.

Tänk, igår hade jag 99 besökare på bloggen! (Tack Carl och Sofie!) I alla fall enligt blogg.se´s statistik, den som bara jag kan se. Enligt den siffra som visades på bloggens startsida hade jag bara cirka 35. Antagligen räknar de besökare som klickat in från Facebook som en och samma person. Vad är det för trams? Då kan ju ingen se hur berömd jag blivit, och alla fortsätter tro att de är typ de enda som förbarmar sig över och läser denna smörja!

Å andra sidan spelar det kanske ingen roll. Huvudsaken är väl att JAG vet... eller inte... För visst är man väl ganska fåfäng ändå? Visst vill man väl att andra ska se när det går bra? Visst vill man väl det? Så därför talar jag om det nu. 99 besökare på en dag! Det ni! (Ja, jag vet att det finns sådana som har flera hundra tusen, men, men... 99 är också en siffra!)

 

Nu har jag funderat hit och dit...och kommit fram till att det är dags för lite semester...för mig som skrivare och för dig som läsare. Kanske blir det ett långt uppehåll och kanske ett kort. Kanske skriver jag nån dag då och då...eller aldrig mer. Vem vet?

Och skulle nu någon händelsevis ha blivit beroende av bloggen, kan man ju alltid läsa något av de äldre inläggen. 788 stycken finns det visst...varav en del är riktigt roliga...andra tänkvärda... och några ganska vanliga.

Ha en bra sommar där ute och ta hand om er!

Tja, tja bloggen :)

Att få kommentarer på bloggen är jättekul! Idag när jag öppnade den hade jag fått åtta kommentarer av samma person. Istället för att besvara alla en och en passar jag därför på att tacka Nettan här för hennes engagemang. Det är alltid kul med respons.

Det är så konstigt med den där känslan som infinner sig när livet plötsligt saktar ner. Rastlösheten hos en själ som är van vid högt tempo. En kvart kvar till lektion. Inget speciellt att planera...Eller jo, ett gäng nationella prov finns det allt. Men dem hinner man ju inte med på en kvart.

Har bläddrat igenom de bloggar jag brukar följa och kollat facebook...men det verkar inte hända så mycket spännande så här en vanlig måndagförmiddag. Ute skiner i alla fall solen...och nu har jag upptagit er tid till precis ingenting. Fast det förstås, det kanske finns fler som har några minuter över mellan plikterna och planlöst surfar runt i jakt på något att läsa.

Det är något fel på min räknare! För en stund sedan stod den på 17 besökare idag...fast att det här bakom visar på 23!! Hm...tänk om det skiljer på en sex-ju besökare varje dag! Det kan ju bli hur många som helst i veckan. Ångest, ångest...

Det kan vara svårt, det där med matte... Min kära bloggkollega stressade mig verkligen härom kvällen, när han påstod att han numera har 500 enskilda besökare i veckan. Själv är jag jättestolt över att ha fått ett nytt rekord på 74. Nu visade sig dock sanningen för kollegan ligga något lägre, men ändå fortfarande långt över min summering.

De senaste veckorna har bloggen alltså åter gått upp, efter ett tillfälligt dödläge (Förlåt alla släktingar!), vilket är riktigt roligt. Och man ska ju inte glömma att kvalité är viktigare än kvantitet.

Men för att återgälda bloggkollegans godhet, när han marknadsförde min blogg, ska jag passa på att tipsa om hans blogg, slevens fotbollsblogg. För dig som gillar fotboll i allmänhet, halländsk ungdomsfotboll i synnerhet och laguppställningar i ännu mer synnerhet. Här finns också en hel massa listor av olika slag, snyggaste målet, värsta tacklingen, bästa mittback, ytterback, överback, läskback och allt däremellan. Och ja, någon gång skriver han faktiskt något roligt också!

Nej nu kallar matlagningen, innan det är dags för kvällsnöjet...att välja gravsten. Hörde förresten om en man som hade graverat in på sin sten: Här vilar inga sorger. Här vilar Arne Grahn. Kanske något att ta efter.

Hjälp...jag förlorar läsare! Förra veckan hade jag fler läsare än vanligt om man bara ser till varje enskild dag...Medan det hade blivit betydligt färre när Bloggtoppen sammanställde hur många enskilda läsare som besökt bloggen vecka 40. Död och elände är alltså inte särskilt säljande.

I och för sig kan man ju undra hur alla kvällstidningar klarar sig. Och alla deckarförfattare? Rapport? Aktuellt? Hollywoodfilmer? Fast det förstås, död på avstånd, död på låtsas är ju inte lika deprimerande.

Nej, just det...nu skulle jag ju inte skriva om död. Det var faktiskt aldrig meningen att den här bloggen skulle vara en terapiblogg. Jag är egentligen inte särskilt positiv till terapibloggar eller alltför stora känsloyttringar på Facebook. Inte för att människor ska dölja sina känslor...utan för att läsarna oftast ändå inte vet hur de ska hantera informationen. Vad gör jag som läsare om jag tror att någon mår jättedåligt och skulle behöva proffessionell hjälp till exempel? Och hur stort ansvar kan man som flyktig bekant förväntas ha?

Det låter kanske lite hårt, men vad jag menar är att det finns en fara i att det är lättare att ösa ur sig sina innersta känslor i skrift, utan att egentligen tänka på att vem som helst kan läsa. Kanske ska man inte skriva mer än vad man faktiskt kan tänkas berätta muntligt för kolleger, elever, lärare, kompisar, fastrar, mostrar, barn och föräldrar?

Å andra sidan tror jag att många bloggar just för att skriva av sig. Terapibloggar behövs alltså. Men då tror jag att man ska skriva anonymt, eller under psedonym. Då kan människor läsa, känna igen sig, bli bekymrade, skaka på huvudet åt hur folk har det, komma med uppmuntrande kommentarer och känna medlidande...Du som bloggare blir friare att skriva vad du vill utan att såra någon och den som läser behöver inte fundera över sitt ansvar.

Därför har jag nu TVÅ bloggar. Men den andra är hemlig, och kommer nog bara att finnas ett tag. Tills jag orkar ta tag i den där romanen jag egentligen ska skriva. Och då får alla som vill läsa. För då är det ju inte riktigt på riktigt.  

Idag har något helt nytt börjat! En ny bloggdesign har börjat växa fram! Efter att ha tjatat och gnällt om hur jag inte förstår mig på språket i kodmallen, förbarmade sig kollegan och ägnade två timmar av sin dyrbara tid åt att uppfylla mina önskningar. Mot löfte om en riktigt dyr flaska vin, har han lovat fortsätta i morgon, så vi får väl se hur det hela utvecklar sig.

Funderar just på vilken färg jag ska ha på ramen...eller om jag ska behålla den jag har? Det får ju inte skära sig med rosen. Sen skulle jag vilja få mer plats för att till exempel lyfta fram andra läsvärda bloggar jag följer. Som det varit tidigare har de bara markerats med små länkar, som nästintill varit osynliga.

Jag har också lagt till en synlig statistikräknare, som alltså visar det totala antalet besökare på bloggen. Tyvärr vet jag inte hur man får den att räkna från början, så just nu ser det bara ut som om jag haft 13 besökare sammanlagt.

Som sagt...vi får se var det hamnar. Hoppas ni trivs i alla fall och känner er som hemma.

Yippie! Hurra! Förra veckan hade jag 60 enskilda besökare på bloggen! Nytt personligt rekord! Tack alla gamla och nya läsare!

Idag ska jag till tandläkaren. Synd bara att jag inte fick veta det förrän i förrgår. Nu har jag ju bara hunnit använda tandtråden TVÅ dagar...(Normalt brukar jag börja en vecka före tandläkarbesöket.)

Yes, jag gjorde det! Jag som knappt badar ens när vi är utomlands har nu doppat mig fyra gånger i 1-gradigt vatten! Häftigt! Fast lite besviken är jag förstås, celluliterna är fortfarande kvar och hyn som skulle bli så fin är alldeles flammig. Men, men...jag har i alla fall VINTERBADAT!

Nej, jag vill inte...även om jag vågar! Jag vill INTE doppa mig i havet när det är nästintill nollgradigt både i luften och i vattnet.

Min hurtfriska kompis kommer snart hit till Båstad och har tänkt ta med mig till det nybyggda kallbadhuset. Att basta och att sitta i utomhusbassängen med 38-gradigt vatten, verkar väldigt trevligt. Men därifrån till att slänga sig i havet är steget långt. Jag badar ju inte ens på sommaren, så varför då utsätta sig för detta spektakel.

Visserligen påstår en del att det känns SÅ skönt efteråt, och att det är bra mot celluliter, men så säger man ju om allt som är obehagligt; det känns skönt när det är över. Men tänk, det känns faktiskt ganska skönt innan också! Och hellre leva MED celluliter än att inte leva alls. Hjärtat skulle absolut kunna stanna av chocken att sänkas ner i iskallt vatten...och  Cilla skulle omöjligt kunna dra upp mig utan att förfrysa, så där skulle jag helt enkelt få ligga kvar och dö en snabb, men kall död. Nej, jag tänker sitta kvar i den varma poolen och se snöflingorna dala. Och om till och med det blir för kallt finns som tur är bastun!

Någon gång har jag hört berättas att Halmstadbor är ganska snobbiga, och det är kanske möjligt, men framför allt tycker jag att de verkar vara pratglada. Under min shoppingrunda idag fick jag många trevliga leenden och samtal om både det ena och det andra.

I en affär finner jag mig plötsligt i ett öppenhjärtigt samtal med den skallige expediten. I säljande syfte berättar han sin kalsonghistoria; hur han först haft Björn Borg, för att sedan gå över till Calvin Klein och nu slutligen ha upptäckt Lewis-kalsongerna. De sitter tydligen bekvämt och håller bra i resåren, så att man slipper vandra runt med baguetten dinglandes hur som helst. (Äh, det där sista sa han faktiskt inte, men det kändes ändå som ett lite udda ämne att diskutera med en fullständig främling.)

På det mysiga caféet Skånskan träffade jag sedan min före detta kollega. Över en chokladbiskvi stor som en middag diskuterade vi C-uppsatser och mejerihistoria. Men, tänk, trots att vi jobbat tillsammans i tre år har jag ingen aning om vad han använder för kalsonger. Ska kanske fråga nästa gång!

 

Jaha, nu har en av mina kompisar också börjat blogga... och tydligen instiftat en tävling om vem som har flest besökare. När jag räknar efter tror jag att jag haft cirka 30 besökare totalt, fast det är svårt att veta, eftersom alla på Båstad gymnasium har samma Ip-adress och alltså räknas som en person. (Enade vi stå, söndrade vi falla!)

Hur som helst, så blir det nog inte så svårt att vinna kampen för det är väl ingen som vill läsa om fotboll, fantastiska fruar och friskolor? Fast om någon, trots allt tycker att detta låter intressant kan ni ju alltid gå in på slevens.webblogg.se. Jag är inte orolig; ni hittar nog tillbaka hit sen.  Sötsaker, sköna söndag och skolverksstyrda skolor är förstås mycket roligare!

Igår var det Ladies Night i Helsingborg. 2500 kvinnor vrålade, skrek, kastade trosor och nöp de manliga servitörerna i häcken. HD skrev en stor artikel om detta med rubriken Kvinnorna visade vad de ville ha.

Jag undrar verkligen hur folk hade reagerat om det hade handlat om 2500 män som vrålat, skrikit, kastat kalsonger, nupit servitriserna i rumpan och visat vad de velat ha!

Är det okej att behandla män som sexobjekt? De kanske rent av gillar det? Uppenbarligen har i alla fall Stenmarck och gänget sett att här finns en möjlighet att tjäna pengar, även om det innebär att de får blåmärken i ändan och trosor i ansiktet!

Det är en fascinerande värld det här. Som svensklärare är jag förstås  jätteglad över att så många vill syssla med kommunikation på nätet, men ibland blir jag ändå bekymrad. Att det har uppfunnits en hel massa nya skiljetecken, tycker jag faktiskt är ganska roligt och kreativt, men alla dessa förkortningar är svåra att lära sig. Vad betyder till exempel FTW? (Folktandvården?)

Har surfat runt en del på andra bloggar och förfäras ibland. Hur kan man ha en blogg om man inte kan skriva en enda sammanhängande mening? "Asså LOL, fett sjukt! (Y), ^^ Kicks ass, ey mannen, ...." Jag undrar just hur språket kommer att se ut i framtiden. Den grammatik vi har nu har ju inte hittats på av språkvetare, utan vuxit fram under lång tid. Kanske kommer vi att prata och skriva så här i framtiden.

Ska jag vara :( eller:)? Kanske till och med :D eller (@)? Är det 3vligt eller sjukt?

Fick förresten precis veta att FTW betyder For the win. OMW är inte något nytt chipsmärke utan står för On my way, och ja, vi får väl hoppas att det svenska språket är on its way, for the win!

Det är 14 år sedan min äldsta, yngsta och enda kille föddes. 14 år är väl inte SÅ lång tid, kan man tycka, men när jag idag skulle köpa bebiskläder till en alldeles ny liten pojke, kändes det som om jag var urgammal. (-Äntligen, ropar mina barn, har du insett detta!) Är det helt ute med gulliga små pojkbabykläder? Bodysarna nuförtiden är svarta med reklam för AC/DC eller KIZZ!!! (Här behövs faktiskt tre utropstecken.)

Om man nu absolut inte vill ha dessa tryck kan man förstås välja mellan motivet Uträckt tunga eller psykedeliska rymdgubbar. Till slut hittade jag dock en tröja med Mussepigg. Visserligen ser han lite arg och cool ut där han far fram på sin skateboard, men är ju i alla fall en sagofigur.

Det konstigaste var att tjejkläderna fortfarande innehöll rosa volanger och gulliga hjärtan. Finns det inga tjejbebisar som gillar hårdrock?

Nej, jag gör som figuren på den ena bodyn - räcker ut tungan åt dessa fula barnkläder. Och alla ni som är gravida - se till att föda flickor!

//Moraltanten