.

Trots 36 graders värme klädde vi idag på oss rejält...för ett besök i St Peterskyrkan. Svettigt värre med långa jeans och en kofta över axlarna. Upplevelsen var trots det mäktig när man stod inför all denna prakt. Att beskriva alla målningar, utsmyckningar, kupoler och påvegravar är nästan omöjligt. Man måste helt enkelt se det med egna ögon.

Ändå blev jag precis som igår kluven till det hela. För mig är Gud en helig, men ganska enkel och personlig gud. Kanske gillar han att man bygger stora katedraler till hans ära och tillber honom med allehanda ritualer...fast om man ser till hur Jesus var när han levde här på jorden kan man faktiskt undra. Hade han trivts i St Peterskyrkan? Hade han gillat alla ritualer som innesluter vissa och utestänger andra? Hade han tyckt om att så många tillgångar binds upp i ett bygge, när människor lider nöd?

Tja, jag vet inte. Kanske är det vi protestanter som gjort Gud för enkel. Kanske har vi tappat en del av den respekt och vördnad som katolikerna visar. Eller kanske är det helt enkelt så att Gud finns och trivs i både det storslagna och i det lilla, både i slottet och kojan, hos den rike och den fattige... Om man tittar efter alltså...och inte bara fokuserar på det yttre och allt runt omkring.

Rom känns ibland som lite för mycket. Här finns så otroligt många sevärdheter och historiska monument att man efter ett tag blir helt blasé och bara springer förbi den ena fantastiska byggnaden efter den andra.

Dagens stora upplevelse var i alla fall Colosseum. Hur pampigt och fint som helst i eftermiddagssolen! Utanför vimlade det av brudpar som skulle bli fotograferade just där. I historiens mitt.

Ändå kan jag inte låta bli att ha delade känslor för denna byggnad. När man tänker på hur många som fått sätta livet till då den skulle byggas, och hur många som kämpat mot vilddjuren och dödats på dess scen, blir den inte så vacker längre, utan ganska makaber.

På tal om upplevelser, så är det också ett äventyr att ta sig fram i den här staden. Även om vi valt att parkera bilen utanför vår stuga, och ta buss och tunnelbana, så är det minsann inte lätt. Tåg är inställda. Bussar kraftigt försenade och proppfulla, och körstilen förstås italienskt ryckig.

Så mina känslor för Rom och dess myckenhet är alltså ganska tudelade. Fascinerande och mycket är det i alla fall. Av allt.

Rom känns ibland som lite för mycket. Här finns så otroligt många sevärdheter och historiska monument att man efter ett tag blir helt blasé och bara springer förbi den ena fantastiska byggnaden efter den andra.

Dagens stora upplevelse var i alla fall Colosseum. Hur pampigt och fint som helst i eftermiddagssolen! Utanför vimlade det av brudpar som skulle bli fotograferade just där. I historiens mitt.

Ändå kan jag inte låta bli att ha delade känslor för denna byggnad. När man tänker på hur många som fått sätta livet till då den skulle byggas, och hur många som kämpat mot vilddjuren och dödats på dess scen, blir den inte så vacker längre, utan ganska makaber.

På tal om upplevelser, så är det också ett äventyr att ta sig fram i den här staden. Även om vi valt att parkera bilen utanför vår stuga, och ta buss och tunnelbana, så är det minsann inte lätt. Tåg är inställda. Bussar kraftigt försenade och proppfulla, och körstilen förstås italienskt ryckig.

Så mina känslor för Rom och dess myckenhet är alltså ganska tudelade. Fascinerande och mycket är det i alla fall. Av allt.

Efter en turbulent dag är äntligen hela familjen samlad i en campingstuga på Roma Camping. Stordottern flög nämligen ner själv idag, för att också få sig ett par dagars semester, trots sommarjobbet. Allt gick egentligen bra, förutom att hon glömt sätta in pengar på sin mobil, vilket ledde till att hon inte kunde nå oss och vi inte kunde nå henne.

På grund av denna lilla detalj strulade allt till sig när hon råkade komma ut i fel terminal. Efter en halvtimmes väntan började både hon och vi bli rejält oroliga. Hon försökte få hjälp i informationen att ropa efter oss eller få låna telefonen, men se, det gick inte.

Vi i vår terminal försökte också få hjälp med att se om hon överhuvudtaget var med på flyget, men även här var det tungrott. Till slut fick mannen dock kontakt med både Norwegien och polisen...men då kom hon, som genom ett under in i rätt terminal för att ta ut pengar.

Usch ja, det var hemska minuter, men allt slutade lyckligt. Vi hade inte krockat och hon hade inte blivit kidnappad på Kastrup. Så slutet gott...som man säger.

Den nya campingstugan är både modern och utrustad med alla de faciliteter som den gamla saknade. Här finns kökskniv och torkställ, samt två badrum utan bidé. Poolområdet innehåller två stora pooler plus två jacuzzi, barområde, scen för livemusik och sand att spela volleyboll på.

Så nu ska vi göra Rom...i 36 graders värme.

Idag har vi känt historiens vingslag när vi vandrat på gatorna i Pompeij och tittat ner i Vesuvius krater. För första gången har jag också saknat den kommande lärarlegitimationen, eftersom lärare i EU fick gå in för halva priset.

Pompeij var ett fantastiskt ställe som jag gärna skulle vilja återkomma till, medan den där kratern var högst överskattad. Att ha tagit sig upp till den i 30 graders gassande sol kan dock anses som en bedrift och gav nästan en känsla av att vara på pilgrimsvandring. Att skor och fötter blev riktigt smutsiga fick man bjuda på.

När jag tänkt på Pompeij hade jag föreställt mig några få ruiner, och blev därför överraskad av att det faktiskt fanns en hel stad att vandra runt i. Det var på många sätt som att förflyttas tillbaka i tiden. Här fanns stora torget, basilikan, amfiteatern och den vanliga teatern, en massa offentliga toaletter och en hel massa hus som låg vägg i vägg med gatnummer och allt. (Ungefär som på Persikovägen...)

Så Pompeij kan jag verkligen rekommendera, men vill man nödvändigt se en krater kan man hellre titta på en bild, tycker jag.

När man berättar om sin resa berättar man mest bara om alla de där turistupplevelserna, vädret, utflykterna, restaurangerna, muséerna och så vidare. Men allt det där andra pratar man inte så mycket om...den där vardagslunken som infinner sig. Hur man går och köper bröd på morgonen. Vitt förstås. Hur man ägnar säkert en timme om dan åt att diskutera vilket solskydd som behövs just den här dagen, hur vädret kommer att bli och hur länge man kan ligga i solen utan att bli bränd, men ändå förstås få en snygg solbränna.

I vardagsbestyren ingår så klart också allt det där med mathållningen. Hur undviker man som barnfamilj att äta pasta och pizza varje dag, utan att bli ruinerad? Hur många glassar kan en tonåring rimligtvis behöva?? Hur får man barnen att dricka lika mycket vatten som cola?

Och sist men inte minst...handdukarna. Som man helst inte ska ta med sig för att de tar för stor plats i packningen...samtidigt som man egentligen skulle behöva minst två per person. Redan efter två dagar är de ju jättesmutsiga och dessutom blöta hela tiden på grund av luftfuktigheten.

Så nej...turistlivet är inte bara avkopplande, fast å andra sidan är det ju ganska små bekymmer i jämförelse. (Hörde förresten att det regnar i Sverige och är 15 grader!!)

Idag gav vi oss ut på upptäcksfärd över bergen igen...och hittade en fantastisk kuststräcka och staden Positano. Här ser det ut som om husen är upphängda längs bergväggarna och är på väg att ramla ner när som helst.

Landskapet på vägen dit var överväldigande...eller som sonen beskrev det: Tja, det är en massa berg och svängar.

I Positano gick vi typ 1000 trappsteg ner till hamnen och sedan upp igen på de vindlande shoppinggatorna. Att gå ner var faktiskt jobbigare för benen, som darrade en bra stund efter nedkomsten (hm...)

Efter en del letande efter en restaurang hamnade vi till slut på en som såg jättedyr ut, vilket den också var. Men med full havsutsikt och omnämnande i guideboken får man väl räkna med det.

Det var på Capri vi mötte varandra...står det visst i sången. Men idag har vi i alla fall mött Capri. En fantastiskt vacker ö, med svindlande höjder, spännande klippor och ett klargrönt vatten.

Dessutom har vi fått testa på hur det är att vallas runt i en turistgrupp på en guidad tur som man betalt en massa pengar för. Riktigt trevligt var det faktiskt...fast kanske främst för att den unge manlige guiden var både engagerad och snygg. På båtfärden tillbaka till fastlandet erbjöd han sig till och med att ta makens plats när vi körde under kärlekstunneln... eftersom maken förstås brydde sig mer om att ta vackra foton än att kyssa sin vackra fru!!

I övrigt bjöd dagen också på en del spänning av annat slag, då vågorna på resan ut till ön var flera meter höga (Nej, jag överdriver INTE) Båten kastades hit och dit. Lyftes upp mot himlen och sjönk sedan ner mellan vattenväggarna. Och inte ens flytvästar hade vi på oss...

Men, men... vi överlevde och sitter nu på vår terrass med havsglimt och dricker te. Barnen har inlett en lästävling om vem som först blir färdig med sin bok, så det är ganska lugnt just nu.

Idag har vi tyckt lite bättre om Italien. Trots molnigt väder. Idag hittade vi nämligen en snabbare och lite rakare väg över berget till den mysiga staden

Där hittade vi också en mysig restaurang med rimliga priser och en betydligt billigare glassbar än i går. Plus lite citronlikör, vilken verkar vara halvöns specialitet, ett lokalt vin och en påse citronkakor.

Italien är jättevackert och trevligt på många vis...men om jag finge bli turistchef här skulle jag ändra på en del

• Alla anställda inom turistbranschen skulle vara artiga och glatt vilja presentera sitt land och den närmaste omgivningen för utländska turister.

• Betalstränder skulle förbjudas. Som det är nu finns det väldigt få ställen där man får bada utan att betala...oavsett om man vill ha en solstol eller inte.

• Ordentliga trafikregler skulle införas.

• Turisternas enkla önskemål om att kunna bada i poolen efter åtta, kunna reservera en plats till datorn, få ta med solstolen till stranden och om ett bärbart torkstreck borde tillgodoses!

Det klassiska exemplet: Mannen litar på sin GPS och hustrun på sin instinkt. Instinkten säger henne att det inte kan vara rätt att köra in på en villauppfart eller försöka använda en metersmal gränd för att komma fram. Mannen har väldigt svårt att förstå att hans GPS har fel. Ett italienskt meningsutbyte uppstår.

PS: Instinkten vann och ledde familjen på rätta vägar till slut. DS

Ett mindre klassiskt påstående:

Mannen: - Vi svenskar är ju lite mitt emellan! Ja, alltså jag menar...vi är ju varken tyskar eller engelsmän.

Hustrun: - Nej, just det...???

Förra året reste vi till USA utan vidare besvär, men att ta sig till Italien igår var ett stort projekt. Först kom vi på att vi glömt rensa golvbrunnen i duschen, och eftersom stordottern skulle vara ensam hemma, var ju mannen tvungen att ta tag i detta halv fem på morgonen.

Framme på Kastrup visade det sig att vårt flyg gick en timme tidigare än vad som stod på biljetten. Därefter läste mannen fel på vilken gate vi skulle till, så efter några kilometers promenad var det bara att traska tillbaka igen. (Ännu värre var det för grannarna som följde oss på vägen innan de skulle traska till sin gate...som låg i helt motsatt riktning.)

Framme i Rom var det hur krångligt som helst att få tag i både bagage och hyrbil. För att inte tala om att försöka komma ut ur stan!! Kontrasten mot förra årets överorganiserade amerikanska samhälle, var enorm. I likhet med New York körde dock bilarna i flera filer...oavsett om dessa fanns markerade eller inte. Att köra om på vilken sida som helst är också helt okej, liksom att med vespa köra slalom och testa hur många bilar man kan repa utan att omkomma.

Efter sju timmar var till slut på Sorrentohalvön. Vackert och pampigt...om man bortser från vår lilla bungalow utan de bekvämligheter som passar en mogen, svensk medelklasskvinna. I inredningen ingår en bidé men inte en brödkniv. När vi frågade efter en sådan svarade de att de inte delade ut knivar på grund av att de är farliga! Som slutsats av detta bör man ju då kunna dra att italienare är noga med sin underlivshygien...men får de en kniv i handen är risken stor att de dödar någon.

Ja, ja, vi börjar vänja oss. Idag har det varit sol, bad och siesta och nu väntar den italienska glassen och därefter den obligatoriska koppen te med milkachoklad.

Sitter här och funderar över studentpresenter. Tre uppvaktningar ska vi på. En av mödrarna tyckte jag skulle köpa en minnessak till hennes son. Men vad är då det? Jag förstår ju att hon menar någon form av prydnadssak, men uppskattar verkligen 19-åriga killar det?

På sätt och vis tycker jag tanken med minnessaker är god. Som ung och nyutflyttad hade jag en hel massa saker som betydde jättemycket just därför att de givits bort av speciella människor eller i speciella situationer. Tyvärr står väl de flesta av de där sakerna nerpackade idag. Eller befinner sig på barnens rum. Nu för tiden ändras ju det där med inredningsstilar betydligt oftare än på mormors tid... och man kan ju inte ha allt framme på en gång.

Sen kan man förstås också fråga sig om minnet sitter i sakerna. Eller om det finns inom oss. Fast det förstås...ju äldre man blir, desto fler saker borde man kanske behöva för att kunna komma ihåg allt.

Så nej, jag får väl helt enkelt fundera vidare. Saker eller inte saker? Idag bestämde jag mig i alla fall för att ha en lite mer romantisk inredningsstil här hemma, så fram kom plötsligt ljusstakarna från Rosa Ljung, som stått i linneskåpet de senaste tio åren.