.

Lilldottern, tio år, påstår att hon hittat på följande historia... Men jag vet inte om jag tror henne...

- Vilket är männens favoritämne?

- ???

- Geometri. För de gillar former.

(Hm...lite väl avancerat för att vara tio, va??)

Lilldottern har känt sig hängig och jag har vabbat. Tänkte att det skulle vara praktiskt att hinna få gjort lite här hemma... och det blev det också...fast med betoning på lite. Jag hade ju liksom glömt att en hängig flicka behöver omhuldas och underhållas. Varm choklad, smoothie, nybakta kakor och middag har serverats och kortspelet stress har spelats.

Fast visst, lite kul hann jag väl med. Som att putsa fönsterna på utsidan. Eller tja, putsa är nog fel ord efter helgens storm. Snarare skrubba. Nu hoppas jag i alla fall att det har stormat färdigt.

Förresten måste jag passa på att berömma min man idag. Han kom hem med den här snygga stjärnan idag. Så han gör ju inte bara en massa felköp!!

Idag är en stor dag för stordottern. Hon får rösta för första gången. Visserligen i en ganska liten fråga, om huruvida en gammal bro ska bevaras eller byggas om för biltrafik, men ändå. Av sin pappa fick hon lite hjälp på vägen.

- Pappa, hur gör man nu då?

- Ställ dig i rätt kö. Gå in bakom det gröna skynket och fyll i nej-rutan. Sen är det klart.

Det är inte varje år vi går på julskyltning... och absolut inte varje år vi går på en inställd julskyltning. Har faktiskt bara hänt en gång under min levnadstid. Nämligen i år.

Efter att ha skyndat oss med adventsstädningen och hoppat över lunchen för att hinna strosa lite innan den värsta stormen kom, möttes vi av en stad med människor och öppna affärer, men helt utan tomtar och stånd. (Hm...där skulle man kunna läsa fel... men det gör man ju inte...) På grund av det rådande väderläget hade hela marknaden ställts in (fast jag vet inte var?), så nu sitter vi här och myser med glögg, lussebullar, tända ljus, vars en bok (och dånet från lilldottern och kompisens Harry Potter- visning.) 

Om en stund är det dags att rulla mot Göteborg, med kommunbilen och fyra svensklärarkolleger. I kväll blir det mat, mys, shopping och pedagogiska samtal, medan det i morgon är dags för fortbildning. Ska bli spännande. Ännu mer spännande ska det bli att se hur man och barn klarar sig själva. I kväll är det nämligen en hel del aktiviteter som ska samordnas och i morgon är det utvecklingssamtal för sonen i Lund, varefter han beger sig på klassresa till Stockholm.

Ja, ja.. jag har skrivit en massa listor så att allt ska kommas ihåg. Egentligen kan man ju tycka att det borde vara onödigt. Men om man har en man som glömmer väcka barnet när jag har sovmorgon... då kanske de behövs. (Listorna alltså.)

Söndag. Kyrkbesök. Städning. Pizza... och missionsauktion. Varje år har man inom de flesta EFS-församlingar en auktion för att samla in pengar till missionen. Från början var det nog tänkt som en auktion på de handarbeten tanterna jobbat med under året, men numera kan man ropa in allt från armband till hembakta kakor. Eftersom jag och mannen inte är infödda EFS-are brukar jag få en lätt ångest över dessa tillställningar. Även om jag vet att pengarna går till goda ändamål har jag svårt för att betala 300 kronor för fyra biskvier. Lilldottern och hennes kompisar tycker i alla fall att det är jättekul och bjuder hej vilt, så om vi föräldrar inte stoppar dem kan det bli hur dyrt som helst.

Dagens auktionsutropare lyckades trots allt göra auktionen ganska trevlig, och en del smått och gott hamnade i inkorgen, utan att vi blev helt utblottade. Dessutom fick vi kalasa på etiopisk pepparsås... även det en typisk EFS-grej. En slags stark köttfärssås som serveras på formfranska. Faktiskt godare än det låter!

Nu är jag lite trött på att vara jag, igen. Fast visst, jag har det faktiskt jättebra. Det har jag. MEN jag är så trött på mina susande öron. Varje dag låter de som när man precis ska ringa med en mobiltelefon, men där signalen ännu inte gått fram. Vet ni vad jag menar? Det där överljudssurret. Åh, man kan bli tokig för mindre!! Hoppas verkligen att det går över en dag när jag slutat med de här eländiga tabletterna.

Dessutom kan jag ikväll bara tugga på en sida, eftersom jag plötsligt fick en väldig tandvärk...efter att ha stulit ett tuggummi av kollegan!! Hoppas att det inte är en spricka i tanden, eller en plomb som gått sönder, för då blir det väl till att ta ett banklån. Sen är det ju helg också...och då kan man förstås inte gå till tandläkaren. Jobbigt!

Nä nu ska jag sluta gnälla...men tänk ändå hur jobbiga små saker kan vara, som öronsus och tandvärk. Egentligen bagateller, men dock...

Lite trött och seg efter en veckas arbete och en sen kväll i Malmö sitter jag nu här med min dator, en kopp te och en kaka. Utanför arbetsrummet spelar en trubadur och lite längre bort håller några elever på att spela in Romeo och Julia inför den kommande filmgalan. Fredagslugnet börjar märkas. I alla fall en liten paus i tillvaron innan helgens intensiva, men roliga schema drar igång.

Igår, efter nationella provet, var det dags för det årliga studiebesöket i Malmö. Malmö museum och en filminspelning av Robins stod på schemat. Det blev hur mysigt och bra som helst... mycket tack vare våra fantastiska tvåor. Lika gnälliga som de var under Helsingborgsbesöket förra året, lika positiva var de nu. (Hm...kan man jämföra så?)

Robins kommer på TV i morgonkväll klockan 21, så titta gärna efter oss i publiken. Mel C och Gry Forsell var gäster och  faktiskt roligare än själva värden. Dessutom sjöng Mel C jättebra och verkade vara en jordnära och sympatisk person. Sen fanns det väl de som tyckte att hon var snygg också. Vader som värsta fotbollsspelaren hade hon i alla fall. Och det så klart... Gry var ju ganska kvinnlig med mycket att ta i!! (Referat från samtal mellan manliga elever! Jag har perfekt hörsel, sägs det.)

Ikväll blir det festkväll i kyrkan och i morgon goda vänner på besök.

Nationella provet i Svenska. Fem timmars arbete, som för de flesta blev till två. Klockan är nu 11.00 och i mitt klassrum sitter bara tre tappra individer kvar och knappar på sina datorer. Ja, tänk i Båstad skriver vi faktiskt nationella provet på dator. I motsats till dotterns stora skola, där datorerna inte räcker till, utan gamla hederliga papper och pennor används. Känns ganska uråldrigt, tycker jag. Inte alls på samma villkor som för dem som tillåts använda dator. Men jag hoppas det går bra för henne ändå!

Dessutom hoppas jag förstås att det går bra för mina egna elever...trots att de varit så snabba. Kanske ett positivt tecken...att jag undervisat dem så bra att det kändes enkelt att skriva en essä om vuxenblivande, eller en krönika om nostalgi. Eller inte. Återstår att se!

Hoppas, hoppas!

Jaha.. vad ska jag göra nu då?? Nu har jag faktiskt rättat alla uppsatser, bedömt alla muntliga framföranden, hämtat alla saker inför morgondagens nationella prov och planerat denna och nästa veckas lektioner. Jag är helt enkelt ett under av effektivitet!!

Kanske dags att smita hem lite tidigare idag... så att jag hinner putsa fönster inför advent eller nåt. Kanske kan jag också hinna med att ta det lite lugnt. Problemet är bara att jag då blir sugen på att äta. Hela tiden! Och det är ju inte bra.

Nä nu ska jag sluta svamla en massa strunt... Fast vad ska jag då hitta på? Bussen går ju inte förrän om en timme!

Tänk... äntligen en årets julklapp som är både nyttig och hyfsat billig! En hemkörd matkasse! Vet bara inte riktigt vem jag ska ge den till. Barnen skulle nog inte bli så förtjusta.

Årets blossaglögg, däremot, kan jag nog klara mig utan. Glögg med kaffesmak! Blä!

Märkligt förresten med den nyaste Twilight-filmen. Att en kammarrätt kan bestämma att man ska ändra åldersgränsen. Lilldottern, som bara är tio år, ska nu få se den tillsammans med en kompis och hennes mamma. Det mest skrämmande i filmen verkar vara en brutal (?) förlossningsscen. Hoppas hon blundar då... och håller för öronen... så att jag inte går miste om några barnbarn.

Förresten igen...så är det fängslade författares dag idag. Helt klart värt att skänka dem en tanke!

Varför vänjer sig folk så snabbt? Speciellt barn, elever och äkta män (fast i singular)? Igår var jag nämligen jättesnäll och skötte både städning och matlagning själv för att den uttröttade fadern skulle få en vilosam dag. Och vad händer? Jo idag går han, vid hemkomsten, raka vägen fram till datorn och stannar där medan jag fixar maten. Det är väl inte Fars dag idag heller??

 

Igår däremot firade vi med världens godaste hjortstek med sötpotatis, enbärssås och Amarone. Plus tårta hos svärföräldrarna. Dagen innan det var vi på tjugoårskalas med rödbetssoppa, gott bröd och morots- och chokladtårta... och dagen dessförinnan på 40-årsfest med god buffé och en himmelsk chokladmoussetårta. Så ätit gott har vi verkligen gjort den senaste tiden!! Synd bara att man  lätt vänjer sig vid det också!

När jag städade hade jag så många goda tankar. Tankar att tänka och tankar att skriva. Men nu är de plötsligt borta. Alla de där tankarna om livet och döden, hopp, förtvivlan, mening och meningslöshet.

Fast visst är det konstigt att inte fler människor blir galna. När livet egentligen är en stor gåta. Tänk att vi lyckas skapa en mening... även om vi inte tror att det finns någon... och att vi orkar leva trots att vi vet att vi ska dö?? Som Beckett skriver i sin pjäs "Människan föder gränsle över en grav. Ljuset glimmar till och sen blir det natt igen" eller som kejsar Augustus lär ha sagt på sin dödsbädd, "Skådespelet är slut!".

Som kristen tror jag ju, eller i alla fall hoppas jag på en fortsättning. Akt två, så att säga. Ändå kan det vara svårt även för mig att föreställa mig ett evigt liv. Fast idag när jag tänkte... tänkte jag på att det ju måste vara ett förfärligt slöseri från Guds sida, om han bara skulle låta människor dö och sedan försvinna. Jag menar... tänk på alla tankar som tänkts, drömmar som drömts, uppfinningar som uppfunnits, känslor som känts. Inte kan allt bara försvinna i tomma intet. Nog måste något bli kvar. På något sätt.

Så tänkte jag i alla fall när jag städade... Fast så mycket mer, som jag nu glömt bort, men som säkert finns kvar där någonstans ändå.

"I hoppet är vi räddade. Ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp. För vem hoppas på det han redan ser..." (Bibeln)

Mannen: Jag visste inte om du ville ha ett stort eller litet ljus, så jag köpte ett av varje.

Frun: Jag ville ju ha ett mellan.

I skoaffären står jag och tänker på skor. Tänk att det finns så många!! Att vi människor hittat på att man kan vandra genom livet med så många olika sorters skodon.

I klädaffären tänker jag på alla dessa klädesplagg. Det är ju otroligt vilken uppfinningsförmåga det finns! Jag menar, från att haft djurhudar som enda plagg kan man nu välja bland hur många som helst!!

I djuraffären tänker jag på djur. På att det finns många som menar att människor är djur... I så fall måste vi vara väldigt speciella djur... som uppfunnit så många olika sätt att klä oss. Bland annat.

Oj, vad många intryck en dag kan innehålla. Först bokfrukost och föreläsning på biblioteket, där ett nytt bokprojekt sattes igång, Hela Bjäre läser. I detta är det tänkt att så många bjärebor som möjligt, under ett år, någon gång ska läsa samma bok, för att på så sätt kunna samlas i bokcirklar eller andra grupper och diskutera denna. Boken är Till sista andetaget av Anne Svärd. Spännande ska det bli! Hoppas eleverna också blir inspirerade!

Därefter innehöll dagen vanliga lektioner och avslutades med Öppet Hus på skolan. En orgie i pynt och smakupplevelser! Det ena programmet försökte överträffa det andra och till slut såg skolan nästan ut som en vietnamesisk julmarknad. (Hm... de firar väl inte jul?? Men ni förstår kanske vad jag menar...) Dessutom kunde man äta sig mätt för flera dagar framåt med korvgrillning, krabbelurer, utländsk mat och en hel massa frukt, godis och kakor.

Eleverna var i alla fall jätteduktiga och engagerade, så jag hoppas att besökarna inte bara fick många, utan också positiva intryck!

Mamma (till pappa): Nej, nu behöver jag en kram.   (Kramas...)

Barnen: Åh, fy vad ni är äckliga! Måste ni alltid hålla på!

Mamma: Men det är faktiskt viktigt att barn ser sina föräldrar kramas, så att de vet hur ett äktenskap ska vara.

Lilldottern: Aha... Kramas en gång om dan. Bråka tio!

Mamman och pappan: ??  !!

Att vara lärare kan ibland vara helt underbart och ibland ganska frustrerande. När man tycker att eleverna skulle ha utvecklats mer, nått längre, fått fler Aha-upplevelser och så vidare. Som tränare för laget börjar man ju då fundera över vad man kunde gjort bättre. Varför tycker till exempel så gott som alla fortfarande att det är jättejobbigt att prata inför en grupp? När jag själv tycker det är hur kul som helst. Varför har jag inte lyckats förmedla den känslan?

Så klart vet jag ju att det är så mycket som spelar in. Eleverna har förstås en hel massa andra ämnen, helgjobb, fritidssysselsättningar och helt enkelt ett liv utanför skolan. Ändå är det så irriterande att behöva sätta lägre betyg än vad de egentligen skulle kunnat få.

Ja, ja... ny dag och nya möjligheter! Jag får fortsätta göra så gott jag kan och hoppas att eleverna orkar och har lust att ta åt sig av den vägledning jag kan ge.

Tänk vad kloka elever jag har! "Känn inte efter så mycket, utan lyft några tunga vikter istället." fick jag just som kommentar. Klokt! Kroppen är gjord för att användas. Som det står i "Predikaren"... att den enda gång jag fann mening med livet var när jag arbetade.(Kung Salomo), Bibeln) Nu är jag ju inte den som älskar just vikter, men det går kanske lika bra med dammsugaren...eller att bära ved...eller att gå en rask promenad med hunden.

Just nu är det tid för nationella proven för alla gymnasietreor. En av texterna som diskuteras handlar om varför vi svenskar mår så dåligt när vi egentligen är världens friskaste folk. Bland annat förs teorin fram att vi blivit så vana vid att hela tiden få det bättre, att vi inte mår bra när livet "bara" är bra. Vi vill ha det bättre. Hela tiden.

Intressant, mänskligt, men ändå skrämmande. För kanske finns det ett slut på den där behovstrappan. Kanske går det inte att få det hur bra som helst. Kanske är det därför vi vandrar rätt in i väggen ibland, eller ramlar utför stupet på andra sidan trappan. Kanske kommer vi till slut alla bli som Hollywoodfruarna, som inte ens är nöjda med det perfekta... om det inte kan bli ännu mer perfekt. Lyfta lite här, operera lite där, ångest över lår som bubblar, toppar som klyvs, färger som inte matchar och kläder som gått ur modet.

Ytligt, ytligt! Nej, då är det bättre att göra som Alex och lyfta vikter istället för kinder!

Plötsligt smyger det sig på. Det där missmodet, missnöjet, irritationen. Just när kroppen börjar må bättre är det som om själen vaknar till liv och vill bli sedd och lyssnad på. Frågan är bara vad själen vill säga. Talar den sanning? Finns det något att vara missnöjd med? Något som måste ändras på? Eller är den bara som ett bortskämt barn som vill ha uppmärksamhet, mer och mer?

Det är svårt när man inte vet. Inte kan tyda sina signaler. Under flera månader har jag levt i ett tillstånd där jag varit glad åt det lilla. Åt alla de stunder då jag inte haft yrsel, ångest eller en överväldigande trötthet. Och så nu... nu borde jag ju vara nöjd. Eller?

Visst är det en bit kvar innan allt är tillbaka till hur det var före kristallsjukan. Fortfarande tjuter öronen och fortfarande bränner stressen i magen ibland, men jag orkar ju med livet igen, och sover i alla fall de flesta av nattens timmar. Så nu borde jag faktiskt vara jätteglad och nöjd. Eller?

Ja, det är frågan. Är själen bara lite gnällig eller vill den faktiskt säga något? Jag får väl helt enkelt lyssna och känna efter ett tag... innan jag bestämmer mig.

Det är en trött familj som sitter här i soffan efter ett händelserikt lov. Sonen har återvänt från LAN-et, med mer socker och mindre sömn i kroppen. Stordottern har tatuerat sig och vi andra har varit supersociala med middagsbjudningar och tjejfrukostar. Synd bara att jag inte kunde motstå att köpa lite smink också, eftersom några av tjejerna sålde produkter från Mary Kay. Men, men...då fick jag lite sminkrådgivning på köpet, så nu kanske jag kan bli ännu snyggare... om det är möjligt.

Sen har det förstås blivit ett besök på kyrkogårdarna också. Fast här i Ängelholm har Allahelgonalördagen ersatts av shoppinglördag. Extraöppet i affärerna och en hel massa erbjudanden... så att man verkligen ska få annat än död och liv att tänka på. Ibland kan man undra faktiskt... om det inte är något galet med ett folk som shoppar istället för att tänka. Är du ledsen, köp en kappa. Är du uttråkad, köp nya skor. Och skulle du mot förmodan bli lite melankolisk över att det är gravsmyckningshelg och minnesgudstjänster, kan du ju alltid gå på shoppinglördag istället.

Oj, vad det är lugnt här hemma! Mannen är en av sina många konferenser och sonen har åkt till Kalmar för att vara med på X-pel, ett kristet LAN. Jag hoppas att han kommit fram, men har ännu inte fått någon bekräftelse på detta. För ett tag sedan skickade jag ett sms och frågade om de kommit fram eller krockat, men har som sagt inte fått något svar. Fast... no news are good news, som man säger. Får väl ringa om en stund, om han inte behagar messa. Risken är väl i och för sig stor att han inte hör telefonen i allt skjutande. Synd att jag inte har ett WOW-account, för där hade han absolut gått att få tag på.

Här hemma sitter vi flickor också med vars en dator. Lilldottern tittar på instruktionsfilmer om trolleri och stordottern försöker sammanfatta en fransk novell, och själv kopplar jag av med lite bloggande efter höststädning och hundpromenader.

Nej, nu börjar Robinson! Eller kanske ska jag läsa Farmor och vår Herre istället...

Nu har jag satt igång med mina nya (väldigt gamla) böcker, som jag fick ta med mig hem efter hotellvistelsen i Varberg. Farmor och vår Herre av Hjalmar Gullberg, Mödrar och söner av  Per Anders Fogelström, Drottningens juvelsmycke av C J L Almquist, Tjänstekvinnans son av Strindberg och..., något otippat, Anna-Karin Eldes Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem.

Bland de 15 000 böckerna letade jag mest efter läsvärda klassiker, som jag tänkt läsa, men ännu inte läst. Tycker verkligen att jag måste ta tag i mig själv på det området, och inte bara uppmana eleverna till djupare läsning, medan jag själv plockar fram Läckberg.

Om ingen nyper mig i rumpan snart  så går jag hem, är en sån där skämtbok, med roliga, men tänkvärda teckningar. Vad sägs till exempel om den här?

 

Att köpa vinterskor (eller stövlar) är ett sällsamt, men svårt nöje. För hur ska man välja? Hög eller låg? Billig eller dyr? Praktisk eller snygg? (Kanske både och?) Klassisk eller trendig?

Ganska länge var jag inne på att en klassisk, hög, svart stövel av skinn till ett hyfsat pris, var just vad jag behövde... men ändå slutade det med en trendig, halvhög, brun känga av syntet, till ett ännu mer hysat pris... av det enkla skälet att ingen överhuvudtaget skulle märka om jag köpt en klassisk, svart stövel, eftersom det just är en klassisk, svart stövel. Så nu hoppas jag förstås på en hel massa komplimanger för min bruna känga, för annars har jag ju köpt den helt i onödan...