.

Om någon av er läsare befann er på buss 506 i morse och undrade vad det var som luktade, så kan jag tala om att det var min korvgryta med kålrabbi... Ja, alltså inte den jag ätit förstås...utan den jag skulle äta. Trots ett välförslutet lock spred den en omisskänlig doft av mänskliga avgaser. Som tur var slumrade de flesta i sina stolar, och var kanske inte så medvetna om omvärlden. God var den i alla fall, Linas korvgryta, om än aningen stark efter mannens framfart med chilipulvret.

Sitter och surfar runt på olika bloggar och förundras över hur många människor det finns som mår dåligt. Som medmänniska skulle man verkligen vilja ha ett trollspö och med ett enda slag kunna förändra livet för många... men det kan man ju inte. Man kan bara finnas där. Lyssna, försöka förstå och delta, men ändå inte...

Att bara säga något i stil med "att det blir bättre", eller "att allt har en mening" är ju inte heller någon bra lösning. För vem vet om det blir så? Och vem vet vad som har en mening eller inte?

Nej, man kan helt enkelt bara försöka peppa dem att orka ett steg till, en minut i taget... och försöka samla på de ljusglimtar som ändå finns där någonstans.

Tänkte passa på att föreviga den vackra buketten jag fick av mannen på födelsedagen. Tråkigt nog kommer den ju inte finnas kvar så länge i verkliga livet...



På tal om presenter, så fick jag också tre stycken från Hemtex. Dels två långa, vita ljus och dels de här passande servetterna. Man skulle ju nästan kunna tro att de anpassat dem efter olika yrken. Tur i så fall att man inte är sopåkare, gynekolog eller begravningsentreprenör...

Nu har kollegorna fått ännu en teori att luta sig mot, gällande min sjukdom. Det är helt enkelt bristen på kaffe som har orsakat depressionen. Inte nog med att te, enligt vissa, är mycket jobbigare att tillaga... och orsakar stopp i vasken...och irritation över ickerengjorda tesilar...  och stress inför de enorma valmöjligheterna. Nu är det också teets fel att jag blivit sjuk! För hade jag inte druckit te...hade jag ju antagligen druckit kaffe (hm...) och det allra senaste inom forskningen är att fyra koppar kaffe (varken mer eller mindre) minskar risken för depression.

Nog för att jag tror på böner... men kanske inte just koffeinfyllda sådana med ett o som näst sista bokstav. Om någon vecka kommer säkert några andra forskare fram till motsatsen... eller inser att man av mycket kaffe kan få svåra magkrämpor, åderbrock, stressymptom eller reumatism... och det kan man ju i så fall bli ganska deprimerad av!

Tack alla som gratulerat mig, både här, på Facebook och in real life, som ungdomarna säger. Födelsedagen lider mot sitt slut (Vilket uttryck egentligen! Vad då lider?) och har innehållit ett lugnt firande med familjen och skön (?) stämsång av både familj och elever... (Hm...vet inte vilken som var värst, faktiskt...)

I och med detta är också födelsedagsveckan inledd. Fyra födelsedagar och en dödsdag på samma vecka är lite mastigt. Men så blir det ju när svenskarna firar jul- och nyårshelgen med annat än TV-tittande. Var och varannan människa verkar vara född just den här veckan. I morgon är det sonens tur, på torsdag svärmors och på lördag lilldotterns. (Förutom dotterns kompis, två kollegor och en massa vänner...)

Förresten fick jag ett tänkvärt kort av mannen... "Att åldras är som att klättra i berg. Man blir lite anfådd, men får bättre utsikt". 

Idag fyller jag år...43 år! Visserligen trodde jag redan förra året att jag fyllde 43... så det är ju skönt att ha kommit i kapp sig själv. Egentligen hade jag velat fira stort idag och stämma upp ett rungande Hurra för att mitt fyrtiotredje år passerat! Jag har överlevt, kommit igenom och... tja...  i alla fall krupit vidare.

Året har ju på många sätt varit förfärligt med dödsfall, skillsmässor, yrselattacker och en lättare hjärnkollaps... men ändå har det förstås innehållit oerhört mycket kärlek, omtanke och ljus. Fast inför nästa år hoppas jag faktiskt på ett lite lugnare tempo. Släkt och vänner ombedes göra allt för att hålla sig i livet, värna sina äktenskap, sköta sina jobb, ta hand om sin hälsa och sina hem... och ta vara på varje dag med både glädje och sorg... så ska jag försöka göra detsamma.

Egentligen borde man förresten fira varje dag. Om den varit jobbig kan man ju glädjas åt att den är över, och om den varit händelserik, lycklig, vanlig, rofylld eller hektisk, åt att man faktiskt fått vara med om den. Tänk ännu en dag av liv!

Så för allt i världen... sluta inte fira födelsedagar! Låt dem få vara dagar av tacksamhet för att du fått uppleva ännu ett år!

Är det någon som tänkt på hur stressande en hotellfrukost faktiskt kan vara?? Man vet ju inte i vilken ände man ska börja. Ägg och bacon, fil och yoghurt eller bröd och småkakor? Juice, te eller choklad? Vad ska man välja och i vilken ordning ska man äta?  Kanske testa allt? Lite av varje i en enda röra... sill, rabarberkräm och wienerbröd. Vilken utsökt kombination! Nåja, jag lyckades till slut välja...utan att få ett stressammanbrott. Men svårt var det!

Att frakta hem alla de inköpta böckerna var också ganska svårt. Speciellt eftersom mannen verkar tro att det handlar om att få mest tyngd för pengarna.  

Att få en autograf av Maria Montazami var ännu en utmaning... som jag inte ens lyckades med. Kön och trängseln var enorm. För lilldotterns räkning riskerade jag dock liv och hälsa och kom i alla fall hem med ett foto.

I övrigt har det varit en fantastisk helg där jag fått känna mig lite grann som mig själv igen. Tyvärr är hjärnan ganska trött nu och tjuter i mina öron. Men det är sånt man får stå ut med för en helg med vänner, böcker, god mat och mys med mannen...

Då var årets Bokmässa avklarad. Väskorna är betydligt tyngre än när vi åkte hit och plånboken aningen lättare. Guillos, Kajsa Ingemarssons och Denise Rydbergs nya är inhandlade. (Ja, jag vet att jag som svensklärare borde ha köpt gamla klassiker och nobellpristagare. Ska försöka bli en bättre människa på det området...)

 

I övrigt handlar Bokmässan också mycket om att samla på kändisar... och kassar. Många bokförlag har jättesnygga sådana som funkar utmärkt som gympakassar. Ja, alltså kassarna då. Kändisarna har jag inte provat. Maria Montazami säljer förstås väskor som skulle kunna vara användbara...fast ganska dyra.

 

Förutom Maria Montazami har vi sett Maria Wetterstrand, Dolph Lundgren, Dogge Dofelito, Lasse Åberg, Dick Harrison, Emma Wiklund, Carolina Gynning och en massa fler  "riktiga" författare förstås. Bokmässan är ungefär lite som Rom. Efter ett tag orkar man knappt registrera alla sevärdheter längre...

 

Åh... vad jag skulle vilja ha några bilder här... Men min telefon är ju helt knäpp. Köp aldrig en Samsung Android!!

 

 

 

Tänk...då har vi lyckats ta oss till både Bokmässan och hotellet! Som tur var fick mannen för sig att han skulle kolla hotellbokningen i går kväll och upptäckte då att där inte fanns någon bokning. Paniken var nära, men turen med en gång till, eftersom precis samma hotell hade tre rum lediga, som fick bokas i sista minuten.

Genom all denna nervositet och säkert ett utbrott påminnande om en karaktär i någon av Strindbergs pjäser, lyckades jag med hjälp av min lilla sömntablett sova gott. Så nu vet jag i alla fall att den fungerar utmärkt... när inte ens hysteriska män kan väcka mig.

Väl framme på hotellet visade det sig dock att vi istället för tre rum hade bokat sex (...ja, alltså nu menar jag inte så...). Den ursprungliga bokningen fanns visst...så all oro hade varit helt i onödan.

Nej, nu blir jag tokig på dessa datorer! Sitter här med en gammal PC som knappt vill skriva ut något... och en Mac som inte vill ladda hem de program jag behöver. Hur svårt kan det vara, liksom??

Efter att ha hållit på hela förmiddagen och försökt ladda ner Open Office blev jag så stressad att jag var tvungen att vandra runt på skolan och prata av mig. Tyvärr är här nästan inte några lärare på skolan idag, så de stackarna som inte åkt till Bokmässan fick nog sår i öronen.

På tal om öron, så tjuter mitt vänstra öra värre än någonsin. Jag börjar allt mer tro att det är en biverkning av tabletterna jag tvingas äta... och i så fall lär jag ju få stå ut med det några månader till. Åh, vad irriterande!

Ja, ja...fredag är det i alla fall... och i helgen stundar Bokmässan även för mig...om jag nu inte blir sjuk eller råkar ut för något annat missöde alltså.

Hjälp, jag har tappat min rumpa!! Hittelön utlovas (hm...) Här har jag kämpat i flera år för att gå ner i vilkt, och så nu plötsligt sker det av sig självt. Fast man kan ju undra om det är smickrande eller inte när man får höra av kolleger att man tappat sin rumpa. Tur i alla fall att det inte var en manlig kollega som sa det!

Nej, nu har Facebook ändrat utseende igen!! Varför ska de förändra hela tiden? Känner mig som hamstern antagligen gör när jag städar hans bur...desorienterad. Nu måste jag lära mig hitta igen!

Klassen jobbar och jag underhåller genom att då och då kasta ur mig ett namn på någon känd person som ska vara på Bokmässan till helgen. Eller genom att skämta om kollegan som inte längre vill ligga efter idrotten... (Eftersom klassen alltid kommer försent då.)

Snart är lektionen slut och det är dags att fira...att mannen är bortrest...och att dottern fått körkort! Middagen är ännu obestämd, men till efterrätt blir det i alla fall Gino.

(Nähä...det gick inte att klistra in en bild här tydligen... trots att eleverna förklarade vad undo betyder...)


Läraren: (Jag) - Alltså, vad betyder undo? (På svenska.)

Klassen: (Skrattar) Undo (På engelska)



Tina: Nej, nu tror jag jag ska gå och dränka mig!

Rebecka: Jaså, som i Hamlet då, eller?

Jag sköter inte min uppgift längre... och bloggar om tänkvärda och roliga händelser. Inte ens om andliga. I det sistnämnda fallet beror det väl på att jag för tillfället är lite besviken på Gud...även om jag vet att det är patetiskt att börja tvivla bara för att han inte gör just MIG frisk. Det finns ju massor av människor världen över som lider.

Ändå känner jag mig sårad och sviken på något sätt. Här har jag litat på Gud och haft honom som min himmelske pappa sen jag var liten... men nu när jag verkligen behöver hjälp, så får jag ingen. Visst...han ger mig säkert styrka att klara av varje dag och att orka gå upp varje morgon... men jag vill ha mer!

Jag vill verkligen få se den där Guden som det berättas om i Bibeln. Han som kan skapa himmel och jord, flytta berg och dela havet. Den store kemikern, fysikern, matematikern, läkaren och arkitekten. Han som kan göra det trasiga helt och skapa nytt av ingenting. DEN Guden tror jag på... och den Guden vill jag se mer av... i mitt liv och i Sverige.

Jag tror också på en Gud som blivit människa. Som gått ner på vår nivå och kan förstå våra små tankar och känslor. Jesus som botade människor som lidit länge. Människor som bara behövde röra vid fliken på hans mantel. Guden som älskar oss så mycket att han gav sitt liv för oss.

Jag vill inte bara tro på en Gud som ger mig styrka...för styrka kan man få av många saker. Jag vill tro på en Gud som bryr sig så mycket att han också förändrar och skapar. Inte bara en Gud "som stärker till medvetenhet"... utan en Gud som också "gör trasigt till helt".

Idag är det en sorgens dag på sonens skola. Den stora boken som stått på Katedralsskolans skolgård i 174 år ska nämligen sågas ner...efter både yttre och inre angrepp. Inuti har den drabbats av en sjukdom, och utifrån blivit utsatt för vandalism av elever från andra skolor. Som tur är har man dock lyckats klona trädet och kan nu alltså plantera en ny liten symbol för skolan.

Själv sitter jag och väntar på veckans sista lektioner, där jag ska föreläsa om den antika dramatiken.. så där en fredagseftermiddag mellan två och fyra...  Egentligen skulle jag använda den lediga tiden till att utbilda mig med PIM - Skolverkets datautbildning, men tyvärr verkar jag vara den enda av lärarna på skolan som inte ens klarar av att registrera mig. (Fast det ÄR inte mitt fel!) När jag ska välja kommun finns Båstad helt enkelt inte med på min registreringsblankett...vilket ju gör det svårt. Ska kanske börja jobba i Botkyrka eller Borås istället. De finns i alla fall med på kartan.

Som lärare hamnar man ibland i knepiga situationer...speciellt när man snabbt ska komma på passande exempel. Igår när jag skulle förklara vad en satsradning är kom jag på mig själv med att skriva följande på tavlan;

Han kom hem, han satte på kaffebryggaren, han gick ut med hunden.

Redan när jag kom till satte insåg jag att det blev lite fel. Och mycket riktigt spred sig ett halvkvävt fnitter i klassen och spridda kommentarer om denne desperate man hördes. Fast jag får väl hoppas att de förstod ändå... att satsradning alltså handlar om att man sätter kommatecken när det egentligen ska vara punkt.

Tänkte bara tala om att jag INTE flirtar med NÅGON... Det är bara mitt vänstra öga som rycker hela tiden. Alltså ännu en åkomma som uppstått. 

Psykologen tyckte förresten att jag skulle börja träna mindfulness... OCH lyssna mindre till alla människors goda råd. Så nu ska jag stänga in mig ÄNNU mer i mig själv och känna efter ÄNNU mer hur det känns!! Något som jag ju hållit på med intensivt de senaste månaderna. Och frågan är väl om jag ska lyssna just på hennes råd... och inte på någon annans?

Visst... det kan kanske vara värt att pröva det där med medveten närvaro ett tag...för meningen måste väl ändå vara att man efterhand ska släppa de negativa känslorna och lämna plats för de positiva. Å andra sidan kanske man ibland behöver medveten frånvaro. Sluta känna efter, sluta grubbla och börja öppna upp sig för andra människor och upplevelser. Ibland kan det faktiskt vara befriande att bara fundera över I-landsproblem som vad man ska ha på sig, varför det regnar hela tiden eller vad man ska ha till middag. Eller lyssna på kompisens reseångest, dotterns klagan över myggbetten eller kollegans ilska över den trilskande datorn. 

Kanske är det också en slags medveten närvaro... där man medvetet lämnar sig själv och sina djupare känslor ett litet tag.

  

Hm...undrar om vi bantat hunden för mycket...när hon äter hamsterns mat, som hon hittat i papperskorgen? (Tur i alla fall att hon inte åt hamstern...)

Förresten kan jag tipsa om Gräddbullerian på nya Väla... Smaskigt!

Nu har jag varit hos både öronläkare och på företagshälsan. Tänk vad lite förståelse kan hjälpa! Öronläkaren utredde verkligen allt och förklarade sedan övertygande att det inte finns något fysiskt fel på mina öron... och att tinitusen med all sannolikhet beror på min uttröttade hjärna. Tydligen visar nya forskarrön att alla människor har de här ljuden i sina öron, men att hjärnan normalt har ett filter som gör så att vi inte hör dem. Hon lovade också att de, till skillnad från riktig tinitus som beror på skadade hörselceller,  skulle försvinna när jag kommit i form igen. 

Så det verkar ju som att lösningen på både balansproblem, yrsel och tinitus heter vila. Problemet är väl bara att det inte är så lätt att vila och jobba samtidigt. Men jag får försöka. Tur att jag har så duktiga och självständiga elever!!

Det har varit lite tyst på bloggen några dagar...delvis beroende på att jag mått sämre igen. I lördagskväll fick jag tillbaka ångesten och igår var det som att befinna sig på en båt hela dagen. Jättefrustrerande är det att inte kunna kontrollera sin hjärna, och att inte veta vad allt det här beror på.  Varför får hjärnan för sig att det gungar hela tiden? Och hur vet jag när den verkligen talar sanning. Kanske är det något "riktigt" i kroppen som behöver åtgärdas?

I morgon ska jag i alla fall till en ny privatpraktiserande öronläkare, för att kolla så att den här obalansen inte, trots allt, kommer från öronen. Hoppas att de hittar någon enkel åkomma, som är lättbotad. Annars får jag väl försöka med aukupunktur, zonterapi, hypnos eller någon ny diet!!! Usch, vad irriterande det här är!!