.

Jag undrar så vem hon är? Den där tanten jag allt oftare möter i badrummet. Hon har inte funnits där så länge, men dyker nu upp titt som tätt. Rynkig är hon med lätt hängande kinder och ganska rundade former. Hon ser mogen ut på något sätt. Vuxen, medelålders. Som en sån som borde gilla hemstickade koftor, dansbandsmusik och korsord. Som en gammaldags matrona, som samlar barn och barnbarn i sina rundade bullarmar, tröstar och vaggar, och inte har en tanke på att försöka följa modet, vara piffig eller ungdomlig.

Jag undrar så vem hon är? Hon som påminner om mamma och mormor, och bara har vissa likheter med den jag tror mig vara. För inte är det väl jag? Jag menar, jag ser ju ut som min tonårsdotter ungefär. Smal och smärt, med fast hull och kinder som sitter på plats.

Tanten i spegeln passar ju inte alls som skämtsam bloggare, sprallig lärare eller hipp tonårsmamma. Och kanske är det därför hon också ser smått förvirrad ut. Som om hon saknar sitt innehåll. Var är den där bulldoftande matronan som borde bo i den här kroppen? När tänker hon dyka upp egentligen? Kommer hon snart, eller kommer hon fortsätta vara motsträvig?

... hon gick ut till det väntande påsklovet...bort från allt vad korrekturläsning och tuffa beslut heter... och hem till kollegans gottebord...

 

Kiropraktorn tittar på min rygg och frågar om jag är stressad? Stressad, jag? Nej då, det är lugnt... Fast idag hann jag inte äta lunch förrän 14.00, och i morgon ska skoltidningen vara klar, hemvisten påskpyntas och IM-eleverna hinnas med...och...

När han frågar hur länge det varit stressigt kan jag inte hålla mig för skratt... "Tja, si så där en 43 år, ungefär...". Vad är det för en fråga? Och vad är egentligen stress? För visst kan man ha mycket att göra utan att vara stressad, och inget att göra, men ändå känna av stressen.

Jag har faktiskt hittat en livsrytm som för det mesta fungerar, fast all stress går ju inte att värja sig emot. Ibland händer saker. Livet lever på.

Och nej, inte äter jag tillräckligt med omega 3 heller...och träningen är väl inte den optimala...och sockerintaget ska vi bara inte prata om... Ett hopplöst fall helt enkelt... I alla fall i kiropraktorns renlevnadsvärld.

Idag har jag bestämt två saker! Först bestämde jag att en elev på IM skulle byta bok, till den nivå hen egentligen befinner sig, men inte vill vara på...och sedan bestämde jag vilken text som skulle tas bort ur tidningen för att ge plats åt en annan. Båda besluten var impopulära och bemöttes av protester. I tidningsfallet hävdade man att vi har demokrati i det här landet, och vissa försökte på alla sätt få just sin vilja igenom. Att jag var, och är, ansvarig utgivare hade de ingen förståelse för.

Trots ihållande gnäll från en del av (de manliga) eleverna stod jag dock på mig. Att ha makt är inte helt fel, och man kan ju inte vara populär jämt...eller som diktator Sulla sa; Må de hata mig, Blott de frukta mig!

Undrar just vad jag ska bestämma i morgon?

Good christian bitches!

Då var det dags igen. Dagen före inskick till tryckeriet är här. Eleverna har jobbat ihärdigt hela dagen, och börjar nu bli trötta. De flesta texterna är packade, layoutade och PDF-ade, och ska nu samlas ihop till ett dokument. Som vanligt sitter några tappra, trogna själar kvar och sliter sina hår.

Killen som ska göra framsidan fräser åt den som dristar sig att komma med minsta anmärkning och tjejerna som lägger sista handen vid de olika texterna både skrattar och gråter. Då och då hörs en svordom eller ett stönande. Det är lite grann som en förlossning, där en helt ny tidning föds.

Själv är jag väl som pappan ungefär. Jag bara väntar och hoppas att allt ska gå bra.

 

 

En sån här liten chokladbit väger bara 29 gram. Jag menar, det är ju ingenting. Jag måste ju äta en hel massa för att komma upp i ett kilo...

Ibland är man med om konstiga sammanträffanden. Efter att ha haft idétorka och skrivkramp ett tag och funderat på att sluta blogga, slog jag idag upp en andaktsbok för att försöka komma på något, och fick då direkt upp en sidan där det stod; "För det femte: Sluta aldrig skriva. Var du än hamnar och vilken yta du än möter - fortsätt att lämna avtryck. Det är din uppgift."

Texten i fråga handlar om hur penntillverkaren ger råd till en penna. För det första; Du kommer att kunna göra storslagna saker, så länge du låter någon annan hålla dig i handen. För det andra; Ibland kommer det göra ont när du formas, men du behöver det för att kunna bli en bättre penna. För det tredje; Du kommer att begå misstag, men de går att rätta till om du är villig att vända om. För det fjärde; Det viktigaset kommer alltid vara det du har inom dig. Du kommer att möta pennor i olika former och färger, men de, liksom du, har sitt värde inuti.

Verkligen en talande text, och en text man lätt kan sprida vidare, för att göra avtryck. Även om vi nu mestadels använder tangenterna för att skapa. Så fortsätt skriva. Var du än hamnar och vilken yta du än möter - fortsätt lämna avtryck. Det är din uppgift.

Idag har varit en konstig dag! Det är ju inte så ofta mannen svarar:

- Jag kommer snart, ska bara göra en polisanmälan först.

Dagen började med att jordfelsbrytaren hade slagit av, eftersom vatten hade läckt ut från tvättmaskinsslangen och trängt in i torktumlarens sladd. Därefter körde mannen på en trottoarkant och fick en rejäl punktering...och slutligen upptäcktes att sommardäcken blivit stulna ur garaget... så bilen fick åka bärgningsbil för att komma till verkstaden.

Ja, ja... i morgon är en annan dag, som det står i den gamla schlagerlåten...

Sen när blev det onormalt att äta den första pannkakan?? Enligt stordottern hör det i alla fall till det normala att grädda en pannkaka först, som man sen bara slänger...för att nästa ska bli bra. Synd för henne att jag bara hade sparat smet till två pannkakor!

Nu väntar en hel hög med fördjupningsarbeten om olika slags språk i språket, alltså dialekter och sånt. Lilldottern som varit sjuk idag, har ägnat stor tid åt att sitta med mig i mitt rättande...och kommit fram till att jag är alldeles för snäll i min bedömning. Hade tioåringen fått bestämma hade det blivit betydligt strängare!

I dag har jag förresten debuterat i Båstad lokaltidning, där reportaget om skoltidningen inkommit. Klassen är ju också med förstås...

http://bastad.lokaltidningen.se/kreativiteten-flodar-pa-skoltidningens-redaktion-/20120319/artikler/703219725/1065

Usch, vilket liv här är! Sonen har matteprov om några dagar. Hans värsta! Plötsligt har han inte förstått något av lärarens genomgångar, har ingen bok och vet knappt ens vilket kapitel det är prov på. Mannen får rycka ut som mattelärare...vilket oftast slutar med att båda två skriker åt varandra...tills stordottern som har MVG i matte förbarmar sig och förklarar hur talet ska lösas.

Slutligen brukar det gå ganska bra trots allt...fast det där med boken har han rätt i. De har verkligen ingen bok utan bara en massa uppgifter på internet...utan vettiga förklaringar. Hm...vad är det för en skola??

Vad är det för arbetsplats jag jobbar på egentligen? Först kommer en manlig kollega förbi och daskar till mig på rumpan med ett papper och sedan möter jag en annan som kallar mig för "Annika dear".  Hm...undrar om jag ska bli förnärmad, eller ta det som kollegan sa; "När den första feministiska tanken försvunnit, känns det väl ganska bra att bli uppmärksammad..." Tja, jag väljer nog det senare...Annars skulle  jag väl inte skrivit om det på bloggen.

Lördagskvällen gick i norrländskt tecken. Pitepalt stod på menyn hos grannen från norr. För er som  inte vet vad jag pratar om, kan jag berätta att pitepalt inte alls är som den där blodpalten Emil välte ner på sin sovande far, utan istället är som en kroppkaka ungefär...alltså en boll av mald potatis blandad med mjöl till en deg, fylld med fläsk och därefter kokt. När den är färdig delar man den och lägger i smör som smälter i mitten. Detta äter man med lingonsylt och mjölk.

Gott? Tja, jag har inte riktigt bestämt mig. Men alltid spännande att testa något nytt. Visserligen har jag faktiskt lagat pitepalt en gång förr i mitt liv, men det var så där 25 år sedan en gång i Göteborg. Kommer du ihåg, Anette?

Idag var det musikgudstjänst i kyrkan. En tjej berättade om hur hon känt Guds närvaro så starkt, när hon under en period mådde väldigt dåligt, men att den liksom sedan försvunnit i takt med att hon blivit friskare. Efter ett tag kom hon dock på att det nog var så att hon åter fick så mycket av sina egna önskningar och behov att Guds närvaro trängdes bort i all den vardagliga stressen.

Slutligen ställdes frågan; Var har du din plats för andliga upplevelser? Har du en plats dit du kan fly för att vara ensam med Gud, där allt annat får komma i skymundan och där du kan fylla på kraft och energi? Vilken är din andliga plats?

 

 

 

Köpte nya trosor på Ullared...och upptäckte på bilden att modellens mage går inåt, precis över höftbenen. Är det normalt? Min mage ser mer ut som på en av stordotterns första teckningar, som en stor boll...

(Ja, ja..jag har Large... i alla fall just nu)

Hjälp, nu går stordottern omkring med sin webkamera i huset för att visa upp det för sin amerikanska eventuellt blivande room mate... Hon har nämligen fått kontakt med en tjej från norra Californien, som också ska läsa på St Barbara (15 mil norr om LA), så nu håller de på och skypar för att se om de passar att bo ihop under ett år. Spännande! Men nog kan hon väl strunta i att visa upp vårt oansenliga radhus. Den amerikanska tjejen bor säkert i en herrgård, med pool och tre bilar.

Förresten, på tal om ingenting, så har mannen vunnit en tavla... för ett och ett halvt år sedan...som han hämtade på gamla jobbet i går. Inte mycket att hänga i granen, tyckte lilldottern. Fast det var väl inte riktigt meningen heller, kanske, men nog borde den föreställa NÅGOT i alla fall...  (Mannen påstår att det är två skålar. Men visst är det alldeles för mycket vitt...)

Tänk att man kan bli så glad för ett inställt föräldramöte! Som lärare och förälder borde man väl annars älska föräldramöten, mötet mellan mina två världar. Visst borde jag jubla över att få sitta på alldeles för små pinnstolar och få dricka alldeles för hett te utan mjölk ur plastmuggar och få höra fröknarnas alldeles för långa genomgångar av alla de ämnen lilldottern har. Visst borde jag väl det...

Och det gjorde jag nog också... de tre första gångerna...och framför allt på den tiden då klassen bestod av högst 20 elever istället för 44... Jodå, nog var jag en riktig klassmamma en gång i tiden...men det var då det!

Att barnen aldrig är nöjda och alltid vill ha mer, har man ju vant sig vid. Men aldrig kunde jag väl tro att lilldottern skulle vara missnöjd med...att vi inte har en idrottshall inomhus. I helgen fick hon värsta utbrottet när vi förbjöd henne att träna volleyboll i finrummet, och istället hänvisade till källaren.

- Men där är för lågt i tak. Det är inget kul att vara barn i det här huset, skrek hon och sparkade iväg bollen tvärs genom huset så att den slog ner en av mina finaste blomkrukor. Jag får ju ingenting jag vill ha!

Hm... inte lätt att vara förälder! Men hon kan i alla fall inte påstå det traditionella; "Alla andra får...en idrottshall..." Och beträffande blomkrukan, så hade jag precis köpt en liten Saint Paula. Visserligen en riktig pensionärsblomma, men visst är den fin ändå.

Idag har jag varit med om något alldeles unikt; jag har varit på min första match någonsin. Trots att jag bor i en sportstad har jag under hela mitt 43-åriga liv aldrig bevistat varken Rögles eller ÄFF´s matcher. Men idag hände det alltså...Jag var på en Volleybollmatch med EVS damlag. 346 personer var vi när de spelade sin första kvartsfinal mot Gislaved. 346!! (I en elitseriematch! När Rögle har flera tusen på läktaren! Undrar just om det varit annorlunda ifall det varit ett herrvolleybolllag?  Nåja, nu skulle jag ju inte vara genuskritiker just nu...)

Efter matchen kunde jag konstatera att jag nog inte är någon sportsfantast. Jag applåderade fel lag, hade svårt att inte tänka på nästa wordfeuddrag, och tyckte det var skönt att EVS vann tre raka set så att vi kunde gå hem sen. Fast bollrullarna var söta att titta på; speciellt hon med den ljusa tofsen och Lilja på ryggen. Och det är klart, det hade kanske varit roligare med 50 000 åskådare på Camp Nou...kanske.

 

I alla de tre medieklasser jag gjort skoltidning med, har det pratats mycket om minimalism. Tidningarna ska helst vara vita, svarta och stilrena. Hur det sedan blivit i slutändan kan väl diskuteras, men ambitionen har funnits där. I år är det ännu mer uttalat än tidigare. Inga småbilder, inga färger och inget plotter är tillåtet.

När jag försöker få ungdomarna att förstå att minimalism är ute, blir jag snabbt nertystad med en fnysning. "Den gamla tanten vet väl inte vad hon pratar om. Hon har säkert en massa billiga prydnadssaker i bokhyllan, broderade kuddar, gökur och uppstoppade djur i vardagsrummet!"

Man kan ju undra om ungdomarna egentligen hänger med sin tid. Titta bara på nya Aktuellt. Snacka om ominimalistiskt. Knallblå studio, med en stor TV-monitor i en massa olika färger som oftast speglar sig i det blanka bordet. En känsla av att plötsligt ha förflyttats till ett enormt akvarium...

Nej, då gillar jag faktiskt ungomarnas mer "gammeldags" minimalism...trots att den egentligen är ganska ute.

Eleven: - Nu vet jag vad jag ska göra som projektarbete! En erotisk film.

Den ansvarige läraren (Inte jag): - Då är det bäst du börjar träna nu.

...och sedan rodnade hon klädsamt...

Har hört att det är supertisdag i USA idag och att republikanerna ska välja presidentkandidat...men man kan ju undra om det inte egentligen är en barnmorskekonferns det handlar om. Det enda de pratar om är ju aborter, homosexualitet och preventivmedel.

Lilldottern: - Mamma, vet du vad skillnaden mellan smör och margarin är?
Mamma: - Ja, det är ju att smör kommer från kon och margarin från raps.
Lilldottern: - Nej, skillnaden är att smör smälter av kroppsvärme, men det gör inte margarin...så det är därför det blir mycket godare med smör i chokladbollarna, för det smälter så gott i munnen.

Dagens predikan handlade om det meningslösa, om att det inte alltid finns en mening i det lidande som drabbar oss människor, men att Gud ändå är med genom allt. Och visst kan det kännas trösterikt ibland, att det inte är Gud som sitter och tänker ut att vi ska tvingas gå genom svåra saker, men ändå vill jag gärna tro att det finns en mening i det mesta.

När jag var liten predikades det just så i många kyrkor; att Gud håller dem som vill i sin hand och att inget ont kan hända oss utan att han tillåter det och har en plan med det. "Människa spår och Gud rår" eller som muslimerna säger: In shallah, om Gud vill.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tro, men på något sätt känns det ändå bättre att tänka att allt är i Guds hand och att även det jag inte förstår har en mening. Jag vill liksom hellre ha en allsmäktig Gud som ibland tillåter saker som verkar helt meningslösa, än en Gud som "bara" lider med mig när det är jobbigt.

Tja, jag vet inte, som sagt, men kanske är det så att vi förr i tiden lättare accepterade det oförståeliga och böjde oss för Gud, jämfört med i dag då vi helt enkelt inte står ut med att tänka att han kan bestämma något som vi tycker verkar absurt. Äh, jag vet verkligen inte.... Vet du?

Jag skulle verkligen vilja skriva något intressant idag; något djupt och tänkvärt eller roligt och underhållande, men det kommer inte ut varken det ena eller det andra. För hur intressant är det att skriva om den goda mat vi ätit i veckan från Middagsfrids matkasse, eller om att jag ätit allt för mycket godis ikväll, eller att sonen fått feber och att stordottern håller på för fullt med att söka till college istället för att fixa sitt projektarbete?

Att hunden löper och hamstern håller väsen med sitt hjul är ju inte heller nån världsnyhet precis. Kanske skulle jag kunna skriva om att jag sålt två helsidor i skoltidningen för 10 500 kronor (till marknadsföringsgruppen på skolan. De betalar halva tryckningen om de får mittuppslaget!) eller om den fantastiska intervjun med Hasse Andersson som en av eleverna gjort. Men nej, jag kan ju inte alltid skriva om tidningsarbetet.

IG-varningar, wordfeud, skogspromenader och tvättmaskiner... nej, i kväll passar inget att skriva om, så då är det bäst jag låter bli. Man vill ju inte uppta människors tid i onödan.