.

Mina barn, dina barn och våra barn, har man ju hört talas om, men hemma hos oss handlar det mer om mina strumpor, dina strumpor... och våra strumpor. Vissa gör vad som helst för att få tag i ett par vanliga svarta strumpor, utan hål. Hittar man inte några i sin egen garderob, så skyndar man sig att söka genom de andras, för att slutligen lyckas slippa gå barfota. Det verkar inte spela någon roll om strumpan i fråga är av storlek 34 eller 42, manlig eller kvinnlig. Den stjäls i alla fall.

I ett tappert försök att få ha mina strumpor för mig själv, har jag nu beslutat att aldrig mer köpa svarta, bruna eller gråa strumpor. Kvinnliga med spets, rosor och fjärilar i pastellfärger får det bli... men ändå ganska fula så att inte tjejerna tar dem.

Sitter och funderar på ensamhet. Jag älskar nämligen att vara ensam. Att få några timmar för sig själv är  en ren lyx. Ändå är jag en social person som också älskar att umgås med människor...fast inte hela tiden.

Kanske är det så att det viktigaste är att vara en del av ett vi. Oavsett om man ofta är ensam eller inte. Att få känna att man ändå har en tillhörighet.

Jag har ganska många vi i mitt liv. Vi i familjen, vi på jobbet, vi i församlingen, vi i området, vi som brukar resa ihop, vi som en gång jobbat ihop, vi som vuxit upp i hop och så vidare. Många som är med mig i hjärtat helt enkelt. 

Det är något jag önskar alla andra också, att få vara en del av ett vi, även om man inte alltid är tillsammans.

Under en av lektionerna i veckan, påpekade en elev att många troende verkar så trygga och stabila. Jag blev lite smått full i skratt, eftersom jag väl inte alltid skulle beskriva mig själv som trygg och stabil.

Men varför är jag kristen då, egentligen? För att bli tryggare? För att kunna be om hjälp i svåra situationer? För att det är en god gemenskap i kyrkan? Ja visst, allt det där är ju goda anledningar, men framför allt är det för att jag absolut inte kan tro... på att allt fantastiskt vi ser omkring oss kommit till på grund av en kemisk reaktion. Jag tror helt enkelt att det måste ligga en skapare bakom, och att han också har en plan och en tanke med sin skapelse. Jag tror också att vi människor egentligen är ganska små, i jämförelse, och att det finns så mycket vi inte kan greppa eller ta in, med de 10% vi använder av våra hjärnor.

Men varför då just kristendomen? Ja, antagligen berodde det från början på att jag ju bor i Sverige, där den är lättast att komma i kontakt med. Men också på att jag som vuxen funderat en del och kommit fram till att det är den enda religionen som har en Gud med sår. En Gud som offrat sig själv för att rädda oss. En Gud som inte bara kräver, utan framför allt ger.

Och visst, genom att tro att lilla jag är en del av något mycket större och genom att ha kontakt med en Gud som älskar mig så mycket att han gett sitt liv för mig, så blir jag nog ganska trygg och stabil... i alla fall för det mesta...

Min värld har revolutionerats lite grann. Inte visste jag att telefoner kunde vara så bra. Jag har nu i två år hankat mig fram med en gammal samsung, en touchtelefon som uppstod för tidigt, kan man säga, och därför knappt fungerade varken att smsa med eller att surfa runt på.

Men nu... efter xperians intåg i mitt liv har jag insett att man faktiskt kan kolla sin Facebook, spela wordfeud, kolla banken, ringa, smsa, lyssna på musik och fotografera med en och samma apparat! Amazing!

Nu har det hänt igen. Stordottern kommer hem och är jätteledsen över att ha blivit påhoppad av en lärare på grund av sin kristna tro. Eleverna hade diskuterat konflikter i världen och orsaker till dessa. En annan elev påpekade att religion ofta ligger bakom. Läraren frågade då om det fanns någon religiös i klassen, varpå Ester som ensam person räckte upp handen. Läraren undrade om hon ansåg att religion var farligt, och hon svarade något i stil med att de flesta religioner ju går ut på att man ska bli en bättre människa... varpå läraren håller en utläggning om religionskrig och om hur det i Gamla Testamentet uppmanas till våld.

Jag undrar just om han hade gjort samma sak med en muslim och låtit denna fått stå till svars för talibanernas framfart, eller pekat ut en homosexuell och sedan hållit ett föredrag om AIDS. Tror inte det. Men varför är det då helt okej att ifrågasätta kristna elevers tro?

Även den andre läraren, som jag skrev om för ett tag sedan, har varit igång igen. På tal om symboler, så har han sagt följande: "Om man ser en skylt med en korv på, så förstår ju alla att det är en korvkiosk, förutom barn, psykiskt sjuka och kristna, som tolkar skylten bokstavligt". På tal om att kristna brukar prata om att det finns kraft i korset, eller i Guds namn, vilket han menar är symboler. (Vilket det ju också är, förstås... men visst kan det väl vara kraft i symboler. Vem är det som tolkar bokstavligt här egentligen?)

Att som lärare jämföra kristna med psykiskt sjuka är väl inte okej! Jag förstår inte att man över huvud taget kan komma undan med att säga något sådant på en lektion. Jag har mailat skolchefen, så får vi se om något händer.

Oj, oj, vad många projekt jag har på gång nu! På jobbet håller vi på att gå genom allt arbetsmaterial till IM-programmet (tidigare IV), sen är vi i full gång med att planera vårens arbete med skoltidningen. Eleverna är jättepeppade, liksom de lärare jag samarbetar med. En redaktion ska fixas och inredas, annonser säljas, texter planeras och tidningar skickas till Lilla journalistpriset. Det är ungefär som i gamla hederliga Beverly Hills.

På hemmafronten har jag ju fullt upp med att lära mig min nya telefon... och Wordfeud som jag börjat spela.. och sen hade jag tänkt fixa till layouten på Facebook också... och helst skulle jag vilja köpa mig en surfplatta också... och...

Tja, det finns mycket kul att ägna sig åt, men nu ska jag nog bara slappa lite...

Reglerna från CSN har numera stramats åt. Det räcker att en elev har oanmäld frånvaro några timmar då och då för att studiebidraget ska kunna dras in och därför är det viktigt att man som lärare är noga med att föra in den där frånvaron under rätt rubrik; oanmäld, anmäld, beviljad ledighet eller sen ankomst finns det att välja på.

Men då undrar jag vad man gör om en elev plötsligt försvinner... och återfinns hånglandes med sin flickvän nere på torget, som ligger just utanför klassrummets fönster?? Oanmält hångel? Finns det? Eller ska vi återgå till spöstraff??

Efter att ha rättat, rättat och rättat håller jag nu på att kräkas på vissa ord. Den elev som skriver även fast en gång till får kvarsittning. Minst! Och egna heter det bara när det är plural eller speciellt bestämda former som till exempel min alldeles egna lilla vän. Inte min egna vän, alltså.

Och ordet utav ska bara användas vid urval. Alltså, den främste utav alla. Däremot är en bok inte skriven utav någon, köttbullarna är inte lagade utav nötfärs och man blir inte uppsagd utav chefen!

Inte heller ska eftersom ha ett att efter sig, medan ska inte ha ett s på slutet och vår ska inte följas av an.

Titlar ska markeras med kursiv stil eller citattecken. Förkortningar skrivas ut i löpande text och tal upp till tolv skrivas med bokstäver.

Sen kan man också notera att både hänger ihop med och. Antingen med eller, och dels med dels.

Hur svårt kan det va??

Lilldottern har fått övningar av talpedagogen. Skaft, snyfta, skosnöre, snava... rabblar hon. Jag tycker det låter helt okej, men hon anser själv att hon behöver mer träning för att uttala orden perfekt.

Tur i alla fall att hon blivit bättre på att säga s, sen hon var liten, då det framför vissa vokaler bara blev ett f. Ganska kul (men pinsamt) när vi var på barndop och ettåringen plötsligt ropar: "Fitta, fitta", eftersom hon ville sitta själv på bänken. Eller när hon skulle säga Susann, och det mest lät som... ja, ni kan ju tänka själva hur det kan låta om man byter ut s mot f istället.

(Undrar just vad jag ska ha för rubrik på det här? Fyfan och fitta? Nej, det vågar jag inte... fast det skulle nog varit säljande...)

Igår stekte jag broccoli till spenatlasagnen. Idag höll jag på att slänga soppåsen i brevlådan. Och för en stund sedan kom mannen på att han glömt hunden i bilen.

För några dagar sedan skrev Marcus Birro en krönika i den kristna dagstidningen Dagen, om att Sverige behöver en dömande Gud... och sedan blev han förvånad över att han fått så många negativa kommentarer. Jag gillar Birro och det mesta av vad han skriver, och jag håller absolut med om att det aldrig är okej med personliga påhopp på internet. Däremot håller jag INTE med om att Sverige behöver en dömande Gud.

Trots att vi har ett samhälle där det mesta är tillåtet och reglerna inte alls så givna som förr i tiden, är jag övertygad om att människor ändå känner sig ganska fördömda i tid och otid. Man tränar för lite, äter för onyttigt, skänker för lite pengar till välgörenhet, tar för lite tid med sina barn, tänker inte tillräckligt på miljön, borde engagera sig mer politiskt, spara mer, städa mer, köpa mer ekologiskt, inte gnälla så mycket och.... Det dåliga samvetet jagar oss ofta, och överjaget gnatar på oss om att bli bättre. Varför behöver vi då en dömande Gud?

Däremot kan jag hålla med Birro om att vi i kyrkans värld ibland "rear ut" Gud genom att göra honom till en snäll jultomte som uppfyller alla våra önskningar bara vi knäpper med fingrarna och accepterar alla våra egenheter hur som helst.

För mig är Gud den största kärleken, men också den största heligheten. Han är mycket större än vi människor och vet alltid bäst. Ganska ofta säger han stopp och nej. Ganska ofta pekar han på våra smutsiga hjärtan och säger åt oss att det är dags för ett reningsbad. Inte för att han älskar att döma oss, utan för att han hatar allt det som vill förstöra oss och hindrar oss från att komma till honom. Gud är helig och Gud är kärlek. Det tror jag att Sverige behöver höra!

Ibland kommer den bara över mig. Irritationen! Jag irriterar mig på allt...men framför allt på alla. Alla snåla, alla slösaktiga, alla sura, alla glada, alla präktiga, alla slarviga, alla sportiga, alla  perfekta och operfekta. Kort sagt alla som inte är som jag... (och alla som är som jag). Ingen går säker. Alltid finns det något att reta sig på.

Åh, vad jag avskyr när jag är så där! Speciellt när jag inte ens kan skylla på PMS eller stress eller allmänna motgångar, utan bara helt enkelt får inse att jag ibland (ganska ofta) inte är så god som jag hade önskat!

Får man säga att den tioåriga dotterns chokladbollar är äckliga och samtidigt se ut som om man ska kräkas? Antagligen inte! Fast annars hade ju risken funnits att jag hade bjudits på samma chokladbollsrecept nästa gång också, och det vill jag absolut inte för de här var verkligen otäcka. Dottern och kompisen hade haft i vatten istället för kaffe och på något sätt lyckats göra smeten alldeles slemmig. Usch, hoppas vi inte blir magsjuka!

Bilden är en arkivbild och har absolut inget med texten att göra. Dessa chokladbollar var ju helt normala!

Ibland blir jag så trött på min egen berättelse, mina egna tankar och min egen röst, och då är det en rikedom att det finns böcker, där man kan förflyttas in i en annan verklighet, en annan berättelse.

Några dagar nu har jag tillbringat med den norske författaren Karl-Ove Knausgård och hans första bok i serien Min Kamp. I samma anda som Marcel Proust verkar han ha bestämt sig för att i sex böcker skriva ner hela sitt livs berättelse. Han berättar och berättar. Om uppväxten, flickorna, skolorna, tankarna och erfarenheterna.

Egentligen är hans berättelse inte så märkvärdig eller annorlunda jämfört med min eller din eller med de flesta andra människors. Visst blev hans pappa alkoholiserad på äldre dagar och visst skilde hans föräldrar sig, men det är ju sådant som händer lite här och var. Så egentligen förstår jag inte alls varför Knausgårds böcker blivit så upphöjda. Vad är det som gör att så många har fascinerats av just hans berättelse?

Kanske är det just det vanliga... och ovanliga som drabbar oss alla. Kanske är det just den där igenkänningen... och det icke-igenkännliga på samma gång. Kanske är det lite samma princip som gör att många gillar att läsa bloggar. Man vill vara med och ta del av andras berättelser. Oavsett om de är så speciella eller inte, så är det i alla fall något annat, en berättelse som inte är min.

Lilldottern: - Mamma, jag drömde att du var död! Men sen när jag skulle kolla om du verkligen var det, satt du plötsligt och fikade!

Mamman: - !!

Nej, nu gillar jag inte bussar längre! Den här terminen, som hittills bara varat i sju skoldagar, har jag redan missat bussen två gånger och fastnat i en backe en gång. Och då har jag ändå fått skjuts av mannen flera dagar. Hur ska detta sluta?

Idag var det riktigt otäckt när chauffören som stannat i en backe för en tågpassage, plötsligt inte kunde lägga in växeln. Varje gång han försökte rullade bussen bara bakåt. Först fnissade en del, eftersom vi var övertygade om att han inte kunde starta i backe, men sen insåg vi att bussen pajat och att vi skulle bli sittande där en bra stund, i väntan på nästa buss, och då var det inte lika kul.

Nåja, nu är jag hemma igen i alla fall, men kanske skulle man köpa sig en Skoda trots allt!

Nu har oron  än en gång fått mig i sitt grepp. När det gäller barnen är jag nämligen hur hispig som helst. Minsta lilla krämpa kan vara livshotande, minsta svullnad cancer och minsta förkylning astma. Egentligen förstår jag inte alls hur jag orkar ha barn överhuvudtaget.

Lilldottern har nu klagat några dagar över att hon får "kramp" på olika punkter på kroppen. Främst över ena armbågen, men också ibland i ryggen och vid ena knät. Först tänkte jag inte så mycket på det, men igår kom det över mig; Fibromyalgi...inflammerade muskelfästen...ständiga smärtor... massor med frånvaro...IM-programmet...EVK... oförstående läkare...vi mot samhället...livslång plåga...sjukpensionering vid 30... (och en mamma som för länge sedan åter gått i väggen...)

Usch nej, nu måste jag fokusera. Här och nu, en dag i taget. Idag skuttade hon glatt iväg till skolan. Idag är det mesta som det ska. Idag är den dag jag vet något om. I morgon har ännu inte kommit. Fokusera människa! Det kan ju vara växtvärk!

Jag är ute på promenad i de fina kvarteren, där husen är stora och bilarna dyra. Här skulle man bo, tänker jag. Med havsutsikt, prunkande trädgårdar och vitkalkade stenhus.

Plötsligt ser jag en skylt ovanför en dörr. Huset heter något. "Verkligheten" heter det. Verkligheten? På ett så fint hus? Men då slår det mig att även dessa hus innehåller en verklighet. Även här älskar och hatar man, skrattar och gråter, sover och är vaken. Även här är man frisk tills man blir sjuk och lever tills man dör. Även här...

Kyrkbesök idag och ett möte mitt i vimlet. Att plötsligt träffa någon som upplevt precis samma sak som en själv. Att höra ens egna ord genom någon annans mun. Att ta del av de tankar man trott sig ensam om att tänka. Vilken nåd och rikedom! Att man inte är ensam, utan vandrar omkring här på jorden tillsammans med andra som också upplever jobbiga perioder med hjärtan som klappar, öron som susar och rädslor som tar tag. Och att också få se sin egen styrka hos en annan. Hur man reser sig och knallar vidare. Steg för steg, bit för bit.

Tänk att det kan ta mer än en timme att åka med buss från Knutpunkten i Helsingborg till Persikovägen i Ängelholm. Fast med tanke på att busschauffören hade en snitthastighet på 50 km/h så var det väl ett under att vi överhuvudtaget kom fram till slut.

Kvällen har tillbringats på Fonduerestaurangen Oasen, där mannens födelsedagsmiddag nummer två intagits. Köttfondue, marängswiss och tobleronefondue blev det. Mätta, mätta blev vi och lätta, lätta våra konton. Alltså, fy vad dyrt det är att äta ute i det här landet! Speciellt om man är fem stycken förstås.

Efter restaurangen gick mannen och tonåringarna på bio, men eftersom The girl with the dragon tatoo inte verkar passa för en tioåring, tog alltså jag och lilldottern bussen (hölasset) hem.

 

 

 

Om det är någon som får för sig att fira en försenad jul, så finns det nu en fullt användbar kungsgran i trädgården på vår baksida. Visserligen har den tappat ungefär 30 barr sedan vi först satte in den (merparten vid utslängningen), men annars är den så gott som ny!

Jag vill verkligen inte slänga ut min gran! Efter att ha tvättat foten, har jag nu också för första gången i mitt liv dammsugit en gran. Runt en av lyktorna hade så där 100 småspindlar byggt ett maffigt nät och höll på att invadera hela granen. Och trots att jag alltså dammsög flera grenar, fällde den inte ett endaste barr. Undrar just om man skulle kunna spara den i källaren till nästa jul? En sak är i alla fall säker; vi kommer alltid köpa kungagran från Bjäre i fortsättningen!

Bok nummer tre: (Borde ha varit en klassiker, jag vet.) Jag har läst en sjukt bra bok de senaste dagarna; Sara Lövestams I havet finns så många stora fiskar. Den handlar om Malte, som är fem år och går på dagis. Den handlar också om Iakttagaren, en kvinna som bor i huset mittemot dagis, och ser mer än de flesta, liksom om Nozat, den femtonårige praon med oanade datakunskaper och ett stort mod.

På många sätt är I havet finns så många stora fiskar en skrämmande bok om barn som far illa och utnyttjas, och om människor som ser men ändå blundar, eller ser men låter bli att göra något, men det är också en fantastisk bok om alla dem som faktiskt ser verkligheten med öppna ögon och också vågar gripa in. Låna den, köp den eller stjäl den... bara du läser den!

Idag fyller mannen år. 49 stycken, närmare  bestämt. One year to go innan jag är gift med en man i övre medelåldern, alltså. Att vi båda blivit lite äldre märktes speciellt på valet av presenter. Mannen, som snart ska bli fullvärdig medlem i golfklubben, skulle bara önska sig något litet... vilket slutade med två middagar. Idag med pilgrimsmusslor, entrecote och bakelse och på lördag med restaurangbesök och bio. Hur billigt som helst, med andra ord.

 

 

 

Dessutom hade han nog gärna velat ha några små paket med någon fin whiskey, ett par nya golfklubbor och en röd sportbil, men se, det fick han klara sig utan. Däremot fick han ett par mönstrade raggsockar av barnen. Det hade han faktiskt också önskat sig, och fick därför skylla sig själv när stordottern kom med ett par ganska ungdomliga från Tretton. Kanske lite pinsamt för mannen när han måste gå dit och byta till en större storlek.

 

- Hej! Jag skulle byta strumpor...och nej, jag har ingen medelålderskris. Jag bara gillar tonårsaffärer!

Sedan Skånetrafiken införde jojokorten, har vi i familjen börjat samla på gröna kort. Ett tag var det sagt att korten skulle kunna laddas med både en reskassa och en perid, men nu för tiden verkar det bara vara så att man kan fylla på det man redan har. Alltså kan jag bara använda det kort som varit laddat Båstad-Ängelholm månadsvis och åter ladda det med samma sträcka och tid.

När jag häromdagen upptäckte att jag fått med mig fel kort till laddningen, letade jag igenom hela huset och fick fram så där tio stycken gröna plastkort. Gissa om mina medpassagerare tyckte jag var jobbig, när jag skulle kolla alla... och det ändå visade sig att INGET av dem var programmerat med sträckan Båstad-Ängelholm. Så det hela slutade med att jag fick sätta in 400 kronor på ett av korten, vilket i längden blir dyrare...

... När jag utmattad sjönk ner på sätet och skulle stoppa ner alla korten... insåg jag att det rätta kortet hela tiden legat där i plånboken... i fel fack!! Suck!

Jaha du, här kommer inlägget du längtat efter! Inlägget som kommer att handla om dig och alla andra som ska få betyg den här veckan; Malin, Axel, Filippa, Matilda, Angelica och alla ni andra.

Att sätta betyg är något jag inte alls gillar. Att sammanfatta en elevs hela kunskaper i några få bokstäver, att packa ihop alla förmågor, all utveckling och alla brister i ett enda betyg är minsann inget jag längtar efter att göra. Under kursens gång känns det ganska meningsfullt med bedömning, eftersom man då är på väg någonstans och själva poängen är att veta var man befinner sig för att veta hur man ska gå vidare, men när kursen är slut?  Då är ju allt så definitivt. Inget går att förändra. Betyget är satt!

Ibland när man har det där betygsamtalet och ser elevens glada eller besvikna min, så undrar man som lärare om allt bara handlar om de där bokstäverna. Egentligen skulle man ju vilja att alla jublade över allt nyttigt de lärt sig, över hur Dante, Candide och Shakespeare har förändrat och berikat deras liv, över hur de nu kan skilja mellan nyhetstexter och reportage lätt som en plätt. Det är ju egentligen det man vill prata om. Vad har du lärt dig? Hur har du utvecklats?

Och ändå är jag tvungen att sätta de där definitiva bokstäverna någon gång. Kursen slutar och eleverna måste gå vidare... men varje gång jag måste sätta ett lägre betyg än vad eleven kunnat få känns det som en stor besvikelse... och ändå måste jag. Oavsett hur mycket jag gillar eleven ifråga, oavsett hur stor potential jag ser och oavsett hur mycket komplimanger jag får för min blogg...så måste jag sätta rätt betyg. Inte det som kunnat vara, inte det som det kanske skulle ha blivit om ett år...utan just det som gäller utifrån dagens uppvisade kunskaper.

Då var man igång igen! Skolan och jobbet har börjat om och ännu en termin ligger framför. Det kan vara skönt på många sätt att komma igång, men visst borde det vara förbjudet att gå upp 5.30 på morgonen? Det är ju mitt i natten.
Att jag missade bussen när jag skulle åka hem och sedan brände pitabröden som vi skulle ha till kvällsmat, är väl några tecken på att kroppen inte orkar med sådana nattpass.

I lördags städade jag undan julen på ena sidan av huset, men behöll den på andra. Man får liksom ta det lite pö om pö och vänja sig vid vardagen. Granen och den stora tindrande stjärnan får vara kvar denna vecka också.

Förresten.. om man har slut på toapapper på två toaletter och bara har en hushållsrulle, kan man dela den med en såg då, eller?

Bok nummer två är färdigläst. Någonstans inom oss av Kajsa Ingemarsson, blev det. (Ja, alltså, det är ju inte klassikervecka den här veckan.) Boken köptes in på bokmässan och har sedan legat hemma hos grannen, eftersom ingen av oss orkat läsa den. Jag började men tyckte inte alls om den. Boken handlar om en karriärskvinna som helt plötsligt och utan synbar anledning tar livet av sig. Som död finner hon dock ingen frid, utan irrar omkring och försöker få kontakt med sin man igen, för att bevisa honom sin kärlek.

Hon träffar också på tre andra vilsna själar som inte kan släppa jordelivet och gå in i evigheten, och tillsammans utför de en del spökerier och försöker påverka de levande.

Storyn kan tyckas lite fånig, men handlar egentligen mer om mannens och kvinnans komplicerade relation under tiden båda levde, och når på det planet ett psykologiskt djup. Dessutom är det ganska kul med de fyra spökena, som var helt olika individer under sin livstid, men som nu tvingas umgås och lära sig av varandra.

Någonstans inom oss påminner lite om Nick Hornbys Fallhöjd, där fyra personer finner varandra på grund av att de alla tänkt ta livet av sig samma natt, på samma plats. Även de är helt olika och försöker reda upp varandras liv.

Jag tyckte mycket om Kajsa Ingemarssons bok, och tycker absolut att man ska läsa den om man vill ha något lättsamt, men ändå tänkvärt och lite kul.

Usch! Nu närmar det sig. Dagen då man måste städa ut julen är snart här, och i alla fönster kommer ljusen att slockna. Inte längre några varma, röda färger, inget glitter och inga söta tomtar... och inga lussebullar! Fy, vad trist! Jag har aldrig riktigt förstått varför människor har så bråttom att bli av med allt det vackra. Varje högtid och årstid ska avnjutas i det längsta, tycker jag. Man ska äta mycket jordgubbar på sommaren, ha myggbett och solsveda. Man ska måla ägg, sätta in påskfjädrar och föräta sig på påskgodis under påsken, och man ska stressa, pynta, trängas, fika, äta och njuta av julmat, godis, klappar och pynt under juletid. (Fast, visst... man får ju göra som man vill så klart... Vi lever ju i ett fritt land.)

Ja, ja, ännu några dagar går det an att ha framme pyntet, och sen får jag väl börja njuta av januari också. Mannen fyller ju år... och? Kanske blir det någon kul fest nånstans, och kanske köper alla människor nya, snygga lampor och sätter i fönsterna, så att man fortfarande har något fint att titta på. Kanske är också januari en trivsam månad. Kanske...

Nu är glada julen slut, slut, slut...

Jag tillhör dem som INTE gett något nyårslöfte. Trots grannens påtryckningar tänker jag alltså inte vara en av dem som trängs nere på Friskis och svettis de närmaste veckorna. Inte heller tänker jag sluta röka, svära eller dricka whiskey... av den enkla anledningen att jag inte brukar göra något av det i vanliga fall heller.

Däremot har jag bestämt mig för att börja skriva upp vilka böcker jag läst, och vilka filmer jag sett, så att jag kommer ihåg det... och därför tänkte jag också skriva några rader om det här på bloggen, så har jag det liksom samlat...

Bok 1: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. En gammal klassiker som jag ofta använder i undervisningen. Handlar om en läkare som blir besatt av att hjälpa pastorns fru att slippa umgås med sin man. Efter att ha försökt med lögner om att hon har underlivsproblem, och om att pastorn själv har hjärtproblem, bestämmer han sig slutligen för en drastisk lösning och dödar helt enkelt pastorn med tabletter. Tja... eftersom jag visste vad boken handlar om och hur det skulle gå, så var den inte så läsvärd precis. Visst har han en del intressanta tankar, men annars inget speciellt, tycker jag.

Film 1: Love Actually. Gulligt, gulligt... och löjligt, löjligt! Mannens kommentar: - Vad då? Det är minsann aldrig några 25-åringar som flirtar med mig! Och inte heller springer man på en snygging på stan som med glitter i ögonen säger att vi bara måste ses snart igen!

För er som följt dramat med julgranslukten, kan jag nu meddela att granen fortfarande lever och befinner sig inomhus. Idag försökte jag knipa ihop näsan, samtidigt som jag ålade mig under granen med trasa och glassburk, för att suga upp och hälla bort det ruttna vattnet. Därefter tvättade jag foten med diskmedel, för att slutligen hälla på friskt vatten. Får hoppas det hjälper. Någon nytta måste det i alla fall ha gjort, eftersom det för tillfället luktar helt normalt här i huset.

Doften/stanken är lokaliserad. Efter att ha dammat ur bokhyllan (för att förvissa mig om att inget dött djur låg och förmultnade bakom bokraderna, tvättat golvet ultranoga, bytt dammsugarpåse och sanerat själva dammsugaren, kom jag äntligen på det jag misstänkte redan från början, att lukten  kom från granens surnade vatten. Konstigt nog luktade det mest på andra ställen än just borta vid granen, men när jag stack fingret i sörjan och luktade på det, så stod sanningen klar.

Skönt i alla fall att det inte var mögel i golvet eller en död mus bakom hörnbokhyllan eller en rutten matta. Det hade ju varit jobbigare. Men ändå är det ledsamt att jag nu måste slänga ut den vackraste och minst barrande gran jag någonsin haft före trettonhelgen bara för att vattnet ruttnat. Funderar på om man kan suga upp det på något sätt och tvätta ur foten med granen i?? Hm... det blir morgondagens projekt i så fall.

 

Har precis legat på alla fyra och sniffat runt på golvet. Trots en ordentlig veckostädning är det något som luktar surt i vardagsrummet. Eventuellt är det granens vatten som börjat härskna eller så är det hunden som spytt på mattan. Tyvärr hittar jag inte den direkta källan och funderar på om jag måste slänga ut både gran och matta?? Annars är granen fortfarande hur vacker som helst och har sammanlagt bara fällt fem/sex barr... och en matta är ju alltid bra att ha. Får väl vänja mig helt enkelt!

Förresten har jag sprungit på årets första önskan. Huset, som ligger så vackert nere vid ån, och som mannens morfar en gång byggde, är nu till salu igen. Helt renoverat och tillbyggt! Hur fräscht som helst (och förhoppningsvis utan sura dofter)... men till ett pris av 4,5 miljoner. Så önska kan man alltid...


http://www.hemnet.se/bostad/villa-3rum-luntertun-angelholms-kommun-danielslundsgatan-88-3167637

Då var det nya året här. Vitt och obesudlat, med 366 dagar att fylla. Undrar just vad de ska innehålla? Stort och smått, vardag och fest, glädje och sorg.

För en del är visst den 1 januari en tung dag, och då menar jag inte med tanke på för mycket mat och dryck och för lite sömn, utan på grund av det stora ansvar som ett nytt år för med sig. Man vill liksom inte smutsa ner det nya, utan måla vackert på det vita arket. Fast jag tycker mer att man borde se det som en ny chans, där man kan börja om från början och får tillfälle att lägga undan eller kasta det gamla arket, och kan ta nya tag. Förhoppningsvis har man lärt sig av sina misstag eller framgångar och blivit en aning klokare. Förhoppningsvis...

Och hur det nu än går med det nya året, så är ju faktiskt varje ny dag en ny möjlighet att börja om. Och i år är det till och med en dag extra. 366 nya möjligheter!