.

Idag, precis som de flesta andra dagar, hittades en halvblöt handduk slängd på golvet. Mannen, som för en gångs skull, var först på plats blev helt blödig när han insåg att just denna numera totalt uppslitna handduk, hängt med i över 20 (!) år. Genom hela vårt äktenskap har den torkat våra kroppar, för att efter en stund också ha fått viras runt den ena bebiskroppen efter den andra. Den har följt med oss i flyttar, till olika badhus och till och med på resor runt i världen. Tänk vilken trotjänare!

 

Från att ha varit en mjuk, tjock handduk, har den nu bit för bit blivit av med sitt ludd...och blivit allt mer sliten och tunn, varefter åren har gått. Alldeles snart kommer den brytas av på mitten och eventuellt fortsätta sitt liv som dammtrasa, eller gå vidare till nya uppdrag (?). Men först en liten resumé; Den röda handdukens väg genom världen...

 

Spanien 2006...

 

 

Öland 2007...

 

Kroatien 2008

 

Kroatien 2009...

 

Miami Beach 2010...

 

Tänk om folk kunde inse att jag faktiskt inte vet allt! Jag vet inte var du lagt dina nycklar, vad det blir till middag i morgon eller var alla strumpor tagit vägen! Jag kommer inte ihåg vad dammsugaren kostade eller webadressen till schoolsoft! Inte heller kan jag alla elevers scheman eller provresultat utantill, vet vad mina mentorselever har för läxa varje dag eller vilken lärare som har har vilken lektion just nu!

 

Konstigt nog vet jag inte heller hur man ska lösa världsproblemen, få alla elever motiverade eller se till så att alla går på idrotten. Egentligen vet jag inte mer än du...men jag tar reda på det jag behöver veta...och det tycker jag att du också borde göra...men inte genom att fråga mig!

Det är inte klokt vad man blir trött efter en "inskolningsvecka"! Att vara social och trevlig för att få nya och gamla elever att känna sig välkomna tar på krafterna. Fast jag tror vi lyckats ganska bra. Vi har ju den fördelen att ha oerhört gulliga elever!

 

I år kommer jag vara mentor för en grupp ensamkommande flyktingbarn, som nu varit i Sverige i två år och hunnit bli ganska vuxna. De är hur väluppfostrade, artiga och socialt kompetenta som helst. När vi var ute och promenerade behövde jag inte bära ryggsäcken en enda gång! (I motsats till den manlige läraren...)

 

 

Sen har jag ju kvar mina medieelever också. Treorna har nu fått konkurrens om redaktionen av de tvåor som valt medieinriktningen, och är lite grand syskonsvartsjuka.

 

- Men Annika, ska de också vara här? Ska de också få kanelbullar? Men hallå, de har ju fått pärlsocker på sina! Du tycker säkert bättre om dem än om oss!!

 

 

Vi är helt enkelt lyckligt lottade på Akademi Båstad Gymnasium...eller så är sanningen den att de flesta ungdomar är ganska trevliga, egentligen...

Yes! Jag klarade det! Utan att ta sönder vare sig boken, pappret eller något annat i min närhet, lyckades jag klä en skolbok!! Genom att vara systematisk och noggrann samtidigt som jag låtsades vara en av mina kollegor; hon med samma namn men med betydligt mer pyssel i fingrarna...

 

Att klä böcker har annars varit ett av mina värsta. Tillsammans med alla former av syslöjd, håruppsättande och diverse paketöppnande (En del förpackningar är faktiskt mer eller mindre inbrottssäkra!) Egentligen förstår jag inte att man fortfarande uppmanar eleverna att klä böcker. Böckerna har ju mjuka pärmar som ändå böjs och förstörs plus att pappret ändå bara kommer ramla av efter ett tag. Helt onödigt, tycker jag. Men, men...den här gången lyckades jag i alla fall vara en duktig skolförälder!

 

 

Idag var den årliga "Skolans dag", då programmen tävlade  mot varandra i mer eller mindre seriösa tävlingar, som krabbfiske, flyttande av ärtor och skapande av ord. En av grenarna var att bygga sandskulpturer, gärna med ett gott samarbete och genomtänkt tema...

 

Så här såg det vinnande konceptet från medieeleverna ut...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Delar av mediearbetslaget avbildade med bevingade uttryck! (Hm... Jag har slutat äta kakor! Bebisen tål dem inte!)

 

 

 

 

 

 

Idag trodde jag att det skulle bli en glad och positiv dag...när eleverna skulle komma på upprop. Men då hade jag inte räknat med att två av mina kollegor skulle få för sig att fråga om jag är gravid!!!

 

- Oh, are you pregnant aigain? (Engelskspråkig lärare)

- Ja, jag tänkte just detsamma. Ser ju ut som en mammaklänning det där! (Idrottslärare)

 

Hm, vad säger man då? Nej jag är inte gravid, bara tjock. Eller nej, det är ingen mammaklänning! Den är köpt för dyra pengar i Stockholm! Men, men ...jag ska genast börja banta och slänga klänningen!!

 

Å andra sidan kan man ju se det som en komplimang, att de ser mig inte går omkring och ser mig som en gammal tant i alla fall...

 

 

Middag hos goda vänner innebär också givande samtal. Som till exempel frågan om vad det innebär att vara kristen. När jag växte upp inom Pingströrelsen, levde man med en stark känsla av vi och dom. Vi i kyrkan var de frälsta och de utanför var ofrälsta. Vi som hade upptäckt sanningen skulle förmedla den till de andra, så att de också skulle slå in på den rätta vägen och undvika förtappelsen.

 

Och visst kallar Jesus människor att följa honom och att aktivt våga stå för sin tro. Visst vill han att varje människa gör ett medvetet val för honom.

 

Men, som det står i Bibeln, vem utom Gud vet vad som finns inom var och en. Kanske finns det många av dem som går i kyrkan som skulle behöva leva närmare Gud och kanske finns det en hel del av dem som inte brukar gå i kyrkan som ändå är lärljungar??

 

För vilka var det egentligen som tog hand om Jesu döda kropp när alla de vanliga lärljungarna sprungit och gömt sig? Jo, Josef från Arimataia och Nikodemus. Två män som trott på Jesus i hemlighet, men nu tagit mod till sig.

 

Så, vem som är kristen vet nog bara Gud och förhoppningsvis personen ifråga...

 

 

De där dagarna i augusti innan eleverna kommer är väldigt speciella. Det planeras, fixas och donas. Varje år vänds skolan upp och ner när möbler slängs ut, nya plockas in, källarförrådet plundras och IKEA-kortet åker fram. Gamla scheman, klasslistor och bilder tas ner och nya sätts upp. Allt för att det ska vara fint och välkomnande när gamla och nya elever anländer. Det är nästan lite grann som att vänta barn eller som gamla tiders julförberedelser. Kommer det att bli klart i tid? Har vi nu koll på alla listor, skåpnycklar, försäkringsbrev, ordningsregler, anhöriglappar och så vidare? Har vi städat fint och pyntat snyggt? Kommer de att trivas?

 

Tja, man får hoppas på det bästa! Muggarna på redaktionen är i alla fall diskade och redo för nytt kaffe, HD beställd...och påskriset slängt!

 

 

 

 

 

 

Hur är det? Ja, det kan man undra...och vad ska man svara? Jo, tack, skitdåligt! Sommaren har varit kass, svärfar har dött, stordottern flyttat hemifrån, en envis förkylning har hållt i sig, min tinnitus har blivit värre, vågen pekar ständigt uppåt och inspirationen inför hösten vill inte riktigt infinna sig!

 

Eller... Jo, tack, jättebra! Sommaren har varit härlig och full av innehåll, svärfar har flyttat till himmelen och stordottern har gett sig ut på en spännande resa. Jag har haft förmånen att få äta en hel massa goda middagar, med varierande dryck och läckra efterrätter, har sluppit feber och sängläge och har ett fantastiskt jobb som väntar! Dessutom har jag många goda vänner, en snygg man och tre välartade barn. Kort sagt, livet leker!

 

Ola: - Vad gör man med datorn när skrivaren har pausat?

 

De övriga i arbetslaget i mun på varandra: - Dansar

Att mat inte ruttnar trots att man haft den i kylskåpet i flera månader, har man ju hört talas om. Men vad gör man med inköpt mat som aldrig mognar??

 

De här bananerna köpte vi förra måndagen... och fortfarande är de lika gröna. I affären verkar de dock ha mognat. Undrar just vad de gör med dem? Och undrar just varför de inte har varningsskyltar; "Köp inte gröna bananer idag, utan låt dem vara kvar här tills i morgon!"

 

Usch, vad mycket lidande det finns i världen! I morgontidningen läser jag om att 87% av alla kvinnor i Afghanistan blivit utsatta för våld, hur 30 kvinnor i Uganda tvingas föda i en och samma sal och att många asylsökande i Sverige hålls inlåsta. På TV talas om överfulla flyktingläger runt om Syriens gränser och i min skönlitterära bok fokuseras på hedersvåld och våld mot illegala invandrare runt om i världen.

 

Det är så mycket, de är så många, det är så stort, och jag känner mig så liten och maktlös. Vad i all sin dar kan jag göra åt eländet? Här sitter jag i min trygghet och läser om det. Till vilken nytta då?

 

Sen slår det mig, att jo, det är faktiskt någon nytta med att jag läser om det, om dem. Inte för att jag precis ger dem någon praktisk hjälp, men jag är i alla fall med och tänker på dem, och ser till att deras lidande inte bara sker i det tysta utan att någon bryr sig.

 

När jag var liten och inte vågade sova för att mina föräldrar bråkade, brukade jag önska att det fanns någon utanför det otrygga huset som tänkte på mig. Inte för att det egentligen hjälpte, men ändå kändes det bättre på något sätt, att inte vara bortglömd i min kamp. Kanske låter det torftigt att vi som har det bra ska tänka på dem som har det sämre. Men ändå tror jag det är viktigt. Att vi inte glömmer bort. Att vi skriver och läser om orättvisorna, så att de utsatta kan känna att de trots allt inte är helt ensamma, utan att vi är många som inte accepterar och tycker det är självklart att någon ska utsättas för våld på grund av kön eller nationalitet.

 

 

 

Vissa går och tränar...och andra fikar...

 

På Lillaro med Lena, Felicia och Judith... och cirka 150 andra...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om inte berget kommer till Mohammed, eller hur man nu brukar säga... Eftersom jag inte kan resa mer den här sommaren, så får man ju passa på när världen kommer till Ängelholm. Internationell matmarknad är det för tillfället på torget. Jag och lilldottern åt lunch där. Känguruhamburgare till mig...och crepes med nutella till dottern (Hm...)

 

Sen blev det förstås en del inköp att ta med hem; nötter från Turkiet, ölkorv från Holland och fudge från England...

 

 

 

 

 

 

Åh, vad det är beroendeframkallande med resor! Trots att jag haft sköna, helt självvalda hemmadagar den senaste tiden, och trots att jag var alldeles slut av alla upplevelser denna sommar, börjar det nu åter dra i den där resetarmen. Jag vill tillbaka till Stockholm, eller kanske ta en liten weekend i Göteborg, en dag i Malmö eller varför inte en vecka på Gotland?? Jag har ju en hel veckas ledigt kvar, så visst skulle jag hinna... Synd bara att det kostar pengar och att mannen jobbar... Och kanske är det bäst att fortsätta sortera garderober, promenera med hunden och läsa böcker, för det där med resande borde ju klassas som en drog!

 

 

 

 

 

För tillfället befinner jag mig i en ganska osocial och nostalgisk fas. Förutom att fixa hemma, promenera och meditera har jag också letat fram mina gamla femårsdagböcker och går igenom mitt liv år för år... Visserligen tar det inte särskilt lång tid, eftersom varje dag bara består av några rader, men det är ändå oerhört givande. Tänk vilket bra beslut jag fattade i augusti 1992, när jag köpte den första dagboken!!

 

Nu har jag plötsligt blivit påmind om alla människor jag träffat genom åren, alla spännande utflykter, varierande maträtter, barnens utveckling...och helt vanliga dagar. Jag blir helt förbluffad när jag läser om hur sociala vi var under våra år i Örebro. Vi hade ju folk på middag eller fika var och varannan dag, och var bortbjudna lika ofta. (Fast vem är Claes och Maria???) Jämt hade vi ängelholmare på besök. En gång sov två familjer visst över. I vår lilla tvåa! Hur gick det till?

 

Att Linda Hillerström var barnvakt åt Ester hade jag faktiskt glömt (Tack Linda! Hoppas du fick betalt!), och vad i all sin dar är Sherryäpplen för en efterrätt?? I övrigt verkar jag ha bakat hela tiden; morotskakor, kärleksmums, hallongrottor, vitlöksbullar och pajer på löpande band. Numera finns intresset för att äta kakor kvar, men de hämtas mest från affärer eller caféer. Och det var hemskt vad mycket Fondue vi åt!!

 

I morgon ska jag fortsätta med 1995 och några år framåt. Så har du inte gjort som jag, så gör det snarast! Köp en femårsdagbok och skriv upp lite grand varje dag. De finns förresten att köpa i jultidningshäftena, så då kan du ju slå två flugor i en smäll. Gläd ett litet barn och investera i ditt minne!!