.

Lilldottern har fått övningar av talpedagogen. Skaft, snyfta, skosnöre, snava... rabblar hon. Jag tycker det låter helt okej, men hon anser själv att hon behöver mer träning för att uttala orden perfekt.

Tur i alla fall att hon blivit bättre på att säga s, sen hon var liten, då det framför vissa vokaler bara blev ett f. Ganska kul (men pinsamt) när vi var på barndop och ettåringen plötsligt ropar: "Fitta, fitta", eftersom hon ville sitta själv på bänken. Eller när hon skulle säga Susann, och det mest lät som... ja, ni kan ju tänka själva hur det kan låta om man byter ut s mot f istället.

(Undrar just vad jag ska ha för rubrik på det här? Fyfan och fitta? Nej, det vågar jag inte... fast det skulle nog varit säljande...)