.

Nyss hemkommen från ledardag i kyrkan softar jag en stund i soffan innan träningscykeln ska intas. Förmiddagen har bland annat innehållit uppmuntran. Alla ledare fick vars ett hjärta på ryggen där de andra skulle gå runt och skriva snälla saker.

Eftersom jag är en ganska cynisk person är jag också lite tveksam till sådan här framtvingad uppmuntran...men bestämde mig för att det ju i alla fall inte kan skada, och blev faktiskt glad av att läsa vad de andra skrivit. Kanske är det också med uppmuntran som med allt annat att man ibland måste tvinga sig att tänka efter och säga det där man kommer fram till, även om det kan kännas som en klyscha.

En av de mer utmärkande kommentarerna var " Du ser så vän och bräcklig ut, men ack vilken förkunnare och lärare du är!" Hm...undrar vem som skrivit det? Vad då vän och bräcklig? Men visst, en god förkunnare vill man ju vara:)

På tal om uppmuntran, så påpekade lilldotten att mannen minsann hade städat och behövde beröm.

- Mamma, du måste berömma pappa ibland. Som du gör med hunden!