.

Hur ofta händer det att man får påminna klassen om att vi faktiskt har slutat och att jag måste med bussen? Hur ofta händer det att eleverna bestämmer att vi ska flytta tillbaka inlämningsdatum två dagar? Hur ofta händer det att eleverna frågar om de får skriva fler texter än vad jag sagt??

Idag hände det i alla fall. MSP 2 är så sjukt taggade (nej, jag är inte femton...) inför tidningsarbetet. De har redan sålt annonser för flera tusen, intervjuat kändisar, blivit bjudna på gratis fika på olika caféer de recenserat, skrivit tänkvärda krönikor med mera, med mera... Det är helt fantastiskt faktiskt!

Idag bildade vi också en förening (i alla fall på pappret) för att kunna bli medlemmar i Ung media och på så sätt få in ännu mer pengar till tidningarna. Och sen är vi ju förstås anmälda till Lilla journalistpriset. Heja oss!!

Titta, vad jag hittade i en kamera!!

Här i Ängelholm har vi en del excentriska läkare. Idag när stordottern var på vårdcentralen i ett ärende började läkaren plötsligt föreläsa om årets influenser. Det går visst tre stycken och skulle man ha oturen att få alla samtidigt så dör man. När mannen ifrågasatte detta med att det väl mest är gamla, försvagade människor som dör av influensa, satte han igång med ytterligare domedagspredikan om att det minsann var flest unga som dog under spanska sjukan.

Så vad du gör; se till att inte få tre influenser samtidigt...och besök helst inte den här läkaren om du har anlag för hypokondri!

Idag hade vi estradpoesi på skolan. Två tjejer från Malmö framförde sina alster. Om några veckor kommer en av dem tillbaka och ska ha workshops med några av våra klasser. En del dikter var tänkvärda...och andra inte. När den 28-åriga tjejen läste en dikt om hennes åldersnoja, visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. För henne verkade livet vara helt slut om hon blev tvungen att skaffa barn, handla på IKEA, dricka latte och få hängbröst.

Varför i all sin dar är det så; att ungdomarna alltid tror att vi äldre har så tråkigt? Att vi sitter här i våra hus och hela tiden längtar oss bort, eller drömmer oss tillbaka till den ljuva ungdomstiden då man fick (hennes ord) torka spermafläckar efter spännande poeter, inte hade några plikter och kunde ge sig ut och resa från den ena dagen till den andra.

Nej, jag vill minsann slå ett slag för vardagen, det vanliga livet och bekvämligheten. Vi kan ju också göra allt det där om vi nu har lust. Men vi kan också i lugn och ro göra allt det där andra som man bara INTE kunde göra som ung, utan att begå socialt självmord. Vi kan stanna hemma i soffan en lördag om vi vill. Vi behöver inte vara så spännande, sexiga, sociala hela tiden...om vi inte vill. Och beträffande resorna så har vi ju oftast mycket mer pengar än ni ungdomar, så resa kan vi faktiskt också göra... om vi vill.

Och vad gäller brösten, så finns det  push-up... om vi vill!

En underbar och avslappnande helg är till ända. Åter har Hotell Gästis i Varberg besökts. Vi har ätit, pratat, badat och tittat på gamla män, som till exempel Lenin och Bockstensmannen.

 

Hotellet är oerhört mysigt och fullt av tavlor och böcker.

De här fem fick jag ta med hem.

 

 

Söndagen tillbringades på Ullared, med diverse inköp. Mannen som påstår att han inte tycker så mycket om godis kom hem med en jättepåse kolor och en stor burk med marsipanägg som han nu gömt.

- Ja, men jag tycker inte om godis...inget annat godis än detta!

 

 

 

 

Sportlovet innehåller en hel del traditioner. Semlor, bokrea och nu även en prinsessas födelsedag. Eftersom jag inte är en trogen rojalist har jag mest riktat in mig på de två första. Semlor har det blivit några stycken, men böcker bara en, tyvärr. Bokhyllorna börjar bli överfulla och till helgen bär det av till bokhotellet i Varberg igen, där man ju får ta med sig fem böcker var hem.

På senaste tiden har jag läst ytterligare två böcker. Först en av Ranelid, som handlar om en man som sitter i fängelse för att ha dödat sin fru i ett svartsjukedrama. Det sägs att den bygger på en verklig händelse, där fången berättat sin historia för Ranelid. Författaren är nämligen med en hel del i boken, som precis som alla hans andra böcker är skriven med många ord...från ön jag till ön du...över havet vi...och kvinnan är första könet, ni vet. Men jag gillar det...ibland, det beror en del på vilket humör man är på.

Den andra boken är andra delan av Knausgårds Min Kamp, som jag egentligen inte förstår varför jag läser, men ändå fascineras av; hur man kan skriva sex böcker om sitt liv, där det på sätt och vis inte händer så mycket speciellt, mer än allt det speciella som händer oss alla. (Och kanske är det just det som gör det speciellt...) Att läsa Knausgårds böcker är ungefär som att läsa en blogg eller ett jättelångt facebookinlägg. Man får komma in i en annan människas vardag, känner igen sig och vill veta mer.

Om jag rekommenderar dem? Tja, det beror som sagt på vilket humör man är på, men du kan ju alltid testa. Knausgårds etta finns på bokrean till ett pris av 69 kronor.

Lilldottern har haft bästisen på besök, och tillsammans har vi i vår tur besökt Järnvägsmuseet här i stan. Precis som hembygdsparken på sommaren, är tågmuseet något av en tradition, men ändå lika mysigt varje gång. Rekommenderar det verkligen!

Ganska ofta får jag höra att jag är ett kontrollfreak, och borde träna på att inte hela tiden ha koll på allt. Men idag visade det sig verkligen hur bra det är att faktiskt HA koll. I alla fall på busstiderna.

När jag hade varit på min lyxiga, underbara ansikts- och massagebehandling, hade jag bara fem minuter på mig innan bussen skulle gå. Eftersom vi var i akut behov av mjölk (tonårssonens fel) sprang jag till affären och därefter typ en kilometer till bussen...bara för att upptäcka att den inte gick förrän om en halvtimme. Om jag haft koll på tiderna hade jag ju kunnat ta det hur lugnt som helst, och både hunnit köpa semlor på bageriet (Till mig och ovannämnda son. De andra gillar inte dessa smaskiga bakverk.) och ta en snabb solning i solariet (Måste vara snygg inför helgens spa tillsammans med värsta tränade grannfamiljen. Behöver ju inte visa mig BÅDE otränad och blek.)

Så, dagens sensmoral: Ha koll på busstiderna, för då får du både sol och semla!

 

Jag verkligen hatar när saker och ting, tankar och åsikter, ideal och verklighet inte går ihop; när människor säger ett, men gör något annat, när en grupp har så höga ideal att de inte orkar leva upp till dem, eller när man själv både vill och inte vill. Ibland känns det faktiskt som om jag har en släng av Aspergers eller nåt eftersom jag har så svårt med dubbla budskap och otydliga signaler.

Ska vi som lärare piska med ena handen och klappa med den andra? Ska man som kyrkobesökare bara ta åt sig av vissa delar av budskapet och välja bort det andra? Och hur ska man kunna få rätt på alla motstridiga viljor inom en själv, i stil med "Jag vill ha bättre konditon, men orkar inte träna. Jag vill engagera mig mer i kyrkan, men inte gå in i väggen igen. Jag vill göra allt för mina barn, men ändå inte bli en curlingmamma. Jag vill ha livet precis som det är, men vill också flytta till Stockholm, ge ut en bok, resa jorden runt...men ändå inte..."

Åh, vad jag längtar efter helhet, harmoni och balans! Att inte ha högre mål än man orkar leva upp till, att vara nöjd i nuet men ändå sträva framåt och att hitta sin väg mitt i allt tyckande. I dagens HD fanns ett citat som gick ut på att det värsta som finns är människor som stagnerat, men ibland tycker jag faktiskt att ett visst mått av stagnation är att föredra (Märk väl... ett visst mått). Där man liksom har hittat sin kärna, oavsett hur vindarna blåser. Idag är det formativ bedömning och i morgon något annat. Ena söndagen pratas det om att vila i Gud och nästa om att ge ut. Ena dagen är jag frustrerad över det ena och andra dagen över det andra.

Nej, nu får det vara slut med allt velande hit och dit! Nu får jag bestämma mig och vara nöjd med det! Helhet, harmoni och balans! I nuet!

Söndagens gudstjänst innehöll mycket tänkvärt och matnyttigt. Bland annat lästes ett bibelord som handlade om när Jesus träffar en blind tiggare och kommer med den något märkliga frågan; Vad vill du att jag ska göra för dig? Svaret borde ju vara ganska givet; Jag är blind och vill förstås kunna se igen!

Samtidigt så är det kanske inte så självklart. Tiggaren får en möjlighet att få en önskan uppfylld. Kanske hade han lika gärna kunnat be om ett bröd, eller lite pengar, eller någonstans att bo, eller något annat vardagligt viktigt. Kanske hade han inte alls vågat önska sig det största, utan bara fokuserat på det mest akuta.

Undrar just vad jag själv skulle ha bett om? Skulle jag ha vågat tänka stort? Eller nöjt mig med att önska mig ett lov utan förkylningar?

Mannen som nu varit febersjuk i flera dagar är inte riktigt sig själv. Först anmäler han tidningen försvunnen (hans egna ord) trots att den bara råkat hamna i pappersinsamlingen, och sedan blir han helt gråtmild när han ska beskriva varför Brad Pitt är en bättre person än Tom Cruise. Tur för honom att han har en så snäll fru, som sköter om honom, barnen och huset utan att gnälla alls:) Puss älskling!

Tänk, igår hade jag 99 besökare på bloggen! (Tack Carl och Sofie!) I alla fall enligt blogg.se´s statistik, den som bara jag kan se. Enligt den siffra som visades på bloggens startsida hade jag bara cirka 35. Antagligen räknar de besökare som klickat in från Facebook som en och samma person. Vad är det för trams? Då kan ju ingen se hur berömd jag blivit, och alla fortsätter tro att de är typ de enda som förbarmar sig över och läser denna smörja!

Å andra sidan spelar det kanske ingen roll. Huvudsaken är väl att JAG vet... eller inte... För visst är man väl ganska fåfäng ändå? Visst vill man väl att andra ska se när det går bra? Visst vill man väl det? Så därför talar jag om det nu. 99 besökare på en dag! Det ni! (Ja, jag vet att det finns sådana som har flera hundra tusen, men, men... 99 är också en siffra!)

Att barnen gjort saker i slöjden, som man får i present vid olika högtidsdagar, hör ju till vanligheterna. Däremot är jag inte så bortskämd med att få hemgjorda prylar av mannen. Idag hände det dock. En egentillverkad glaskupol överlämnades... och precis som när det gäller barnen, var det bäst att snabbt plocka fram det förvånade och nöjda leendet över denna fantastiska present, som mannen alltså fått skapa under personalfestens besök  hos glasblåsaren.

Vad den egentligen föreställer är ganska oklart, men fin är den väl...eller? Lådan har han förresten också gjort...

Om man som lärare gjort sig själv överflödig, måste man väl ha lyckats? Om eleverna plötsligt driver allt arbete själva, utan att man har någon kontroll; om de ber en hålla tyst med kommentaren: "Är det du eller vi som gör den här tidningen?"... ockuperar ett förråd och gör om till redaktion och snor fåtöljer i källaren trots vaktmästarens förmaningar? Hm... har man lyckats eller misslyckats då?

Eleverna i mediatvåan är för tillfället så otroligt taggade... och jag som borde jubla blir helt matt. Jag hinner liksom inte med...och har inte den kontroll en del av mig önskar. Fast å andra sidan är det väl just detta prenöriellt lärande handlar om; att våga lita på att eleverna har lärt sig något de nu kan använda. Så det ska nog gå bra...även om de inte vill kalla skoltidningen för skoltidning, vill ha annan bindning, annat papper, mer bilder (gärna konstfulla och halvnakna) och mindre skolnyheter än vanligt. Så, ja...det blir bra...fast fåtöljerna får vi minsann lämna tillbaka!

Söndagens predikan handlade om att Gud har mycket större tankar om oss än vad vi själva har. "Om du bara visste vad jag har att ge dig", frågar Jesus en kvinna han träffar, och i Gamla Testamentet står det om hur Gud utmanar Jobs gnällande med en motfråga; Var var du när jordens grund blev lagd?

Ibland (ganska ofta, tror jag) har vi lätt att misströsta om oss själva. Kanske framför allt sedan man blivit lite till åren, ungdomens alla drömmar lagt sig och livet rullar på. Blir det inte mer än så här? Är det dags för nerförsbacken nu? Bäst att ta itu med det där med pesionssparande ögonblickligen!

Men dagens budskap var alltså att fortsätta drömma. Gud vill alltid mer. Han vill att vi öppnar våra skafferier och ser efter vad vi har där, och tinar upp de drömmar vi stoppat ner i frysboxen. En människa kan uträtta mycket mer än hon tror, eller kunnat ana... Även när vi inte alls tror eller anar det.

Oj, vilken innehållsrik helg (fast  ändå inte som den där friluftsdagen tack och lov). I fredags kväll var det middag med styrelsen på Bjäre Kraft. Jag och firmafester med mannens jobb går inte ihop...eftersom min osociala sida tar sig fram när man ska sitta och kallprata med människor man bara träffar en gång om året... men, men... efterrätten var i alla fall god, och lite nätverkande lyckades jag kanske få till med VD´n för NP Nilsson till bordet och en hel massa prat om skolungdomar. Kanske en kontakt att använda i mitt eget jobb.

I lördags hade jag föredrag på en kvinnofrukost i Torekov. Konstigt nog kändes det inte alls så bra som det brukar. Att hålla samma föredrag flera gånger med lika stort engagemang är verkligen en konst. Undrar hur de lyckas, de där som reser runt med samma ämne i flera år! 

Idag var det gudstjänst och volleybollturnering med lilldottern. Till  min stora förvåning var den omtalade och omtyckta tränaren samma person som vår gamla skolassistent, Lotta...så nu känns det ännu roligare att skicka iväg dottern på träningen.

Vissa dagar verkar vara helt bakvända, ungefär som om själva dagen vaknat på fel sida. Idag var det nästan som om dagen vaknade med en retsam glimt i ögat och en lust att skämta med tre förvirrade lärare som fått i uppgift att leda femton elever genom en friluftsdag.

Först kom eleverna med fel buss, sen hade några gömt sig inne i stationens väntsal och glömdes därför bort när vi gick. Sen hade vi inte fått någon veggokorv, grillplatserna i hembygdsparken var igenmurade och engångsgrillarna urdåliga.

Framme på badhuset skulle de flesta eleverna "titta på", vilket innebar att jag simmade helt ensam på en bana, som någon sorts uppvisning. Vid bubbelpoolen blev vi först utskällda av en ytterst sur gubbe, som hävdade att skolklasser inte fick vara i relaxavdelningen. När detta missförstånd rett upp sig hände en så pinsam grej att jag inte ens kan skriva om den här (och nej, jag var inte inblandad), varefter dagen avslutades med att en massa stölder skett i damernas omklädningsrum, och några av våra elever blev misstänkta...tills det visade sig att även deras necessärer saknades.

Suck, ja! Vilken dag! Och då har jag ändå inte berättat om den försvunna termosen, poliserna och den bortglömda lektionen. Men kul hade vi ändå, och skrattade mest åt dagens alla retsamheter. Ingen bröt ju benet eller kom till fysisk skada i alla fall.

Nu har jag fått fullt upp med Wordfeudvänner i alla fall... De senaste dagarna har ägnats åt redaktionellt arbete. MSP 2 håller på att färdigställa sin första skoltidning, som kommer att handla om skolans projektarbeten och UF-företag och ska delas ut inför och under projektmässan vecka 10. Eleverna är sjukt duktiga och jobbar på självständigt, engagerat och kreativt. Jag är SÅ stolt över dem!!

Själv hade jag också tänkt komma ut som journalist... genom att skriva ett reportage om vårt arbete, som eventuellt ska publiceras i HD till helgen. Helt i journalistisk anda skrev jag reportaget och lade in repliker från eleverna lite huller om buller.

- Jo, men så här tycker jag att du ska säga. Jo, du tycker det här är kul! Så det så! Jo, men de här orden är precis dina!

Hoppas eleverna gör som jag säger och inte som jag gör, nästa gång de skickas ut på uppdrag!

 

Känner mig lite elak när jag går ut klädd för en dag i sträng vinter, medan hunden får knalla ut alldeles som Gud skapat henne. Skulle kanske skaffa någon form av hundklädsel... men det skulle mannen aldrig gå med på. Kamphund i rosa muddar? Nej, tror inte det.

Förresten har jag fastnat i Wordfeud nu för tiden. Det har till och med gått så långt att jag tänker i bokstäver. J-a-g s-k-a... Eller när jag ser en nummerskylt på en bil. srp... nej, det går ju inte. Men hade man bara ett i och ett a så skulle det kunnat bli sirap. Tänk, vad bra!

Förresten, om nån vill spela så finns jag förstås på lärarkajsa...

Idag slog det mig; Tänk att jag, lilla människa, får prata med och om Gud! Överallt debatteras det om huruvida Gud finns och om vad han kan mena med än det ena och än det andra. Överallt ifrågasätter människor hans handlande och ber om stort som smått, utan att tänka på hur fantastiskt det är att vi överhuvudtaget får lov att göra det.

I många kulturer, tider och religioner har man haft en betydligt mer helig syn på den högste. Ibland har man inte ens fått uttala Guds namn och ibland har bara översteprästerna fått komma inför hans ansikte. Men i nya testamentet är det en central tanke att människan genom tron på Jesus faktiskt kan komma direkt till Gud, utan mellanhand. Egentligen ganska oerhört, och något att tänka lite extra på nästa gång jag pratar med eller om Gud.

Förresten, så har jag bakat semlor idag helt från grunden. Jätteenkelt och jättegott, blev det!

(Hm... nu har jag tagit två bilder med min nya mobil och båda är på semlor... Konstigt!)

Det var en gång två svensklärare som tillsammans köpte tre sjalar och då fick den billigaste på köpet. När de sedan skulle göra upp sina räkenskaper började problemen. Förvirrat tittade de på varandra och på sina räkneapparater i mobilerna. Hur i all sin dar ska man räkna ut det här. Den ena ska ju ha två sjalar och den andra en...

Alternativ 1: Den som bara ska ha en får denna gratis... orättvist...

Alternativ 2: Lägg ihop allt de tjänat på rean (450 kr). Dela detta på tre och se till så att alla tjänar lika mycket. (150 kr)... hm... skulle betyda att den som bara fick en sjal skulle få betalt för denna... Känns konstigt.

Alternativ 3: Eftersom de fick en sjal värd 125 kronor gratis, borde ju var och en tjäna 62,50 kr... Låter rättvist, men innebär att den som köpte två sjalar egentligen skulle fått en gratis... men nu istället bara fick en halv...

Alternativ 4: Den betalda summan delas i tre delar, varav den ena ska betala en del och den andra två...Visst borde detta bli bäst?... men det kom de inte på förrän idag...då den som bara köpte en sjal redan tjänat på uppgörelsen och den som köpte två förlorat!

Hm... vem påstår att svensklärare inte kan räkna? De kom ju på rätt lösning till slut!!

Sitter på bussen och funderar över tio Guds bud, och över hur syndig jag egentligen är på en skala. I Nya Testamentet talas det visserligen om att alla har syndat och om att ingen egentligen kommer undan de där buden, eftersom alla någon gång tänkt en ond tanke, stulit ett suddgummi eller mer eller mindre omedvetet varit en del av västvärldens förtryck av tredje världen. Och visst, så kan man ju se det; att Gud inte menar buden endast bokstavligt utan även symboliskt, vilket skulle leda till att det där med falsk vittnesbörd mot sin nästa inte bara skulle innebära ett förbud mot mened, utan också mot alla former av lögn.

Men om man nu för en stund leker med tanken att han faktiskt menar dem bokstavligt...så känns det plötsligt mycket bättre. För jag har ju faktiskt aldrig dödat någon, och att stjäla kollegans mjölk räknas väl ändå inte som en riktig stöld? Dessutom har jag aldrig brutit mitt äktenskap och jag kan definitivt lova att jag aldrig haft begär till grannens fru (eller åsna)! Så tänk, trots att jag absolut åker dit på det där med söndagsvilan, eftersom jag alltid städar på söndageftermiddag, är det ändå skönt att ibland kunna säga: "Ja, men jag har i alla fall aldrig..."

Att jag aldrig kan hålla tyst!! Idag satt några killar och planerade vad de skulle fråga Olle om (Ja, han den riktiga) angående sex och samlevnad på skolans temadag, då jag plötsligt hör mig själv säga:

- Ni kan ju alltid fråga hur man hittar G-punkten?

Efteråt kunde jag bitit av mig tungan, men killarna verkade inte alls tycka det var något konstigt med en lärartant som pratar om G-punkter. De tyckte tvärtom att det var en utmärkt idé. (Kanske främst för att de nu gjort sin läxa och kommit på en fråga.)

Igår kväll när jag för länge sen skulle sovit, råkade jag se en dokumentär om just denna punkt och hur man hittar den...om den nu finns. Vissa forskare hävdar att den inte alls existerar, och vissa feministiska grupper menar att man hittat på den bara för att mannen ska kunna behålla makten över kvinnans sexualitet. Det var faktiskt en riktigt intressant dokumentär, där jag efter att ha lyssnat på elevernas informerande tal om historiska fenomen såsom radions, glassens och sminkets historia, nu också fick en föreläsning om G-punktens historia.

Men, men... nu var det ju detta jag INTE skulle prata om. Jag skulle ju hålla tyst!

Primtalens ensamhet av Paolo Giordano är en bok med det ganska vanliga temat vänskap mellan två ensamma, udda individer. Här finns det matematiska snillet som en gång i tiden lyckats slarva bort sin förståndshandikappade tvillingsyster och den skidskadade tjejen som blir anorektiker för att passa in. Precis som primtalen svävar de runt i ett universum utan att någonsin kunna mötas. Trots en djup vänskap som egentligen är förklädd kärlek, drar de sig snabbt undan när längtan blir för stark.

Boken påminner mycket om Anne Svärds Till sista andetaget. Även här finns de två, lite udda barndomsvännerna som aldrig vågar ta steget, utan fortsätter som tomma skal i sitt sökande efter den rätte.

Trots ett inlevelsefullt språk och intressanta karaktärer blir ändå inte Primtalens ensamhet en bok som lever kvar. Kanske retar jag mig för mycket på själva fenomenet, att man går omkring och söker sin andra hälft trots att den finns en armlängd bort, eller det dystra i att människor som egentligen älskar varandra ändå inte lyckas leva ihop.