.

Nu har jag varit på tjejhelg i Göteborg. Mysigt, pratigt, dyrt, gott och intressant har det varit. Trots sparbeting kom jag hem med tre tunikor i olika färger...från samma affär. Ganska billiga var de, så på sätt och vis sparade jag ju pengar i alla fall.

På kvällen var vi dessutom både andliga, kulturella och fortbildande, när vi såg pjäsen Bibeln på stadsteatern. Förutom att Mose gestaltades som en stammande, bondskåning (den typiska tönten, alltså?) var teatern faktiskt riktigt bra. Här fanns mycket tänkvärt och mycket att diskutera, som till exempel vem Gud egentligen är. I Gamla testamentet kan han ju tyckas vara ganska maktgalen, straffande och lynnig, medan han sen plötsligt kommer på att han nog måste försöka med kärlek och nåd i stället.

Tja, jag vet ju inte så mycket...men för mig är han nog den största hjärnan och det största hjärtat på samma gång. Att det finns mycket vi inte förstår och mycket som verkar orättvist hör väl därför till bilden, samtidigt som jag är övertygad om att han vill varje människas bästa och att vi hör ihop med honom för att bli hela människor.

Nähä...vi blev inte nominerade till Lilla journalistpriset, snyft! Trots idogt arbete, otroligt engagerade elever och en bra produkt, gick det inte hela vägen. Skulle varit intressant att veta hur juryn resonerade och hur de andra tidningarna ser ut. Undrar just om man kan beställa dem på något sätt... Vår tidning kommer i alla fall snart att finnas på vår hemsida;

Ja, ja, nya tag är det som gäller. Eleverna håller redan på att planera höstens nummer...och kul har vi ju för det mesta. Här kommer några glimtar från veckans lektioner:


Engagerad elev: - Du, Annika, jag vet inte riktigt hur jag ska göra med det här fördjupningsarbetet? Jag har börjat med fornnordiskan nu.

Läraren: - Äh, va? Det är väl inte språkhistoria vi håller på med?

Eleven: - Nej, men jag måste ju ha en bakgrund till var slang kommer ifrån.


(Hm...på två veckor. Får man gapskratta åt elever?)




Flummig elev: - Annika, nu har jag äntligen fått mitt leg som visar att jag är myndig.

Läraren: - Jaha, vad kul!

Eleven: - Ja, så nu ska jag gå till ICA och köpa öl, till Pressbyrån och köpa snus och cigaretter, och till Statoil och köpa värktabletter... Bara för att jag kan, alltså!




Smörig (?) elev: - Du, Annika, om du hade gått i nian hade jag nog blivit kär i dig, för du är så där söt på ett lite korkat sätt!

Läraren: - Äh, va?

Eleven: - Ja, du springer omkring här med din mobil och spelar en massa spel, fast egentligen vet du inte alls hur telefonen fungerar.

Läraren: - Äh, ska jag ta det som en komplimang?

Eleven: - Ja, absolut!

Läraren: ?? (Känner sig ganska korkad...men kanske på ett sött sätt...)

Oj, oj, vad livet snurrar på!  För tillfället har jag fastnat i ett nationellt träsk...av prov alltså. Både i tisdags och i dag har eleverna jobbat med detta; ena dagen läsförståelse och den andra en skrivuppgift. Som om inte det skulle räcka har också sonen skrivit prov, och behövt peppning. Till exempel fungerade i går kväll inte hans skoldator som var det viktigaste att ha med sig för att kunna skriva själva provet.

 

Kanske...men bara kanske berodde det på att han haft med sig den i ryggsäcken hela dagen...medan klassen vandrade Skåneleden i fem timmars ösregn. På morgonen hade vi ett stort uppträdande där vi försökte få honom att förstå det orimliga i att släpa med sig datorn...men han var envis och hävdade att han var tvungen att plugga på tåget. Ambitiöst, visst, men ganska naivt! Hoppas verkligen att han lärt sig en läxa!

 

Som skrivuppgift valde han ämnet; Inte utan... där eleven själv skulle fylla i resten. Flera av mina elever valde ämnet Inte utan min mamma...medan sonen förstås skrev Inte utan min dator!

 

 

(Fotnot: Datorn återhämtade sig, och går numera att använda igen...)

Jag trodde ett tag att det jobbigaste med att vara förälder var de där nattimmarna när man vankade av och an med en skrikande bebis...men då hade jag ju ännu inte varit med om att försöka hitta en studentklänning på Väla! Av och an vankade vi även här, in och ut i affär efter affär. Sveriges största köpcenter till trots, så fanns här ingen endaste vit klänning som föll dottern i smaken. För lång, för beige, för spetsig...

Åh, så tröttsamt! Hade hellre varit hemma och ägnat mig åt den vanliga söndagsstädningen. Det hade varit betydligt vilsammare. Nåja, nu vet vi i alla fall att det inte fanns en passande klänning...denna vecka.

För er som undrat kan jag tala om att bilen nu är tillbaka...och helad! Bara bränslefiltret behövde bytas. Enligt reperatören var det ett under att jag kunnat köra så pass långt utan att skada motorn. Bilen har väl haft änglavakt helt enkelt!!

Dottern ringer till vårdcentralen för att hon vill få ett födelsemärke kollat. Sköterskan ger henne en tid hos en läkare. Dottern går dit, betalar 160 kronor och får veta av läkaren att hon inte kan bedöma födelsemärken. Dottern får istället en ny tid några veckor senare...hos en annan läkare på samma vårdcentral...


(Finn fem fel...)

Åh, jag har fått en sporttokig liten dotter. För femtielfte gången ser vi (hon) nu på SM-final i hockey. Final? Borde det inte vara EN final? Slut, klart, finito? Nej, hur många kvällar som helst ska man plågas. Visserligen blir hon ju glad om Skellefteå vinner... men om det går galet blir hon just det, galen.

Vet inte riktigt vem jag ska heja på. För dotterns och grannens (före detta skellefteåspelare) får jag väl hålla på Skellefteå, men för egen del hade det varit skönt om eländet tog slut snart. På lördag är vi dessutom bortbjudna mitt i matchen, så hur ska det gå? Kan man inte dela på guldet? Hade ju varit mest rättvist och ingen hade blivit ledsen...

En lärare utbildar sig i cirka fem år... och så här ser jobbet ut ibland.

Att lägga skoltidningar i kuvert, sätta på en adresslapp och klistra igen 700 stycken är också ett arbete som kräver sin kvinna. Efter en timme eller så kommer man dock in i något slags meditativt tillstånd. Billigare än att åka till Indien i alla fall.

Eleverna har faktiskt också hjälpt till en del, men helst vill jag ju att de ägnar sig åt skolarbete...medan jag fortsätter klistra...och citerar dem i diverse tidningar.

http://hd.se/bastad/2012/04/18/skoltidning-tavlar-om-lilla/

- Visst sa du väl så, Tim? Det var i alla fall vad jag hörde...

Jag vill utfärda en stark varning! Vad du gör så börja inte spela Rumble på telefonen!! Man blir helt beroende, alldeles osocial, får stel nacke och krokiga fingrar. Mitt rekord hittills är 2017 poäng. Helt okej...om det inte hade varit för smarta matteläraren som fått över 4000 poäng!!

För er som inte vet vad jag pratar om, så handlar det om ett spel där man ska hitta ord gömda i ett rutmönster. Naturligtvis får man fler poäng ju längre ordet är, och naturligtvis går det på tid...vilket förstås är stressande.

Nej, nu har jag inte tid mer. Dags för nästa parti...

Nu är bilen bogserad till verkstan i alla fall. Dock inte av mig... Efter att två väldigt ryckiga försök gav mannen upp och gick för att hämta grannen...som är man. Jag är verkligen en parodi på den frigjorda kvinnan som klarar allt själv!

Ja, jag erkänner! Det var jag som tankade bensin i dieseltanken! Snabbt skulle det gå, och av bara farten tankade jag det jag alltid brukar tanka (typ vartannat år...) 95 oktan. Och det gick hur bra som helst, både att få i bensinen och att köra. I alla fall en mil, så där...innan bilen började hacka och bete sig lite underligt. Och först då  kom jag på det:

- Shit, vi brukar ju ha diesel i den här bilen!!

Mannen blev inte alls glad. Nu blir det till att bogsera bilen till verkstan och tömma bensintanken...och hålla alla sina tummar för att motorn inte skurit ihop. Då får jag nog flytta! Mannen har ingen som helst förståelse för att man kan göra ett sånt här misstag. Glömma hämta barnen, stänga av spisen, sjukanmäla barnen, ge barnen lunch, gå ut med hunden, missa flyget... Vad som helst är acceptabelt och kan förklaras med frasen:  "Men, jag glömde ju".

Att däremot inte ha tankarna med sig när man tankar! Det borde räknas som den åttonde dödssynden, minsann!

Nu är den här! Nu är det färdigt! Eller i alla fall, så här långt... Tidningen är tryckt, levererad och releasead. Nu är det bara distribution till 500 åttor och nior, ett antal annonsörer och  till andra strategiska platser kvar, plus utvärdering... och så förstås den där vinsten i Stockholm... Men, men, så här långt är det i alla fall klart... och ja, ibland, någon gång hinner jag också med min undervisning i de andra klasserna...

Idag har eleverna fixat det lyxigaste releasepartyt hittills. Istället för godis var det snittar med minihamburgare, kex med creme-fraiche-röra och stenbitsrom och starka korvar. Till detta serverades lättöl (På skolan?!! Oj, oj...undrar om jag blir uppsagd...) och ramlösa. Vuxet ska det va, minsann! I sann genusanda var det förstås killarna som stod för både matlagning och pynt.

 

 

Softar i soffan och tvingas titta på när Skellefteå plågas i en av SM-finalerna. Skulle hellre vilja titta på finalen i Top Model...men det kan jag ju inte säga till den tioåriga dottern. Det stämmer ju inte riktigt med min image av att vara genusneutral och mindre utseendefixerad. (Hm...)

Mest av allt skulle jag föresten vilja läsa en bra bok, men hittar ingen jag fastnar i för tillfället. Det känns annars som ett mer legitimt sätt att koppla av än att bara spela Wordfeud och Rumble... Visserligen handlar de sistnämnda också om ord...men den djupare inlevelsen och analysen saknas nog. 

I övrigt har det ju varit första dagen på jobbet efter lovet. Jag hann precis bara innanför dörrarna innan jag överfölls av två elever som ville ha hjälp med nationella provet, fick ett sms från en sjuk kollega om att jag kunde ta hennes lektion, insåg att jag måste boka studiebesök på tryckeriet...och blev påmind om att jag skulle ha lektion 30 minuter senare med VVS-killarna, som bara är inne var tredje vecka, där jag inte räknat med lovet. Direkt in i verkligheten igen alltså!

Sitter med tända ljus och regnet strilande längs fönsterrutan. Kommer att tänka på ett av många tänkvärda citat från den gångna helgen. Till exempel att sol och son låter likadant på engelska, och att sunshine därför kan betyda både solsken och sonsken. Genom att vända ansiktet mot solen blir vi uppvärmda och solbrända på utsidan, medan vi kan få värme och välmående på insidan genom att vända ansiktet mot Sonen. Tror jag gör det sistnämnda idag!

Hemkommen från påskkonferensen är det många tankar man vill fånga in och bära med sig ut i vardagen. Igår efter den keltiska mässan, var det ett seminarium med Jenny Berggren från gamla Ace of Base och Göran Skytte (känd, äldre journalist...för mina yngre läsare). Båda berättade om livet i rampljuset och om sin tro på Jesus. Framför allt Skyttes berättelse, tycker jag är intressant. Från att ha tillhört 68-rörelsen, med dess förakt för kyrkan och religionen, blir han efterhand en kringresande talare inom kristenheten.

Han berättade också om den förändring som skett inom media, från att ha varit ett område där Gud mer eller mindre var död, till att vara ett område där man ofta och gärna behandlar andliga frågor; där till exempel Birro får skriva krönikor som är som predikningar.


Dagens gudstjänst inleddes förstås med den traditionella påskhälsningen, som kristna över hela världen hälsar varandra idag; Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden. Sen brakade det loss med lovsången "Hylla Jesus, han lever". Om någon utomstående skulle kommit förbi, skulle vi nog sektstämplats allihop...men kul var det!

Påskafton inleddes med keltisk mässa...och plötsligt förstod jag att jag egentligen borde varit född på Irland. Allt de berättade om den keltiska kristendomen, var sådant jag tänkt mycket på det senaste året; Om att leva i nuet, dra sig tillbaka i ensamhet, finna Gud i naturen och vara förnöjsam.

När kelterna kristnades genom St Patrick plockade man in många av deras kulturella yttringar, som till exempel det där med närheten till naturen. Förutom Bibeln ansåg de att naturen var som en stor bok om Guds väsen. De påpekade också att man måste lära sig leva i nuet för att uppfatta Guds närvaro och att förnöjsamhet är en förutsättning för välbefinnande.

På tal om närvaro, sa prästen något tänkvärt; att Gud som är den ende som faktiskt kan vara på många ställen samtidigt, valde att bli en människa begränsad i tid och rum, för att få kontakt med oss. Närvaro i nuet!

St Patricks bön

 

Då var det dags för lägerliv. Påskkonferensen på Gullbrannagården är också ett återkommande inslag. I år hade vi dock lite otur och fick nöja oss med pyttesmå lägenheter för fyra personer. Det blir väldigt trångt när vi ska försöka få plats med en luftmadrass också... och när vi ska försöka äta tillsammans med grannfamiljen. men finns det hjärterum, så finns det stjärterum, brukar man ju säga. Frågan är väl bara om det finns så mycket hjärterum från tonåringarnas sida.

- Men seriöst, ska jag sova där?

- Men, hallå, var ska jag ha mina kläder?

- Ska vi dela på en toalett allihop?

- Varför var ni så slöa, så att vi inte fick en stor stuga?

Vi får väl se hur det blir när de anländer. De har nämligen varit hemma ett dygn extra och passat hunden, men nu skulle de ha varit på väg hit...om SJ hade fungerat som det ska... Istället fick mannen köra och hämta dem i Ängelholm, eftersom tågen står stilla. Det är visserligen bara tre mil, men ändå...

Nu ska jag fortsätta mitt matlagande. Det är vi som har hand om maten idag, och grannfamiljen  morgon... Ser fram emot det!

 

Nu har påsken inletts! Igår hade vi den årliga påskupplevelsen i kyrkan. Fullsatt var det, och även fullt av sång, dans och tänkvärda ord! Tack alla medverkande!

 

 

Undrar just om jag håller på att bli mer än lovligt galen, eller om det är normalt att drömma så här konstiga drömmar? Kanske hör det till åldern eller så håller jag på att förvanndlas till en nutida rapsod (grekisk historieberättare). Nu för tiden drömmer jag nämligen hela berättelser, som inte alls har något med mig eller någon jag känner att göra.

En natt handlade det om en afghansk kille som hette Solemay (vet inte hur det stavades. Fanns ingen text i drömmen) och en annan natt fick jag följa en kvinna som levde någon gång "förr i tiden". När hon skulle gå till jobbet blev hon plötsligt överfallen av en man som mer eller mindre försökte våldta henne. När hon ropade på hjälp, visade han upp sin butik där hennes bild fanns överallt, och hävdade bestämt att hon var hans fru. De tillströmmande förklarade dock för honom att han måste vinna en kvinnas kärlek, så att hon ger sig frivilligt till honom.

Nästa dag gav han bort en stor djurhud till kvinnan och hennes mor, varefter hon sa ja till att bli hans hustru. Drömmen slutade med att de tillsammans åkte på en kärra, där kvinnan och hennes mamma förklarade för mannen hur han skulle ta hand om sin fru på bästa sätt... Och då var drömmen till och med textad! Är detta normalt? Finns det någon drömtydare där ute som kan förklara vad detta betyder?

Det här är jobbigt! Facebook har förvandlats till Sportnytt, och inte ens bloggen är skonad. Om jag får för mig att ladda upp ett foto, pausar jag nämligen den datasända hockeymatchen, vilket är ungefär lika farligt som att gå balansgång på en bro över motorvägen. Man vet inte om man överlever!

Överlever gör antagligen inte heller hunden, som är under stark psykisk press, när en del av hennes familj förvandlats till skrikande galningar. Hörseln, soffan, soffbordet och allt lösöre är också ting som borde göra bäst i att springa och gömma sig.  Mannen och döttrarna är lika tokiga båda två. Stordottern har till och med glömt att äta av godiset som står framdukat! Och hon som ändå är född i Örebro...

På tal om Örebro, så kan man undra var alla örebrofans finns. Man hör ju bara rögleklacken. Fast det är klart, ni gnäller ju mest däruppe, så det hörs väl inte så mycket!  Dessutom kommer jag ihåg att de flesta örebroare hejade på andra lag; Luleå och Södertälje bland annat. Så då spelar det ingen roll om Rögle vinner, ni blir ju ändå inte ledsna!

Varje morgon när jag ska föna håret undrar jag hur jag tänkte när jag placerade påskriset på hallbyrån framför spegeln? Freudiansk felplacering kanske...