.

Under en av lektionerna i veckan, påpekade en elev att många troende verkar så trygga och stabila. Jag blev lite smått full i skratt, eftersom jag väl inte alltid skulle beskriva mig själv som trygg och stabil.

Men varför är jag kristen då, egentligen? För att bli tryggare? För att kunna be om hjälp i svåra situationer? För att det är en god gemenskap i kyrkan? Ja visst, allt det där är ju goda anledningar, men framför allt är det för att jag absolut inte kan tro... på att allt fantastiskt vi ser omkring oss kommit till på grund av en kemisk reaktion. Jag tror helt enkelt att det måste ligga en skapare bakom, och att han också har en plan och en tanke med sin skapelse. Jag tror också att vi människor egentligen är ganska små, i jämförelse, och att det finns så mycket vi inte kan greppa eller ta in, med de 10% vi använder av våra hjärnor.

Men varför då just kristendomen? Ja, antagligen berodde det från början på att jag ju bor i Sverige, där den är lättast att komma i kontakt med. Men också på att jag som vuxen funderat en del och kommit fram till att det är den enda religionen som har en Gud med sår. En Gud som offrat sig själv för att rädda oss. En Gud som inte bara kräver, utan framför allt ger.

Och visst, genom att tro att lilla jag är en del av något mycket större och genom att ha kontakt med en Gud som älskar mig så mycket att han gett sitt liv för mig, så blir jag nog ganska trygg och stabil... i alla fall för det mesta...