.

Idag har jag fixat nytt pass...helt i onödan...eftersom jag just bestämt mig för att aldrig mer åka utomlands... efter att ha sett passfotot...

Ibland kommer den bara över mig. Irritationen! Jag irriterar mig på allt...men framför allt på alla. Alla snåla, alla slösaktiga, alla sura, alla glada, alla präktiga, alla slarviga, alla sportiga, alla  perfekta och operfekta. Kort sagt alla som inte är som jag... (och alla som är som jag). Ingen går säker. Alltid finns det något att reta sig på.

Åh, vad jag avskyr när jag är så där! Speciellt när jag inte ens kan skylla på PMS eller stress eller allmänna motgångar, utan bara helt enkelt får inse att jag ibland (ganska ofta) inte är så god som jag hade önskat!

Det har varit lite tyst på bloggen några dagar...delvis beroende på att jag mått sämre igen. I lördagskväll fick jag tillbaka ångesten och igår var det som att befinna sig på en båt hela dagen. Jättefrustrerande är det att inte kunna kontrollera sin hjärna, och att inte veta vad allt det här beror på.  Varför får hjärnan för sig att det gungar hela tiden? Och hur vet jag när den verkligen talar sanning. Kanske är det något "riktigt" i kroppen som behöver åtgärdas?

I morgon ska jag i alla fall till en ny privatpraktiserande öronläkare, för att kolla så att den här obalansen inte, trots allt, kommer från öronen. Hoppas att de hittar någon enkel åkomma, som är lättbotad. Annars får jag väl försöka med aukupunktur, zonterapi, hypnos eller någon ny diet!!! Usch, vad irriterande det här är!!

För någon vecka sedan var förnsterputsaren här... Och idag fick grannfrun för sig att ta hit en firma som spolar taket. så nu vet jag vad jag ska ägna eftermiddagen åt. Fast det förstås...jag ska kanske fråga den andra grannen först, så att han inte tänker ta hit samma firma om några dagar.


För tillfället ser lägesbeskrivningen ut som följer: Efter torsdagens undersökning har ångesten blivit värre. Dessutom har jag fått tinitus och ett tryck i vänster öra, vilket gör det svårt att vara rädd för Menieres sjukdom (En hemsk yrselsjukdom med just tryckkänsla, tinitus och hörselnedsättning...) Läkarens plan är att återigen höja dosen på medicinen, invänta öronläkarens dom och sjukskriva mig tills nästa vecka. Därefter MÅSTE jag komma igång med jobbet...för att få annat att tänka på.

Tja...jag VILL ju inte vara sjuk precis. Jag vill helst bara knäppa med fingrarna och bli mig själv igen, alternativt vrida tillbaka tiden till midsommaraftonsnatt då allt började. För då skulle jag suttit uppe hela natten och på så sätt undvikit att somna och vakna med yrsel. Fast det är klart, jag skulle ju behövt sova någon gång. Men åh, vad jag önskar att allt detta inte hänt. Att mitt liv fått fortsätta som vanligt.

...är ett uttryck som passar in på mig just nu. Efter att ha haft yrselfobi och ångest några veckor, är det nu värre än någonsin. För hur pedagogiskt är det egentligen att utsätta en vettskrämd människa för ett balanstes där man sprutar in vatten i öronen för att framkalla yrsel?? Nu vet jag ju verkligen vad det är jag har att frukta!!

Under några minuter befann jag mig absolut i Helvetet...snurrandes runt, runt...fast att sängen stod still. Sköterskan konstaterade att jag hade otroligt känsliga balansorgan, (Tack för det!) men i övrigt skulle läkaren sammanställa resultatet.


Suck!! Tänk att det kan bli så här eländigt! Kan man inte operera bort de där balansorganen?? Nej...tydligen inte. Men terapi behöver jag verkligen. Synd bara att han har semester hela tiden...och att jag egentligen skulle börjat jobba för två dagar sen.

Blev förvånad över att se att en hel del faktiskt fortfarande tittar in på bloggen, trots att jag varit borta från världen över en vecka.

Livet har absolut varit bättre, och sommaren 2011 kommer lätt kvala in på listan över de värsta i mitt liv. Det som började som yrselfobi utvecklades sedan till panikångest och numera total utmattning. Sedan tre dagar tillbaka äter jag, mot min vilja, både antidepressiva medel och sömntabletter... men jag lever i alla fall, och är helt förundrad över att jag lyckas skriva några stycken meningar, trots att jag snart ska ta de där hemska medicinerna som man aldrig vet vad de hittar på med kroppen.

Men, men... mina kompisar har lyckats övertyga mig om att de kommer att hjälpa, även om det tar några veckor. Synd bara att jag missade sonens dop igår...och kanske också hans konfirmation.

Ja, ja...det kunde faktiskt varit ännu värre... Min son kunde ju varit på ett annat läger i ett annat land...

Idag står det läkarbesök på prorammet. Eftersom mina konstiga symptom inte gått över, ringde jag tillbaks till husläkaren och fick en tidigare tid. Hoppas nu bara att de inte bortförklarar allt som inbillning, utan verkligen kollar så att allt kroppsligt är okej...

 

När jag sökt på lite olika sjukdomar om yrsel, struma och panikångest har det slagit mig att det helt klart verkar finnas en diskriminering där... för överallt står det att sjukdomen är vanligare hos kvinnor. Vilken orättvisa!! Vilken nonchalans mot det kvinnliga könet!! Man borde anmäla till någon gudomlig JO helt enkelt. ...

 

Fast antagligen skulle han eller hon då kontra med att män ju är helt ensamma om att kunna få blödarsjuka och röd-grön-färgblindhet, så att det jämnar ut sig. Men jag vet inte om jag skulle hålla med. Vem bryr sig om att kunna skilja på rött och grönt om hon/han inte kan andas?? Fast, okej...blödarsjuka är ju inte helt kul det heller!

 

Något som också slagit mig är att det ofta talas om att just dessa sjukdomar drabbar personer med stort kontrollbehov... Men då undrar jag faktiskt om det finns personer som inte vill ha kontroll på sin kropp??

- Ojdå, nu kissade jag visst på mig. Tja, så vad då?

- Nej, men idag kan jag inte gå! Det var ju intressant!

- Ska bli spännande att se om jag kan prata i morgon?

 

Tror inte riktigt att det fungerar så, faktiskt. Det handlar nog snarare om att den som aldrig befunnit sig i en helt utlämnad situation inte behövt tänka över hur hemskt det är, och alltså inte heller behöver gå omkring och oroa sig för att det ska hända igen.

 

Bild från en annan sommar...en bättre sommar...

Tänk om jag kunde skriva något bra idag; något tänkvärt, något roligt. Något som skulle kunna uppmuntra den som är ledsen, få den dystre att skratta, skänka hopp och lite värme. Men nej, idag är det tomt...eller fullt beroende på hur man ser det. Fullt av det man inte vill ha, och tomt på det man skulle behöva.

Även på Facebook verkar det vara många som är ledsna. Vinterns mörker, jobbets plikter, sjukdom, sorg och elände finns det en hel del av. Det är så lätt för den som står bredvid att säga att man ska rycka upp sig, se saker från den ljusa sidan, ta sig i kragen, tänka positivt, gå vidare. Och ja, det är nog bra och rätt allt det där. Men ibland funkar det inte, helt enkelt, Ibland går det inte att rycka upp sig. Ibland kanske man faktiskt till och med behöver vara ledsen, möta det jobbiga, gräva sig igenom tunneln bit för bit. Det kanske till och med är nyttigt. Men bara kanske. För vad händer om man fastnar där...i tunneln? Kommer någon krypa in och dra loss en?

Som tur är tror jag ju på Gud. En Gud som kan göra sig liten, så att han får plats där i tunneln. Eller  stor så att han kan lyfta bort mig därifrån. Ja det tror jag. Ja det gör jag....när jag orkar tro alltså.

Ändå, mitt i allt, så vet jag att det BLIR bättre. Det blir det alltid. På ett eller annat sätt. Och tills dess får man ta ett litet steg i taget, dag för dag, steg för steg, bit för bit.

Sex lektioner i rad plus ångbasturegn utanför fönstret; hur ska man orka? Nu väntar en kväll som hockeyfansänka med barn som önskat "Flygande Jakob" till kvällsmat. Ännu en retrorätt. Rena 80-talet!

För det mesta känns det ganska skönt när arbetsdagen är slut och man får gå hem. Speciellt om man dessutom slutar tidigt på dagen och har mycket tid kvar att vara ledig på. Idag hade jag däremot gärna stannat kvar på jobbet; stannat kvar i det välkända, trygga. Jag hade gärna suttit kvar vid datorn, planerat lektioner och vräkt i mig morotskaka. Jag hade gärna föreläst om de politiska ideologierna, eller haft jobbiga utvecklingssamtal (hm...kanske inte just det), skojat med eleverna och gnällt över att ingen vattnat blommorna.... istället för att åka hem och prata med begravningsentreprenörer, välja ut gravplats och försöka stötta släkten. Åh, vad gärna jag gjort annat istället!

I morse vid frukostbordet tittade jag ut och såg ett plan lyfta mot Stockholm. Åh vad jag skulle vilja sitta i det planet, på väg till trista konferenser eller jobbiga arbetsdagar. Tänk om man fick byta liv några dagar. Reinfeldt gå hem och vila upp dig! Jag tar över! Mona Sahlin, deppa inte. Jag kan låta hela Sverige skälla på mig om du vill. Det känns hur som helst mer lockande än det här! Naomi Rapace, du bara spelar en roll. Det är jag som är den riktiga Lisbeth Salander. Eller Pippi Långstrump. Fast det är klart; De hade bara sig själva att ta hand om. Kajsa Kavat passar kanske bättre. Hon som sålde alla mormors polkagrisar ni vet, och handlade julkappar till sig själv. Ja, Kajsa får det bli. En vuxen Kajsa med fler än en mormor!  

 

Idag har vi firat mors dag...eller kanske rättare sagt gammelmödrarnas dag. Precis som förra året (och förrförra) samlade vi de båda gammelmödrarna och bjöd på tårtor i trädgården. Blommor fick de också.

Att vara mamma måste vara en av de viktigaste uppgifter man kan ha. Ändå är det ganska ofta en otacksam uppgift. Svärmor brukar berätta om den där gången hon köpt en snygg och dyr tröja till sonen, vilken han förstås inte uppskattade lika mycket som hon trott. Hon blev då så arg att hon klippte sönder den bit för bit.

Idag handlade konflikten i vår familj om 100 kronor. Lilldottern tycker det är orättvist att stordottern kommer ha mer pengar med till USA, eftersom hon har högre månadspeng och dessutom fyllt år. Jag kom då på att hon skulle kunna tjäna 100 kronor den närmaste veckan genom att få betalt för olika sysslor. Detta tyckte stordottern var högst orättvist. Då skulle ju hon också ha 100 kronor...trots att hon har mycket högre månadspeng och vid flera tillfällen fått extra pengar till olika aktiviteter. 

Bråket slutade med att stordottern vägrade prata med mig och tyckte att jag var en usel mamma. För 100 kronor! Är det vad en mamma är värd? Tja, i så fall kan hon ju köpa en ny på ICA. Sonen verkar åtminstone vilja ha mig kvar, så jag får väl kämpa på ett tag till och hoppas att jag duger någon gång!

Idag grät jag igen. Det var nämligen dags för ännu en av de uppsagda att packa väskan och gå ut i arbetslösheten. 62 år! Så meningslöst att inte kunna få jobba de sista tre åren före pension. Hur kan det komma sig att vi firar och äter tårta när det bara är sorgligt?

Det är en hård värld vi lever i...och KALL. Inomhus har vi på skolan haft ca 15 grader idag. Jag som brukar frysa vid 22, är förtillfället helt nedfrusen.

Inte heller är mitt kontrakt med Båstad kommun färdigt. Det verkar inte som om jag får tillbaka min fasta tjänst trots allt, i alla fall inte hela. Nä det är mest elände! 

Idag ska jag inte blogga! För hade jag gjort det, hade det bara blivit en sån där "tyck-synd-om-mig-jag-har-det-jobbigast-i-hela-världen-blogg". Och det vill jag ju absolut inte påstå. Jag har det hur bra som helst.

Vad spelar det för roll att tonåringarna skriker åt varandra ibland, att hunden krafsat sönder sonens madrass och att jag inte vet hur min framtida arbetssituation ska bli? Däremot är det beklagligt att man ännu inte kommit igång med kloning, inte ens av de grupper som mest skulle behövt det, nämligen mammor och svensklärare. Den här veckan har jag i alla fall vid flera tillfällen förväntats vara på många ställen SAMTIDIGT.

Nej, det är inte synd om mig! Jag är bara gnällig och ska alltså därför INTE blogga idag. Istället ska jag lägga mig i soffan med en stor kopp te och två bitar av mina nya favoriter- Premium Passion Fruit och Premium Dark Mint. Marabou vet i alla fall vad en utmattad kvinna behöver.