.

Nu är vi hemma igen efter vår minisemester! Gårdagen innehöll en hel massa bilåkande, men också en otroligt mysig eftermiddag i Västerås, där vi träffade goda vänner som vi inte sett på tretton år! Det är egentligen inte klokt att man inte hunnit med att träffas på tretton år, och inte heller är det klokt att det faktiskt gått tretton år! När vi träffades kändes det ungefär som om det var i går, och vi konstaterade glatt att vi inte åldrats alls sen vi var 25... Barnen har blivit äldre och de flesta av våra föräldrar har dött... men vi är precis likadana... Eller??

 

Hur som helst var det jättetrevligt att träffas igen. Man borde verkligen vara bättre på att ta vara på goda relationer. Även om man flyttar land och rike runt, utvecklas och invecklas så har ju de där vännerna varit en stor del av ens liv, och faktiskt också påverkat vem man blivit... Utan Annelie hade till exempel den här bloggen inte hetat lärarkajsa, eftersom det var hon som gav mig det smeknamnet en gång i tiden. Och kanske hade vi aldrig åkt till Gotland den där sommaren 92 då stordottern blev till, och antagligen hade jag inte vetat var Märsta ligger (Hm...hur skulle jag då ha klarat mig?).

 

Och utan oss kanske paret ifråga aldrig träffats, eftersom de gjorde det i samband med vårt bröllop...och Annelie hade inte vetat att Skåne är lika vackert som Öland...

 

Ja, tänk vad viktigt det är med relationer! Jag säger som pastor Marie-Louise brukar säga; "Kom ihåg att det inte är en slump vilka människor du träffar på din vandring genom livet."

 

 

Då börjar minisemestern i Stockholm gå mot sitt slut, och vi konstaterar att det är betydligt högre tryck i den här stan än i både Rom och Paris. Fest och livemusik överallt!

 

I kväll åt vi på ett ställe som heter Engelen, nere vid Slussen. Tre olika liveband hade de på samma kväll. Stället var visserligen ganska stort med flera olika avdelningar. Huset var från 1600-talet och hade tidigare varit ett apotek. Trevligt, men ganska stimmigt lyder det samlade omdömet. Vad vi dock aldrig begrep var varför servitriserna var klädda i folkdräkter. Det passade liksom inte in bland överförfriskade människor i jeans, plankstekar och coverband.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Åh, vad det kan vara frustrerande med shopping! När så gott som alla affärer i Stockholm har superrea, och man faktiskt har lite pengar att handla för, så hittar man förstås ingenting som passar. Tänk så mycket pengar jag förlorat på att INTE köpa Odd Molly-linnen, jeans från Acne och klänningar från Fillippa K!

 

En bidragande orsak till att det inte blev så mycket köpt är förstås mitt shoppingsällskap. Att handla tillsammans med mannen är minsann värre än att gå med döttrarna. I varje affär hittar han cirka tio plagg som bara måste provas, vändas och vridas på, bytas ut, diskuteras med expediten om och slutligen för det mesta läggas tillbaka igen! Själv har jag nån slags radar som direkt talar om för mig om en affär eller ett plagg är intressant eller inte, vilket gör att ett betydligt högre tempo kan hållas.

 

Nåja, nu är väl syftet med den här helgen i första hand att umgås med just denna shoppinglångsamma man jag valt att dela livet med, oavsett om det leder till att jag bara får en klänning med mig hem.

 

 

Nu är jag i Stockholm igen! Mannen blev ju lite avundsjuk sist när bara jag och stordottern fick åka iväg, så nu har jag tagit med honom hit... (Fast han fick köra bilen...)

 

Vi bor på Scandic precis bredvid Stureplan. Inte riktigt vår grej egentligen, med en massa festande ungdomar överallt... Man känner sig rätt gammal, och ganska mycket från landet.

 

 

 

På vägen hit stannade vi på en av Sveriges finaste rastplatser, Brahehus, där vi åt lunch tillsammans med Johan Rehborg (Fredde i Solsidan). Han vet visserligen inte om att vi lunchade med honom, men det vet ju vi... Nedan ser ni de mindre lyckade bilderna när Annika goes paparazzi. Men det ÄR faktiskt han. (I motsats till när vi såg Bill Gates... eller inte)

 

 

 

Precis som vi köpte han polkagrisar. Tre stänger med helt vanlig smak blev det, för hans del. Undrar om det var till Mickan och barnen?

 

 

I min andaktsbok fick jag häromdagen rådet att fatta alla viktiga beslut på en kyrkogård. Och visst förstod jag poängen med det hela; att försöka ha ett bredare perspektiv i livet, att tänka till kring vad som egentligen är viktigt och hur man ska göra för att leva ett hållbart liv.

 

Jag brukar tycka om att promenera på kyrkogårdar, att känna stillheten, läsa namnen på gravarna och fundera över alla de människor som levt men nu gått vidare. Men igår, när svärfar begravdes, ville jag mest bara komma därifrån och det enda beslut jag kunde fatta just då var att jag minsann skulle försöka leva så länge som möjligt...för mina barns skull. Att se deras stora sorg över sin farfar var hemskt, och bara tanken på att de (eller något annat barn) skulle behöva begrava någon av sina föräldrar är fruktansvärd.

 

Så nej, nu ska jag se till att äta nyttigt, motionera mera och undvika allt farligt...Inga fler morotskakor, inget slappande i soffan, inga flygresor, bilresor, cykelturer. Undvik tändvätska, elektriska apparater, hundar, katter, bär och svampar. Gå inte i trappor, ta inte hissen, halka inte i duschen, sätt inte i halsen...

 

Suck...Jag får nog försöka bli gammal på ren envishet!!

Oj, vad det händer mycket den här semestern...det är nästan så att man längtar till lugnet på jobbet...

 

Lördagen var, för oss, årets längsta dag. Från 03.30-00.30 var vi i gång. Först avlämnades stordottern på Kastrup och därefter gjorde vi Köpenhamn och Tivoli. Stordottern kom fram lyckligt och befinner sig nu i St Barbara, cirka tio mil norr om Los Angeles. Hon verkar ha fullt upp och har ännu inte hunnit skypa med oss. Idag skulle hon först till stranden och därefter utrymma lägenheten för att få hjälp att bli av med vägglöss. Verkar inte helt kul med det sista, men det ska nog ordna sig.

 

Vår dag på Tivoli blev också lyckad, trots att mannen lyckades spilla kaffe  på kinden och runt ögat, och fick köpa två isglassar som han tryckte mot kinden. Inte lätt att hålla sig för skratt...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Usch! I morgon händer det! Dottern som jag burit i min mage, fött fram under smärta och haft boende hos mig i 19 år kommer att bokstavligt flyga ur boet... Ända bort till Amerikat!! Hur ska det gå? Hur ska hon klara sig??? Utan någon som lagar mat, städar, tvättar, tjatar...och tjatar??

 

Ja, ja...bäst att inte tänka för mycket. Lika bra att koncentrera sig på att hata tandläkare istället. Först hatade jag dem eftersom det gjorde ont att laga tänder, sen för att det kostar en massa pengar, och nu, sedan jag skaffat frisktandvård och börjat ta bedövning avskyr jag dem för att de aldrig kan göra något rätt!! (Ja, ja, jag vet att jag överdriver lite...) I dag tvingades jag ligga upp och ner i cirka två timmar för att laga en fyllning som blev fel förra gången de lagade den...och nu inser jag att den inte alls är bra. Den är både för hög och alldeles taggig. Dessutom är jag helt blåsvart på tungan. Tänk om de släppt lös en massa amalgam eller något annat giftigt! Åh, hur svårt kan det vara att laga en tand? Jag menar, de höll ju på hur länge som helst. Det borde väl ha blivit bra!

 

Suck... Det finns säkert duktiga tandläkare, men det känns ju inte så muntert att behöva äta lättuggad mat hela helgen och dessutom ha ont i käken, samtidigt som dottern ska lämna boet...  Nej, nu går jag och lägger mig innan jag hinner gnälla ännu mer!

Igår kväll regnade det faktiskt inte, vilket väl kan ses som magiskt i sig självt. Ännu mer magiskt blev det dock av att kvällen tillbringades bland klipporna på Kullaberg, tillsammans med gestalter ur Shakespeares sista pjäs, Stormen. Med havet som kuliss och skogen i bakgrunden fick vi följa Prospero, Miranda och Caliban i deras kamp för rättvisa, frihet och kärlek.

 

Eftersom miljön inte tillät några scenbyten, fick vi i publiken istället vandra från den ena scenen till den andra, medan vägen lystes upp av lyktor, sång och trumspel. Tyvärr var fotografering förbjuden...men jag lyckades i alla fall ta två bilder i smyg. (Därav den ännu sämre kvalitén än vanligt)

 

Jag kan verkligen rekommendera den här teaterupplevelsen; duktiga skådespelare, fantastisk miljö och en pjäs som är lätt att förstå, tänkvärd och rolig. Kan det bli bättre? (Fast det förstås, ta på varma kläder och glöm inte myggmedel...)

 

 

 

 

Fika i pausen

 

 

Vinbaren i Arild...fast utan vin för chauffören... "Hm... Det får vi googla på."

 

 

 

 

 

Igår var det fest hemma hos prästen  Magnus, med god mat och dryck, trevligt sällskap och bättre stämning än på Pepes (i alla fall enligt Lotta). Tyvärr drabbades jag också av en släng avundsjuka...Jag vill också ha en lada, som jag kan inreda till festlokal... Ska kanske kolla om de går att köpa på blocket. Kan ju placera den på parkeringen...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns många sätt att förgylla tillvaron...Ett ganska enkelt sätt är att tvätta ett glittrigt linne från Desigual tillsammans med en maskin full av annan tvätt, gärna mörk... Vips, så har man glitter i hela tvättstugan, och på alla de plagg som var med!

 

 

 

 

 

 

Tack farfar för allt du gett oss!

Tack för all hundvakt,

all barnvakt,

och alla söndagsmiddagar!

Tack för all äppelkräm som levererats till dörren,

all plommonmarmelad,

och alla klenätter!

Tack för alla foton,

historiska böcker,

och filmer på barnbarnen!

Tack för cykellagningar,

blomvattning (hm...)

och gräsklippning!

Tack för alla historier,

föreläsningar om Napoleon,

och diskussioner!

 

Fast visst var du väl också en ganska envis gubbe...eller som svärmor brukar säga; "Han är envis som en hel stia full med röda grisar!" (Tydligen ett talesätt förr i tiden...) Och lite rastlös... (Julafton kl 17.00; - Hm, jag måste nog hem till hunden snart. Hon har ju varit ensam två timmar nu...)  Men enligt sonen vann du över pappa i allt;

- Farfar gör mycket godare pannkakor än du, pappa!

- Farfar kan göra fler armhävningar än du, pappa!

- Farfar kan mer om historia än du, pappa!

 

Så i sonens ögon kommer du alltid vara en idol...även om du nu inte är med oss längre! Hejdå, farfar!

 

 

 

 

 

 

 

Idag var jag i kyrkan efter flera veckors frånvaro. Fantastiskt att få ha en sån gemenskap att gå till och fantastiskt att få sitta ner och tänka efter ett tag. Jag tycker verkligen synd om människor som inte funnit en tro. Hur tomt skulle det inte vara att vara ateist?? Att tro att allt bara är en slump och egentligen inte har någon speciell mening; Som en av gubbarna i I väntan på Godot säger: Människan föder gränsle över en grav. Ljuset glimmar till och sen blir det mörkt igen. Vilken hemsk livsfilosofi!

 

I veckan såg jag ett debattprogram om religion, från Almedalen. Alexander Bard och Christer Sturmark är ju övertygade ateister och tog förstås bara upp allt negativt de kunde komma på angående religion, korståg, självmordsbombare, kvinnoförtryck, extrema abortmotståndare och så vidare...men de glömde verkligen bort allt positivt som religionerna har gett människan, hopp, medkänsla, strävan efter att bli bättre människor, styrka att ta itu med sina problem, en känsla av att ingå i ett större sammanhang, en förtröstan att en högre makt kan gripa in och hjälpa just mig.

 

Fast sen finns det ju många som säger att de tror på människan...och det kan ju vara bra, förstås. En människa kan uträtta mycket...tills en lite bakterie invaderar henne, eller hjärtat bestämmer sig för att stanna, eller hon råkar halka på ett bananskal och bli förlamad...

 

Nej, jag slår i alla fall ett slag för tron på Gud! Det känns säkrare!

 

 

Eftersom mannen är fullt upptagen med att byta fönster (eller snarare vara hantlangare åt den som byter fönster, medan jag gör allt annat i hemmet inklusive städning efter deras framfart...) tänkte jag ta tag i den där gräsplätten som alla i radhuslängan ska sköta gemensamt. Cirka 20 kvadratmeter gräs är det, vilket ju borde vara en baggis att klippa, om man nu bara kommer ihåg det.

 

Efter att ha klippt en tredjedel av gräsmattan inser jag att det är något fel på gräsklipparen. Den bara glider ovanpå och tar liksom inte med sig något gräs. För att inte reta upp grannarna genom att lämna två tredjedelar oklippt, begår jag inbrott i ett öppet förråd hos en av dem och lånar deras maskin. Tyvärr märker jag ganska snart att inte heller den fungerar... Hm...eller är det kanske jag som är för svag??

 

Under tiden jag står där och sliter med de 20 kvadraten kommer tre män förbi. Den förste bara tittar på och konstaterar att det ser tungt ut. Den andre, en pigg herre på några år och åttio, skakar lätt på huvudet och suckar över att jag, stackars lilla flicka, tvingas utföra denna svåra syssla. Slutligen dyker det upp en man jag aldrig sett förr. Trots att klockan bara är runt 11 är han redan ganska överförfriskad, med rödsprängda ögon och spritdoftande andedräkt. Han sluddrar dock fram något i stil med att det väl är typiskt att vi karlar alltid måste hjälpa er kvinnor, sliter gräsklipparen ifrån mig och klipper, med viss möda, återstående gräsmatta.

 

Efteråt insåg jag att det hela påminde lite om berättelsen om den barmhärtige samariten, med den skillnaden att den berusade mannen på slutet frågade om jag var gift, och såg lite besviken ut när han fick veta att han ansträngt sig i onödan.

 

Hemma igen! Väskorna uppackade, tvättmaskinen igång, wordfeud återupptaget, posten sorterad och huset städat... Eller nej, förresten...Jag har faktiskt inte städat huset, eftersom vi ska byta fönster i morgon. Känns konstigt att inte städa in sig efter några veckors bortavaro...

 

Grannfrun hade dock skött huset exemplariskt och igår möttes vi av kanelbullsdoft och nyklippt gräsmatta! Fantastiskt att vara föremål för någons omsorger på det sättet! Tack Anna!

 

Den sista dagen i Spanien innehöll alltså en snabbvisit till Granada, morernas sista utpost och stället där Ferdinand och Isabella ligger begravda. (För dig som inte har en aning om vad jag pratar om kan jag rekomendera en  kurs i historia... Välj själv om du vill ha den enkla, kortare utläggningen av mig eller den längre och mer detaljerade av mannen... Alltså, den pedagogiska eller den mindre pedagogiska...)

 

 

 

 

Trots att man överallt kände historiens vingslag, var det mest spännande att besöka ett marockanskt tehus. Eftersom ovannämnda morer var afrikanska araber, finns mycket blandkultur kvar än idag, och flera arabiska kvarter är högst levande. Vi hade läst att det var ett måste att dricka te bland tusen-och en-natt-lampor, sidenkuddar och kryddofter. Det som inte nämnts i guideboken var att det oftast också hörde till röka vattenpipa på dessa caféer. Tonårssonen såg förskräckt på oss, och kommenterade att det varit roligare att gå med kompisarna till det här stället. Han behövde dock inte oroa sig. Föräldrarna kände sig inte ett dugg frestade och tonåringarna tilläts inte pröva.