.

Nu känner jag mig gnällig. Varför, varför, varför ska allt kul klumpa ihop sig när man har som mest att göra med allt som är mindre kul?? Den här veckan jobbar mannen hela tiden för att få klart ett bokslut, samtidigt som jag har mycket på jobbet, städning av kyrkan och söndagsskolan, plus att en utbytesstudent från Frankrike kommer hit på söndag och ska stanna en vecka.

Mitt i allt detta är det en jättespännande kvinnodag i kyrkan, en viktig röglematch och fest med grannarna. Och som om inte det skulle vara nog har vi tidigare fått förfrågan om att följa med två kompisar och lyssna på Tommy Nilsson, (vilket vi tackade nej till för att det var för dyrt) och nu senast ett erbjudande från Carola om att gå på hennes konsert för halva priset...eftersom vi är med i EFS-kyrkan här i Ängelholm. (Ja, det var från henne personligen! Fast via mail från prästen som är hennes kompis...)

Alltså...det verkar nästan som om det bara är den här helgen kvar innan jorden går under, för varför, varför, varför ska annars allt hända på samma gång??

Här har jag gått omkring och trott att jag går mycket....och så köper jag tre stegräknare som påstår raka motsatsen. Den för 9.95 räknade inte alls. Den för 39 räknade till 400 och den för 150 till 1122 steg, innan den tog stopp. Faktiskt så räknade den en stund bara åt ett håll, nämligen norrut!

Jag misstänker starkt att det är stegräknarna det är fel på...men jag kan ju inte veta. Kanske är det jag som är en soffpotatis. Kanske ska stegräknare inte räkna varje steg. Kanske ska man helt enkelt gå ÄNNU mer, för att komma upp i de där 8000 stegen man behöver.

Ja, inte vet jag. Jag vet bara att varje steg inte räknas, och att ett litet steg för mänskligheten definitivt inte ger något stort utslag på räknaren.

Att få vara för sig själv en stund är en underskattad lyx. Även om den ensamma stunden ägnas åt städning, så finns det också gott om tid att låta tankarna löpa fritt. Idag ägnades dem ganska mycket åt dagens predikan, om att växa och utvecklas som kristen och människa (För mig är det samma sak, men i alla fall...).

Gud är inte bara intresserad av att förlåta oss våra fel och brister. Han är också intresserad av att forma vår karaktär och hjälpa oss IFRÅN bristerna. Ibland har jag träffat människor som tycker det är lite fusk att springa och be om förlåtelse eller bikta sig hela tiden, utan att ta tag i sina svagheter...och det håller jag till viss del med om.

I Bibeln står det att vi ska låta oss förnyas i våra tankar för att kunna avgöra vad som är rätt och fel. Förnyas! Kanske inte alltid ett ord som passat in på troende människor. Visserligen handlar inte förnyelse i mina ögon om att med hull och hår anpassa sig till alla nymodigheter i världen...utan om att ständigt vara beredd att växa, utvecklas och låta sig förnyas genom nya erfarenheter och upplevelser.

Eller som Marie-Louise (vår präst) sa idag: "Tänk om vi i takt med att kroppen bryts ner och åldras, får utveckla vackra, kloka själar." Sunda själar med förnyade tankar? Ja, tänk vilket mål! Istället för opererade, botoxfyllda kroppar med bittra, stelnade själar.

Nyss hemkommen från ledardag i kyrkan softar jag en stund i soffan innan träningscykeln ska intas. Förmiddagen har bland annat innehållit uppmuntran. Alla ledare fick vars ett hjärta på ryggen där de andra skulle gå runt och skriva snälla saker.

Eftersom jag är en ganska cynisk person är jag också lite tveksam till sådan här framtvingad uppmuntran...men bestämde mig för att det ju i alla fall inte kan skada, och blev faktiskt glad av att läsa vad de andra skrivit. Kanske är det också med uppmuntran som med allt annat att man ibland måste tvinga sig att tänka efter och säga det där man kommer fram till, även om det kan kännas som en klyscha.

En av de mer utmärkande kommentarerna var " Du ser så vän och bräcklig ut, men ack vilken förkunnare och lärare du är!" Hm...undrar vem som skrivit det? Vad då vän och bräcklig? Men visst, en god förkunnare vill man ju vara:)

På tal om uppmuntran, så påpekade lilldotten att mannen minsann hade städat och behövde beröm.

- Mamma, du måste berömma pappa ibland. Som du gör med hunden!

Usch, vad mycket det finns som jag inte kan! Efter eftermiddagens föreläsning om olika interaktiva pedagogiska hjälpmedel känner jag mig som en neanderthalare...och då är jag ändå en av dem som faktiskt använder både facebook och blogg.

Jag skulle gärna vilja lära mig mer om alla möjliga program man kan använda, samtidigt som jag är lite skeptisk till en del. Bara för att internet finns behöver ju inte all kunskap hämtas där. Man kan väl fortfarande gå ut och plocka stenar på naturkunskapen, läsa pappersböcker på svenskan och måla akvareller på bilden. IRL får ju inte glömmas bort helt.

Fast visst måste vi behöver vi lärare hänga med i utvecklingen, så därför ska jag minsann skaffa ett googlekonto och köpa en ny telefon som fungerar...och kanske en I-pad också...fast först ska jag ta en morotskaka och blogga lite.

För övrigt anser jag att SJ kan ta och lägga ner. I kväll fick jag sms om att de tåg vi skulle åkt med klassen till och från Stockholm är inställda. Bara så där! Så nu blir det till att göra om hela beställningen...förmodligen till ett betydligt dyrare pris.

Både redovisningar och projektmässa avlöpte väl. Här presenterades allt från egentillverkade förstärkare till ett fördjupningsarbete om vin. Eftersom det hela utspelade sig i en skola bjöds det dock bara på alkoholfritt vin. Däremot kunde man äta hur mycket godis som helst om man hade lust.

Under eftermiddagen fick jag både zonterapi i händerna och mönstermålade naglar. Skönt att bli ompysslad en stund samtidigt som man får lön för det! 

I går kväll hade jag svårt att somna, efter att ha använt Aftonbladets nyhetssajt som godnattsaga. Med stora, feta rubriker skriker Gadaffi ut att han, tillsammans med sina trupper ska komma till Benghazi under natten, och att ingen nåd ska ges. Samtidigt som jag ska krypa ner i min varma, sköna säng för att få mig några timmars välbehövlig skönhetssömn, ligger alltså massor av människor i en hotad stad och väntar på sitt öde. Barn, åldringar, kvinnor och män som väntar på en eventuell död, kanske som ett resultat av tortyr, våldtäkt och plåga.

Egentligen är det ju inte klokt! Att vi lever på samma planet, i samma stund, men med så olika förutsättningar.

Och ändå kunde jag inget annat göra än att försöka sova för att orka med morgondagen. Det duger ju inte att sjukanmäla sig för att det inträffat flera dödsfall under natten, eller för att man suttit uppe och vakat med alla dem som lider. Det skulle definitivt inte räknas som en personlig angelägenhet...utan snarare ses som ett första steg mot psyket.

Som kristen kunde jag i alla fall skicka upp en bön om Guds beskydd, även om många skulle tycka att denna Gud i så fall redan skulle ha gripit in...men det är ju en helt annan diskussion. Benghazi överlevde i alla fall den här natten, och förhoppningsvis är Gaddafis dagar räknade.

Efter att ha hjälpt sonen med matteprovet känns hjärnan helt tom. Men nu vet jag i Ialla fall att alla x ska samlas på den sida där de är flest och att man ska börja med paranteserna. Tänk, jag kan nog bli mattelärare!

Konflikthanterare har jag också fått prova på att vara en dag som denna, då människor som egentligen tycker om varandra ändå har svårt att samarbeta. Jag tror dock att det mesta löste sig, även om man ibland får acceptera att allt inte går att reda ut. Ibland får man bara lyfta på hatten och gå vidare.  

I morgon väntar fortsatt arbete med skoltidningen...som jag den här gången faktiskt inte oroar mig för. Eleverna har full koll. Jag får till och med påminna dem om att jag också ska få vara med på ett hörn. Jag är ju trots allt lärare och ansvarig utgivare.  

Äntligen har jag kommit igång med läsningen igen. Efter en trög period har jag nu läst två romaner på lika många veckor. Den senaste var en bok av Maria Ernestam, Caipirinha med döden. En skum, men spännande och tänkvärd bok.

Vad vore livet egentligen utan berättelser? Tänk en värld utan böcker eller filmer, där man aldrig kunde flyta in i en annan människas upplevelser och tankar!

Tyvärr visar statistiken att läsandet är på nergång, speciellt bland ungdomar, och när jag pratar om vad många av dem ser på TV, så börjar jag fundera på om man inte ens där får ta del av de stora berättelserna, med en tydlig början och ett tydligt slut. Dokusåpor och utröstningsprogram verkar dominera.

Kanske är jag bara gammalmodig, och alldeles säkert erbjuder dessa program också möjlighet till spänning, engagemang och upplevelse...men ändå...Hur ofta väcks djupa funderingar, empati med de svaga och möjlighet till större reflektion i dessa program, där det handlar om att prestera snabbt och ha rätt image för att inte bli utröstad?

Nej, jag tror faktiskt att böcker och berättelser är lösningen på många av samhällets problem. Inlevelse, allmänbildning, ett rikare ordförråd och bättre uttrycksförmåga är bara några av fördelarna...förutom avkopplingen och nöjet förstås.

Jag börjar fundera på om jag blivit lite väl insnöad (inbloggad). Idag när det var handledarsamtal om projektarbetet, pep plötsligt elevens mobil till, och hon utbrister:

- Oj, är klockan så mycket! Nu måste jag rusa.

Då hade vi (läs jag) mest ägnat samtalet åt att prata om min blogg, och eleven ifråga fick nog inte alls särskilt många svar på de frågor hon inte hann ställa.

På eftermiddagens konferens var det stora samtalsämnet blockläsning, alltså att man inte läser så många kurser per termin, utan istället läser större block. När jag skulle uttala mig i detta ämne uppstod en freudiansk felsägning...och plötsligt pratade jag om bloggläsning istället.

Suck...men jag fick i alla fall en idé inför nästa års projektarbete...nämligen att analysera just bloggar och bloggskrivande. Det låter väl intressant! Speciellt skulle jag vilja ha svar på frågan om varför Kissie har fler läsare än jag...men det blir nog svårt, och kommer kräva en djup analys.

Förresten så undrar eleven som inte fick så mycket sagt om någon har ett bra förslag på hur en framsida till en hälsotidning för ungdomar skulle kunna se ut. Nån som vet??

Idag var det prat om åldrar igen. Några elever tycker att en av mina kollegor borde vara ungdomligare. Ja, alltså klä sig mer relaxat, gå ut och festa oftare...och typ spela dataspel med eleverna på rasten. När vi försökte förklara för dem att vi inte alls vill vara 22 längre, förstod de inte våra åsikter. Vad då? Vill ni inte vara unga? När jag hör deras resonemang blir jag bara matt. Varför tror alla att det är ungdom som är idealet?

I SFI-boken här om dagen skulle eleverna dela in adjektiv i positiva och negativa grupper. Ord som ung, pigg och smal skulle förstås vara på plussidan, medan deras motsatser gammal, trött och tjock förpassades till den negativa sidan.

Varför har ingen tänkt på att ett gammalt vin brukar vara bättre än ett ungt, och att det är lika illa att vara för smal som att vara för tjock...och att den sömnlös avskyr att vara pigg mitt i natten, när man längtar efter en avslappnande trötthet.

Nej, de flesta åldrar och adjektiv har sina fördelar...och om jag var tvungen att välja en ålder jag alltid skulle vilja vara, så skulle jag INTE välja 18, eller 22...men kanske 43.

Svenska adjektiv är inte det lättaste för en SFI-elev. Att hela tiden behöva hålla reda på om det heter en trevligt kille eller ett trevliga hus, eller flera trevligt fester kan vara besvärligt. Att dessutom först lära sig vad alla adjektiven betyder och står för gör det ju inte lättare.

Och visst kan adjektiv och känslor vara besvärliga, även om man vet vad de betyder och hur de böjs. Häromdagen önskade jag att en dag kunde få innehålla bara en känsla, eller ett intryck...och idag har jag som straff för denna önskan bara ordet trötthet i kroppen. Som om hela veckans ansträngningar nu bestämt sig för att ta ut sin rätt.

I onsdags däremot, när den där önskan uppstod, hade jag först varit irriterad för att vissa elever var så gnälliga på studiebesöket, sedan upprymd när jag insåg att dotterns vaccin inte blev så dyrt som jag trott, sedan förvånad över ett konstigt uppdrag jag fick, sedan deprimerad när badrumsräkningen visade sig vara dubbelt så stor som beräknat (mannens beräkning förstås...), sedan glad för att dottern fått sommarjobb, men lite ledsen för att hon inte fått jobb i campingens reception utan som städare, för att slutligen bli bekymrad över att lilldottern verkade vara på väg att bli sjuk igen.

Nej, ibland kan intrycken helt enkelt bli för många, men nog vore det tråkig utan dem...så tack för den här små läsestunden och ha en skönt kväll.

Nu har jag kommit på det! Hur man ska gå ner i vikt. Jo, man ställer helt enkelt sin digitala våg på en luddig badrumsmatta...och vips så visar den två och ett halvt kilo mindre!

Sen måste man också vara mycket noga med att inte lita på sin inre skeptiska röst som försöker tala om för en att det är ganska otroligt att man gått ner så mycket på en dag, samtidigt som man mumsat i sig semlor på löpande band. Nej, då...lita på vågen bara! Den brukar ju inte ljuga...inte ens när man vill det.

Det där med namn är viktigt. Som lärare är det dock inte alltid så lätt...eller som förälder heller för den delen. Rätt barn till fel namn, blir det ganska ofta. Ibland av ren förvirring och ibland för att man helt enkelt får för sig att en person heter något helt annat. Sandra blir Matilda, Amanda blir Sandra och Markus blir Hans.

När jag gick en ujtbildning i slutet av 80-talet var det en som fick för sig att jag hette Kajsa, och så blev det också. Under ett helt år. Nu tyckte jag ju faktiskt om namnet Kajsa, och har till och med frivilligt återupptagit det på gamla dar. Tyvärr är inte mina elever eller barn lika positiva till sina namnbyten, utan blir ofta förolämpade.

- Vad då? Vet du inte vad vi heter?

I Bibeln är namn viktiga. Ofta är de väl genomtänkta med speciella betydelser. I liknelsen om hur Jesus är som en god Herde, står det att han känner sina får och kallar dem vid namn. För honom är fåren inte bara en flock djur, utan personliga.

För Gud är varje människa viktig. Han kallar oss vid namn. Och i motsats till mig blandar han aldrig ihop vem som är vem.

Hör du till dem som tror att en gäspning betyder att den du pratar med tycker du är tråkig? Då får du tänka om. I alla fall enligt tidningen SOLO, där det står att gäspning är ett tecken på att den du pratar med är intresserad av dig, eftersom han/hon känner sig avslappnad i ditt sällskap.

Så när mina elever börjar gäspa under föreläsningen eller när mannen knappt kan hålla sig vaken medan jag redogör för mina innersta tankar, ska jag i fortsättningen ta det som en komplimang. De gäspar bara för att jag är så intressant!

Nu har sonen valt till gymnasiet...för andra gången. Första gången var i fredags då han och SYO (ja, jag vet att det heter SYV nu för tiden, men ändå...) valde tillsammans, utan att vi föräldrar fick vara med. I Ängelholms kommun behöver föräldrarna nämligen inte längre skriva under ungdomarnas gymnasieval!

Efter att mannen ringt runt till halva kommunen fick vi dock tillstånd att häva ansökan och fylla i den en gång till, hemma i lugn och ro...så nu har han helt enkelt valt Samhällsprogrammet på Akademi Båstad Gymnasium!! Fast...bara i andra hand, förstås. I första hand siktar han på att bli historieprofessor, genom att läsa historieprogrammet i Lund... om han kommer in och orkar pendla det vill säga.

Nej, nu väntar ett givande arbetslagsmöte, där poängplanerna för nästa år ska läggas... Blockläsning ska det bli, så att eleverna inte läser så många kurser på samma gång. Och så ska de få vars en dator också!