Igår på kvinnofrukosten kom en tjej i min ålder fram och hälsade. Hon berättade att vi träffats förr, eftersom hon varit i Ängelholm i slutet av 80-talet och hälsat på en kompis. Jag hälsade artigt och försökte förgäves komma ihåg henne, men insåg att minnet var ganska tomt.

Ikväll, däremot, började minnet sakta återvända och jag insåg att jag nog hade en bild på henne i något av våra album. Och mycket riktigt...där var hon. På en fest hemma hos oss. Eller rättare sagt i det stora hus jag och några kompisar fått låna en månad, då vår pastor åkt på semester. (Han kan inte ha vetat vad han gjorde... Skulle aldrig vågat låna ut mitt hus till tre tjugoåriga tjejer!!)

Ja, tänk vad många människor och upplevelser som kommit och gått i ens liv. Jag får nästan lust att göra som Marcel Proust. Stänga in mig och försöka fånga minnena på ett papper...fast det är klart, då missar jag ju andra minnen under tiden.

Snart är det dags att åka hem igen, efter ett händelserikt dygn i Varberg. Föredraget gick bra och publiken verkade ha fått en del att tänka på. Efter detta "jobb" checkade jag och väninnan in på Hotell Gästis. Ett hotell som absolut inte är som andra. Här finns 15 000 böcker, varav man får ta med sig fem stycken hem när man åker. Här finns också en massa loppis- och auktionsfynd. Bland annat 2000 tavlor med affischkonst, en samling pipor och framför allt en hel badavdelning med Lenintema.

I källaren möter man nämligen ett överdåd av kakel i alla dess färger, mysiga fotbad, bassänger, bastu och uplevelsedusch, varvat med en utställning om och med Lenin. Hur speciellt och mysigt (och kontroversiellt) som helst! Absolut värt att rekommendera!

Oj, oj... nu börjar jag bli nervös! I morgon ska jag prata på  en kvinnofrukost i en kyrka i Varberg. Cirka 100 kvinnor brukar det vara. Kanske inte så konstigt att jag inte har så stor förståelse för att eleverna blir jättenervösa när de ska redovisa muntligt inför tio stycken.

Fast egentligen är jag inte särskilt nervös... bara för att jag ska bli sjuk innan jag kommit iväg, få ett yrselanfall i bilen, inte hitta dit eller få ångest precis när jag ska prata...eller tappa rösten...eller få rethosta...eller.... Men annars är jag inte ett dugg orolig. Så det ska nog gå bra. Förra året var förresten en tjej från forna Ace of Bace där och pratade... och ja, nu är det jag...

Nåja, mer rapportering kommer...

Har det hänt något speciellt idag, då? Tja... vet inte så noga... Om man nu inte räknar ett seriöst mutningsförsök som något speciellt, alltså!

Jag undrar just vad jag skickar ut för signaler när en elev på riktigt verkar tro att jag eventuellt skulle ändra min bedömning av nationella provet efter att ha mottagit en chokladask??? Vet inte om jag ska skratta eller gråta?

Fast de andra eleverna kanske tror att det är just detta som pågår borta på Media, när jag bjuds på kakor hela tiden. De kanske måste upplysas om att jag faktiskt är handledare till en cupcakesbok och inte en del av ett korrupt lärarsystem...

Att titta, men inte se...är nog något de flesta av oss gör ganska ofta. Vi har redan sett så mycket att vi slutat registrera, ta in och förundras. Tills vi plötsligt påminns...kanske av ett litet barn som envist ropar : "Titta, mamma! Titta!" Eller varför inte av ett äldre par som gett sig ut på bussutflykt till Båstad och pekar på allt som kommer i deras väg; "Men åh, så vackert! Titta, vilket fint hus! Åh, vilka söta kossor! Men titta, så många får!!"

Först blir jag irriterad och tycker att de stör i min bussmeditation. Hur spännande kan det vara med en skock får? Och visst, Nötte backar i höstskrud är vackert, men inte SÅ fantastiskt, väl? Efter en stund inser jag dock att de kan lära mig något om livet. Att inte bara titta, utan verkligen se!

Jag undrar just var den där förmågan går förlorad. Små barn älskar ju att se sig omkring. Kanske är det när barnet blir större och börjar använda det fula ordet "kolla" istället. Kolla används nu hela tiden, trots att jag försöker utrota det, i alla fall från uppsatser.  Att kolla på klockan, betyder ju att man bara kastar en blick på den... och kanske är det just vad vi gör nuförtiden... vi bara kollar... istället för att titta... och istället för att se.

Jaha...då går denna dagen mot sitt slut. I morgon ska jag röntga öronen och sedan åka till jobbet. Vet inte om jag vill varken det ena eller det andra. Beträffande röntgen oroar jag mig för att de ska spruta in något i öronen så att man blir yr... och vad gäller jobbet känns det lite tråkigt efter dagens händelse. Plötsligt under min lektion började några killar bråka... och var till och med på väg att slåss!! Och mitt i allt står jag och skriker som en hysterisk tant:

- Sluta nu!! Men hör ni, nu lägger ni av! Men ge er nu då!!

Jag försökte till och med gripa in handgripligen... men tror ni någon brydde sig?? Var finns respekten? Har jag ingen pondus?... Till slut fick jag hämta ett gäng karlar!! Hur förnedrande känns inte det?

Nej, usch! Slagsmål?? Är det inte såt som hör hemma på högstadiet? (Om det nu överhuvudtaget hör hemma någonstans, alltså.)

Vet inte om jag berättat om mitt uppdrag som handledare... (Eller jo, typ flera gånger tror jag.) Idag fick jag åter smaka en nybakad cupcake av min elev. Syftet med hennes projekt är att göra en receptbok med goda recept och fina bilder... men jag börjar alltmer misstänka att hennes egentliga syfte är att göda mig. Kanske har hon egentligen en annan handledare. Kanske borta på omvårdnadsprogrammet där de undersöker vad som händer om man konstant matar en människa med cupcakes. Kanske...

Dagens predikan handlade om Gideon. En man i Gamla Testamentet som fick i uppdrag att leda israeliterna. En gång när han skulle kämpa mot de folk som invaderat landet, samlade han ihop 100 000 man. Men då sa Gud till honom att de var för många. Han skickade därför hem alla som kände sig rädda. Kvar blev 10 000. Fast Gud var ändå inte nöjd, utan en ny urvalsprocess satte igång, vilken ledde till att bara 300 män blev kvar... Och naturligtvis lyckades de vinna slaget mot fienderna.

Ibland, ganska ofta fungerar Bibelns Gud så... att han använder deT svaga, det lilla, det oansenliga, det som ser ut att vara på förhand utdömt och misslyckat. David mot Goliat, barnen istället för de vuxna, Daniel mot lejonen, de fattiga istället för de rika och Guds egen son i ett stall istället för i ett slott.

I svagheten blir kraften störst, står det. Inte genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande, säger Herren, och högmod går före fall. Tänk vad trösterikt att tänka på när allt ser mörkt och hopplöst ut, eller när man känner sig liten och ganska misslyckad. Gud är just där, hos det lilla och svaga... och naturligtvis lyckas vi vinna slaget mot våra fiender.

Lilldottern: Alla de andra tjejerna får vars en hundralapp för att fika på stan på måndagar.

Tonåringarna i mun på varandra: Har de frånskilda föräldrar?

Lilldottern: Äh...ja.

Sonen: Tja, vad gör man inte för att bli älskad av sina barn.

Stordottern: Äh, det handlar bara om att imponera på sitt ex!

Idag möttes jag av hög musik och en dansande tioåring när jag kom hem. Dottern firade att Khadaffi var död!!  För det hade hon läst på Internet...Tja, det är ju bra att de hänger med, de där små.

På tal om lilldottern, så kan jag tipsa om att hon startat en ny blogg - hugmelife. Hon är faktiskt duktig för sin ålder...tycker i alla fall jag som partisk mamma. Titta gärna in en sväng och kommentera lite. Här får ni ett litet smakprov på en dikt hon skrivit:

En dag kan vara som vattnet, ibland bytter strömen rikting och far åt det håll man minst önskat.

En vecka är som en blomma, ibland blir några blad mer vissna en dom andra alltså blad är som dagarna, och efter en tid så faller bladen och en ny vecka börjar.

En månad är som sanden, ibland grävar man sig ner för lungn och ro och det känns som om månaden aldrig tar slut.

Ett år är som trädet, ibland knäcks grenen och ibland tappar man taget och faller, då är det bara att försöka börja om igen, det känns som om man aldrig når toppen hur man en gör.

En evighet är som du, du är unik, du är speciel du är det fina någon gjort du är ett mästerverk precis som dena jord.

Deta får bli min egna lila dikt hoppas ni gillade den, skriven från hjärtat uttan förberedelser. Bara skriven direkt.

XOXO

Judith.

 

Oj, oj... idag körde dottern ensam till tandläkaren i Helsingborg... och kom faktiskt hem igen. Dock var det knappt, eftersom hon höll på att köra vilse och hamna i Stockholm istället. Hon har nog världens sämsta lokalsinne, och det är minsann inte från mig!

För övrigt har hon haft den där religionsläraren igen. Trots att vi klagat till skolchefen verkar han inte ändra sig. Idag lärde han bland annat ut att Jesus var egoistisk och saknar humor, att alla religioner är påhittade och att kristna som inte har sex lever närmre Gud. Vad är det för trams? Han har tydligen aldrig läst de erotiska beskrivningarna i Höga Visan.

Dessutom undrar jag återigen vad som är meningen med hans undervisning. Handlar det inte om att eleverna ska få kunskap om de olika religionerna? Som det är nu får de ju bara kunskap om hans åsikter kring detta. Egentligen är det ju fruktansvärt att en lärare så grovt missbrukar sin ställning. Var tog objektiviteten vägen? Är det inte skäl till en skriftlig varning egentligen?

Ja! Jag har lyckats! Mannen talade nyss om att han tänker stryka sina skjortor själv i fortsättningen. Motiveringen var att de inte är tillräckligt välstrukna för hans smak. Tänk att det har tagit så många år att inse detta, trots att jag verkligen försökt vara slarvig! Undrar just hur lång tid det ska ta att upptäcka att maten egentligen är vidbränd, blommorna halvdöda och förrådet ostädat??

(Ja, jag gillar sån där mattning!!)

Det är inne med ord nuförtiden. Ord som man kan vinna wordfeud med i alla fall. Härom kvällen var jag ute på en mörk kvällspromenad med hunden när jag plötsligt upptäckte en annan hund.  Jag såg ingen människa i närheten och stod kvar en stund i mina tankar. Efter en ytterligare en liten stund närmar sig hunden och börjar morra, varefter jag hör ett irriterat rop: - Ja, men gå då!! Det dröjde nog en halv sekund innan jag vaknade till liv och insåg att någon var irriterad på just mig...för att jag inte hade vett att snabbt avvika från den herrelösa hunden.

Trots att jag inte kände, eller ens såg, personen som ropade, kände jag hur ledsen jag blev. Helt ensam (nåja, förutom ett gäng hundar då alltså) i mörkret och den enda människan i närheten fräser åt mig att gå min väg. Som om jag inte har rätt att stå var jag vill!

Tänk om jag stått utanför mitt eget hus...eller väntat på någon...eller varit paralyserad av skräck eller något. Men nejdå... gå din väg! Försvinn! Bort, bort! Usch, så otrevliga ord egentligen! Ingenting för varken livet eller wordfeud, tycker jag.

Idag har jag varit i kyrkan! Förra söndagen var jag helt slut och orkade inte gå, men fick nästan abstinens. Vi har en helt fantastisk kyrka här i Ängelholm. Fräscht, modernt, mysigt och levande är bara några av de ord jag kommer på för att beskriva den. Varje söndag blir jag lika fascinerad över alla människor som engagerar sig i sång, tal, dans, filmsnuttar, TV-inspelningar, barngudstjänster, pyntning med mera. Dessutom blir jag fascinerad av alla nya människor som kommer till oss. Varje gång är det flera, för mig, nya ansikten med på gudstjänsten. Var kommer alla ifrån egentligen?

Samtidigt tänker jag varje söndag på alla dem som inte är i kyrkan, och framför allt på dem som tror att kyrkan är en tomt, ekande gammal lokal med ett gäng pensionärer i. De borde få komma på studiebesök och se hur annorlunda det kan vara.

Dessutom behöver man inte vara övertygad kristen för att komma. Den senaste tiden har jag ju haft lite problem med Gud, och har inte alltid haft så särskilt stor tro. Men att sluta gå i kyrkan tänker jag inte göra. För som jag brukar säga; man blir inte tennisproffs för att man befinner sig på tennisbanan...men det underlättar!

Ibland känns det mest som om livet består av en massa paranteser. Först skriver jag nämligen in roliga saker i almanackan och sen får jag sätta parantes kring allt det som inte blev av. Idag skulle vi egentligen varit på 80-talsshow på Wallmans i Helsingborg, tillsammans med tre andra goda vänfamiljer... men på grund av mannens influensa (Eller vad det nu är?) fick vi ställa in. Samma sak hände med Tivoliresan i somras och höstens tänkta Londonresa med styrelsen i kyrkan... fast då på grund av mina olika diagnoser (Vilka det nu är?). Åh, vad tråkigt det kan bli!!

Fast man får ta vara på det roliga som blir kvar efter paranteserna i alla fall, och göra det bästa av situationen. Vi fick ju åka på Bokmässan för några veckor sedan, och i somras var vi i Italien... och alldeles nyss tog jag en promenad i det vackra vädret.

Jag går från klarhet till klarhet...eller tja, från ytterlighet till ytterlighet. Igår var det en som ville gå med mig på date och idag en annan som sa att jag såg ut som en påfågel!! Visserligen tillade han snabbt att han menade en fin påfågel, men ändå. Påfågel?? Varför inte rugguggla när man ändå är igång?? Dagens ungdom har helt enkelt inget hyfs ;)

Till saken hör att jag hade en stor blå kofta på mig, som jag förut tyckt var snygg... men inte nu längre. Myrorna nästa! Nåja, påfåglar är ju faktiskt fina...ibland.

Nu har jag varit så där opassande igen. Att jag aldrig kan tygla min tunga! Att fråga klassen vad det är för fel på en elev är inte okej. Inte om man gör det på det där pubertala sättet med höjda ögonbryn i alla fall.

- Vad är det för fel på honom, egentligen?

Å andra sidan tycker jag att jag är ursäktad... när det handlar om en sextonårig kille som för andra gången föreslår att vi ska gå på date. (Nej, det är ingen jag undervisar, som tur är.) Naturligtvis skämtar han bara... Men är det verkligen okej, att fråga en lärare som dessutom kunde varit ens mamma om något sådant?? Jag tycker nog inte det... Så då kan man ju undra vad som är fel. MEN man ska definitivt ändå inte säga det!

Livet handlar just nu mycket om sjukdomar. Jag har varit förkyld i två veckor och varje dag känns som den första. Hoppas bara att man inte får hjärnblödning av att hosta så här mycket, utan kanske kan få en och annan magmuskel istället.

Mannen, som inte är så van som jag vid att vara sjuk, hade 40 graders feber igår kväll och har dessutom varit dålig i magen. (Inga detaljer...men klockan fyra i morse tvingades jag städa toaletten...)

Jag har alltså haft fullt upp den senaste veckan... där jag också fått ett nytt beroende, nämligen att pimma. Ja, alltså att syssla med skolverkets datautbildning, PIM. Igår skickade jag iväg min andra uppgift, en keynotepresentation. Först testade jag dock den på eleverna. De blev inte så imponerade som jag trott, trots att jag tryckt in så många olika animeringar jag kunnat hitta. Bilder och texter sveper fram, snurrar som kuber, glittrar, exploderar och flammar. HUr coolt som helst, om ni frågar mig... Fast det är klart, jag är ju en tant på 43 år, så vad vet jag??

Vad bakfulla ungdomar kan ställa till det!! Idag hos frissan var där en ung tjej som färgade håret samtidigt som jag. Dock var hon mestadels på toaletten. Och av ljudet att döma kissade hon inte bara!!

Efter två timmar i frisörstolen och en kopp te behövde jag också lätta på blåsan... men vem vill gå på en toalett där någon ägnat flera timmar åt att spy?? Inte jag i alla fall. Knipandes stapplade jag därifrån och började min vandring hemåt (40 minuters promenad), men insåg snart att det inte skulle bli någon trevlig höstpromenad i detta tillstånd.

Som tur var kom jag på att det brukar finnas toaletter på bensinstationer. Fast då kände jag mig ju tvungen att köpa något förstås. Tre karlsbalderbullar blev det. Ni vet sådana med lika mycket socker utanpå som inuti. 36 kronor och en faslig massa kalorier kostade alltså det där toabesöket.

Nu, några timmar senare befinner jag mig i total sockerkoma efter att ha tryckt i mig en av de där bullarna. Eländiga tonårstjej som inte kan sköta sitt alkoholintag!! Allt är hennes fel!

Varför gör jag på detta viset?? Varför kunde jag inte bara sagt nej? Nu står jag här med en tunnare plånbok, mindre tid och tjugo kilo oxkött (fast antagligen från en ko!). För någon vecka sedan när jag som vanligt fyndade på ICA´s fredagsbomb, dansk kotlett, fick jag en lång utläggning om det negativa i att köpa danskt kött, och därefter ett förslag att istället köpa från en lokal bonde. 20 kilo till en kostnad av 1800 kronor. Vore inte det något?

Snäll (feg) som jag är svarade jag artigt och intresserat...varefter jag förra veckan blev uppringd av kollegan som undrade hur jag ville ha det med köttet. Trött, sliten och mitt i matlagningen hör jag mig själv svara ja på frågan om vi är intresserade av erbjudandet.

Så nu vet jag, som sagt vad jag ska ägna den här fredagskvällen åt. Att packa och frysa in kött! Och jag som inte ens gillar nötkött särskilt mycket! Åh, vad jag blir trött!!

Vad vore mitt liv utan tekniken?? Mer eller mindre kompilcerat?? Mer eller mindre bekvämt? Mer eller mindre stressigt?

Under förmiddagen har de flesta av mina jobbrelaterade problem handlat om just teknik. Efter att vid flera tillfällen försökt visa en strömmande video i en av skolans salar, lyckdes jag idag. Förutom den lilla detaljen med ljudet, förstås. Ljudet som inte ville gå igång. Fast det är klart...stumfilm kan ju vara givande det med...

Sen handlade det om elever som skulle ladda ner ljudböcker. Jag trodde ju i min enfald att MP3- filerna lätt skulle kunna överföras till deras mobiler... men se, då hade jag glömt bort att man måste ha med sig sin USB-sladd. Därför ägnades lektionen mest åt att springa omkring och försöka få ihop USB-minnen som de kunde låna med sig.

Slutligen (ja, alltså... klockan är ju bara tolv på dagen...) skulle jag skriva ett instruktionsblad i Pages och lägga in en bild från internet. På något sätt lyckades jag då beskära bilden så att en bokstav försvann. Den nya titeln på boken kom därför att bli Mit liv som hund. Med ett T alltså.

Ja, kära nån... hur kan det bli så många fel, på så få möjligheter?

Är det okej att man som religionslärare först frågar eleverna vilka som har en levande tro, för att strax därefter såga kristen tro längst fotknölarna? Eller att raljera om att Maria och Josef säkert inte kunde hålla sig tills giftermålet?

Tänk att jag trodde att meningen med religionsämnet är att skapa förståelse för att människor har olika religioner och att få eleverna att respektera detta... samtidigt som de själva börjar fundera över religiösa frågor. Dessutom har jag inbillat mig att man som lärare ska vara objektiv. Så långt som möjligt i alla fall.

Jag tror inte att någon religionslärare skulle kunna ifrågasätta och driva med islam eller hinduismen på samma sätt, utan att bli anklagade för rasism. Men att ge sig på den minoritet av kristna elever som finns verkar vara helt okej...

Undrar om jag ska maila rektorn igen?? Varför kan inte alla lärare vara lika bra som jag??

Någon som vill ha en hund?? Hon är ganska billig nu. På köpet ingår störd nattsömn och uppkrafsade sängar. Smilla har nämligen för sig att hon har fått en valp som hon måste bädda ner och sköta om även på natten. Valpen ifråga är en gul pipleksak, som numera bärs omkring väldigt försiktigt och vaktas noga.

Stackars hund som aldrig kommer få några egna barn... fast ganska jobbigt är det...

Idag har jag hållit på med PIM, Skolverkets datautbildning. Så nu kan jag redigera bilder. (Lite hjälpligt i alla fall.) Nästa steg är att ta sig an ett ritprogram, vilket väl kommer ta en dag i anspråk det också.

Trots all min datakunskap begriper jag inte vad jag hittat på på Facebook. Plötsligt skickas det automatiskt grattiskort till dem av mina vänner som fyller år. Det kan ju på sätt och vis vara praktiskt, men samtidigt blir det lite väl sockersött när jag skickar gulliga kort till mina elever. Speciellt om datorn plötsligt får för sig att välja ut vissa och strunta i andra.

Sen vet jag inte riktigt hur jag ska säga. Ska jag berätta att det inte är jag som medvetet skickat dessa?? Då blir det ju lite konstigt...som om jag inte VILL säga grattis. Tänk om personen i fråga blivit jätteglad. Som den där gången när jag skickade ett sms fel... Hoppas allt är bra! Tänker på dig! Puss och kram! Meddelandet var tänkt till dottern, men hamnade hos en före detta elev. Precis när jag skickade det insåg jag misstaget och skrev genast ett nytt där jag förklarade felet, men fick då till svar: Och jag som blev helt rörd...

Tja, det är inte lätt att veta hur man ska göra. Om jag nu lyckas ta bort den där inställningen kommer ju inga andra elever att få kort... vilket betyder att de verkligen tror att jag favoriserar Annie.

En av mina redigerade bilder. Fin, va?? (Ja, ja...jag vet att jag är amatör...)

Jag brukar säga att jag shoppar bäst under press. När det är tio minuter kvar tills bussen går eller när man har en stund över på lunchen, brukar det gå av bara farten att välja, prova och handla. Har jag för lång tid på mig hinner tvivel och betänksamhet komma över mig och det ena plagget efter det andra läggs tillbaka med motivering att de är för små, för dyra, för billiga eller helt enkelt bara onödiga.

Idag gjorde familjen en utflykt till Lager 157 i Höganäs, eftersom sonen ändå skulle hämtas på ett läger där. Lager 157 är ett fantastiskt ställe med en massa snygga och billiga kläder! Tyvärr var de två döttrarna inte lika begeistrade utan gick mest omkring och gnällde... vilket ledde till en helt annan press än den på lunchrasten.

Trots allt fick jag i alla fall ihop ett par jeans, en grå pippitröja och lite annat smått och gott. Vad sägs till exempel om en snygg stickad mössa med tillhörande halsduk för 100 kronor, två par raggsockar för 50 kronor eller tre par svarta hipsters för 60 kr? Som hittat på loppmarknad, som jag brukar säga.

Oj, vad påfrestande det kan vara att ha barn som fyller år!! Jag har gått omkring som en spänd fiolsträng hela dagen... för att allt ska bli enligt dotterns högt ställda förväntningar. Maten, presenterna, myset, allt ska finnas där och vara perfekt! Det är nog nästan så att hon själv tyckte det var skönt när dagen var slut och livet kan återgå till det vanliga.

Att ha fyra födelsedagar på samma vecka och i samma familj sätter sina spår, både i plånboken, runt midjan och på orken. Det ska faktiskt bli skönt att pusta ut nästa vecka och inte äta en endaste tårtbit eller slå in en endaste present. Fast först återstår ett kalas med bröder, svägerska och kusiner. Men då hoppar vi nog över tårtan och tar tacos med marängswiss istället.