (Ja, ja...jag lägger dem förstås i frysen...) Lilldottern gillar också det där med att vara ute i god tid. Just nu sitter hon och planerar önskelistan inför födelsedagen... i oktober. Två marsvin med tillbehör står visst överst.

Däremot har hon redan efter att ha passat kompisens hamser ett halvt dygn tröttnat på denna djurart. Skygg och ängslig och inte alls positiv till att bli klappad är den lilla krabaten visst. Som tur är gillar hunden inte heller hamstrar...varken att titta på eller att äta.



Ser ni henne inte?? Nej, inte vi heller...

Nej hör ni...det här var inte kul! Med semester alltså. En vecka får räcka. För mig i alla fall. Ni får göra som ni vill. Läsa eller pausa.

I kväll är det Ångestparad i Stockholm. En parad jag gärna skulle gått med i, för att uppmärksamma alla som lider av psykisk ohälsa. Efter de senaste två veckorna räknas jag nog dessutom själv till den gruppen. Efter ett intensivt år med stor press mår jag nämligen inte så bra. Hur som helst och när som helst får kroppen för sig att världen snurrar (Tänk, vilken vanföreställning :) eller att annan stor fara hotar. Hjärtat börjar plötsligt rusa och en stor rädsla kommer över mig. Eftersom jag ju hade ett stort yrselanfall i våras där jag också hamnade på sjukhus, är det väl antagligen det som kroppen nu minns och oroar sig över.

Ja, ja... idag är det ganska bra i alla fall och nästa vecka ska jag till en vanlig doktor och veckan därpå till öronläkaren för att kolla så allt är okej. Fast roligare sommarlov kunde man ju ha förstås. Men jag får väl pigga upp mig med bloggen...och en och annan fika.

 

Nu har jag funderat hit och dit...och kommit fram till att det är dags för lite semester...för mig som skrivare och för dig som läsare. Kanske blir det ett långt uppehåll och kanske ett kort. Kanske skriver jag nån dag då och då...eller aldrig mer. Vem vet?

Och skulle nu någon händelsevis ha blivit beroende av bloggen, kan man ju alltid läsa något av de äldre inläggen. 788 stycken finns det visst...varav en del är riktigt roliga...andra tänkvärda... och några ganska vanliga.

Ha en bra sommar där ute och ta hand om er!

Tja, tja bloggen :)

Lustigt det där med recept... För ett tag sedan blev jag bjuden på en kaka av en kompis...som hade fått receptet av en annan kompis...som hade fått receptet av en förälder på förskolan där hon jobbar...vilken visar sig vara min granne. Så nu har jag alltså bakat grannens kaka, utan att hon vet om det. (Kakan till vänster är det...för vad jag vet var det inte grannfrun som uppfann chokladbollen...)

På tal om kakor, så finns det visst flera som påstår att man inte ska träna när man precis ätit. Synd bara att det är då, och endast då, jag faktiskt blir sugen på att träna. När man känner sig så där stoppmätt. Så nu ska jag äntra motionscykeln och försöka bli av med åtminstone hälften av de kalorier jag nyss proppat i mig. Wish me luck!

Under min ledighet har jag upptagit förra årets ambition att läsa genom Bibeln. Eftersom de kortare böckerna går snabbare, hoppar jag lite hit och dit istället för att börja från början.

Häromdagen läste jag därför Höga Visan, som är en kärlekssång. Riktigt sliskigt blev det på sina ställen, när det våldsamt förälskade paret sjunger för varandra och på alla möjliga och omöjliga vis försöker beskriva hur fantastisk den andre är. Vad sägs till exempel om följande?

Din mage är en hög av vete omgärdad av liljor...Din näsa är som Libanontornet...Hans kinder är som kryddsängar

Ibland blir texten lite väl intim... Din växt liknar palmens, dina bröst är som klasar. Jag tänker: Jag vill upp i den palmen, gripa tag i dess krona.

Vid flera tillfällen påpekas också att kärleken inte får störas, förrän den själv så vill...vilket man kanske borde påpeka för tonårsbarn som aldrig går och lägger sig... Fast skämt åsido, så var det just detta som fastnade...att kärleken är viktig och inte får störas.

För visst är det väl just det som är problemet i många förhållanden; att kärleken blir störd av än det ena och än det andra. Jobb, plikter, sjukdomar, bekymmer eller till och med av roliga, trevliga saker. Lätt glöms det bort att man också måste ta hand om sin relation ibland för att den ska fungera.

Så låt oss ta fasta på den vise Salomos ord och låta kärleken få ta tid. Även om vi inte beskriver varandra med samma smäktande ord som han använde. 

Sitter just och väntar på en husköpare...ja, alltså av ett dockhus. Lilldottern har tröttnat på Lundbyhuset och har lagt ut det på blocket. 750 kronor ville hon ha, men som den dåliga förhandlare jag är blev det bara 600.

Att sortera är jag däremot bra på...och idag var det hallbyråns tur att rensas. Som vanligt låg där tio par kepsar som aldrig används, en massa inlinesskydd som är för små och en hel del omaka vantar...plus mina sedan länge borttappade trosor av märket Pierre Robert, inköpta på Ullared. Här har jag letat i döttrarnas, mannens och sonens garderober och anklagat dem för trosstöld...och så ligger de rackarna i hallbyrån! Hur i all världen de hamnat där har jag ingen aning om... Däremot kan jag tipsa om att Pierre Robert har riktigt bekväma trosor, om man nu gillar vanliga svarta och inte vill ha mer kvinnliga varianter. Fast det förstås... hade de varit spetsmönstrade eller neonfärgade hade de kanske inte hamnat i hallbyrån.

Eftersom bildöverföringen inte fungerade så bra från de trådlösa interneten på campingarna, lägger jag ut några bilder nu istället.



Forum i Pompeij.




I bakgrunden lurar döden. Än så länge sover den, men är fortfarande aktiv.




Sorrentohalvön är känd för sina citroner. Invånarna påstår själva att just deras citroner är bäst i världen. Stora är de i alla fall.



Så här ser man ut när man klättrat upp för en vulkan. (Eller om man håller på med någon form av cellgiftsbehandling...)




Den imponerande St Peterskyrkan.




Fontana di Trevi. Även i Italien var det folk som spontant påpekade hur lika jag och Ester är... till hennes stora förtvivlan.



Uppe i Colosseum. Konstantins triumfbåge i bakgrunden. Visst ser vi sockersöta ut? Som om vi är en helt vanlig lugn familj...



...men ack vad skenet kan bedra! I verkligheten är det oftast mest så här.



Boendet


Den spartanska campingstugan i bergsbyn...





med sin uppblåsbara pool...


...men med hänförande omgivningar.



Den mysigare och modernare campingvagnen.


...med lite mindre mysig omgivning.



Maten


Pastan


Pizzan



.




















Och glassen.