På riktigt
Ibland förundras jag över vad en del människor tror om oss kristna. Idag kom samtalsämnet bön upp i fikarummet, och när jag berättade att jag trodde på bön, undrade en kollega om jag verkligen trodde på det på riktigt. Trots att hon visste att jag är troende kristen och aktiv i en församling, blev hon förvånad över att jag trodde på bön på riktigt! Jag undrar just av vilken anledning hon trodde att jag gick i kyrkan? För att vi har så gott kyrkfika? Ett bra barnarbete? Eller engagerade, underbara medlemmar?
Visst, den goda gemenskapen, fikat och engagemanget räcker på många sätt långt, men hade det inte varit för att vi tror på Gud på riktigt, så hade det ändå varit ganska tomt.
Tyvärr möter jag ibland den där uppfattningen att vi kristna väl ändå inte tror på riktigt. Inte tror vi väl att Jesus gick på vattnet, Gud har skapat den här världen på sju dagar eller att en flicka som inte haft sex blev gravid med Guds son? Så dumma kan vi väl ändå inte vara? Allt det där måste väl bara vara symboliskt?
Men för mig handlar det egentligen bara om en enda fråga; Tror jag att Gud är Gud? För om jag gör det, så tror jag ju också att han är så mycket smartare, så mycket starkare och så mycket mäktigare än vad vi människor någonsin kan förstå... och då kan han alltså också göra vad som helst, hur snabbt som helst, när som helst!
Inte okej
Nej, nu får jag nog försöka med lite uppryckning här, om inte bloggen helt ska somna in. I och för sig är det ju skönt att inte vara så känd bloggare, av kvällens Uppdrag granskning att döma. Det är ju helt OTROLIGT vilka kommentarer folk slänger ur sig på Internet. Var kommer allt hat ifrån, egentligen? Hur kan man dödshota människor på Internet bara för att personerna ifråga uttrycker en åsikt? Sitter man verkligen hemma i sin ensamhet och bara letar efter någon att avsky?
En av tjejerna som råkat illa ut uttryckte att hon tappat tron på mänskligheten efter att ha läst tusentals kommentarer människor skrivit till och om henne, efter att hon kritiserat en tröja på HM. Helt okända personer tyckte att hon skulle våldtas, förnedras och dödas... för att hon inte gillar trycket på en tröja.
Jag håller verkligen med henne om att man tappar tron, i alla fall på en del av mänskligheten. Vad håller folk på med? Var finns respekten, empatin, omtanken och kärleken till andra människor? Var finns den gyllene regeln?
Nej, jag hoppas att det blir en uppryckning i samhället! Det är INTE okej att hata människor man aldrig träffat och som aldrig gjort en något ont. Det är INTE heller okej att kränka eller hota folk oavsett om det sker öga mot öga eller via text. Och det är INTE okej att vi börjar betrakta det som normalt eller att polisen inte ens orkar utreda hoten och trakasserierna. Det är INTE ens okej att jag behöver skriva detta, eftersom det skulle vara lika självklart som att jorden är rund och luften full av syre!
En hyllning till vardagen
Tänk vad vardagen är undervärderad i vårt samhälle! De där dagarna när inget speciellt händer, mer än allt det där vanliga.
Efter ett intensivt jullov, femtioårsfester, spadag med dottern och några dagars sjukskrivning med ostadig hjärna och sliten kropp, är jag nu jättelycklig över att få vara en del av det vardagliga igen. Tänk att orka gå upp på morgonen, kunna sköta sitt jobb och sin familj, slappa i soffan framför TV´n, äta, sova, promenera, blogga och spela wordfeud...
Ibland möts man av frågan om vad man skulle vilja hinna med om det visade sig att man bara hade en begränsad tid kvar att leva. Jag tror faktiskt att jag skulle ha fortsatt att leva precis som nu. Kanske låter det tråkigt, men de tillfällen jag varit sjuk, har jag egentligen bara längtat efter att orka leva det vanliga livet igen. Plötsligt har det känts åtråvärt att orka städa, rätta uppsatser, sitta på konferenser, äta morotskaka och laga mat.
När jag sen varit frisk en tid, har jag åter börjat längta efter de där stora upplevelserna och rastlösheten har kommit krypande. Men vardagen är grunden. Det är där vi lever det mesta av våra liv. Så glöm inte bort att uppskatta den, vardagen!
Konsten att vara kvinna
Årets första bok är utläst och för första gången på länge har mannen lyckats välja en julklappsbok som föll mig i smaken. Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna, är bland det bästa och viktigaste jag läst på länge. Jag skulle i princip vilja tvinga varje ung tjej att läsa och lära, och jag kommer nog att återkomma till boken i många inlägg framöver, eftersom så otroligt många tankar väckts. Vad sägs till exempel om följande citat?
Om rakning
" Det är helt orimligt att vi kommit dithän att det i praktiken kostar pengar att ha mus. Vi tvingas pröjsa för skötsel och underhåll av våra genitalier som om de vore offentliga parker. Det är pengar som borde gå till elräkningen och ost och baskrar. Men istället slänger vi bort dem för att få bävern att se ut som ett tanigt kycklingbröst från Lidl."
Om bröst
" Har man bara rätt BH kan man stoppa in det som är kvar av brösten i den (eventuellt med hjälp av en spade eller en närstående) och så formar den råmaterialet till två härliga brudbullar."
"För jag vet att de enda som kommer att se mina tuttar nakna, kommer att beskåda dem med största tacksamhet; barn som snart ska få mat och karlar som snart ska få ligga."
Om tjocklek
"Efter att ha begrundat saken hela livet tror jag mig ha hittat en vettig definition av vad bra, nyttig "normalvikt" är. Vad fet och inte fet är, och den lyder: människoformad. Om kroppen är formad så att den för tankarna till en människa, så är det ingen fara."
Om att bli kvinna
"Jag utgick från att när jag väl hade kommit på hur jag skulle bli smal, snygg, trendig, balanserad och ljuv, så skulle allt annat falla på plats. Att min viktigaste uppgift inte var att uträtta något, utan att skapa mig själv."
Konsten att vara otillräcklig
Att stå vid sidan om, men inget kunna göra. Att se problemen och verkligen vilja hjälpa, men inte ha förmågan eller verktygen. Att vara otillräcklig, helt enkelt. Finns det egentligen något svårare att orka leva med?
På julafton satt jag och pratade med en tjej som läser till sjuksköterska om konsten att orka bära andras lidanden, utan att gå ner sig själv, men samtidigt inte bli känslokall. Dagen efter såg jag barnens djupa förtvivlan över att hunden blivit så sjuk, men kunde absolut inte hjälpa varken dem eller hunden. Och förra sommaren fick jag panikångest efter att länge ha försökt hjälpa till i situationer där behoven var enorma.
Känslan av maktlöshet är nog något av det värsta som kan drabba en människa, och kanske allra helst när det gäller människor som står en nära. Den där otillräckligheten äter lätt upp dig och får dig att helst vilja fly. Bort från dem du inte kan hjälpa.
Samtidigt är det just där kärnan finns. Flyr du, har din ovilja att vara otillräcklig, verkligen gjort dig otillräcklig på riktigt, men orkar du stå kvar, kan du ändå hjälpa genom att bara finnas där.
Att acceptera sin otillräcklighet och lära sig leva med den är alltså nyckeln. Annars hade ingen människa orkat jobba inom vården, eller för den delen skaffat barn. Att klara av att vara otillräcklig är en konst. En konst jag önskar att jag vore bättre på.
De där pepparkakorna
Jag måste vara riktigt trög som aldrig tänkt på att en pepparkaksgubbe kan vara rasistisk. Jag trodde liksom att pepparkakor var kakor gjorda av en kryddad deg och att det där pepparkakslandet var en fantasivärld befolkad av gubbar, gummor, grisar och hjärtan. Men, som sagt, jag har nog varit osedvanligt trög!
Som tur är har jag nu blivit upplyst i denna fråga och insett att man faktiskt kan kränka någon djupt när man klär ut sig till en sån här sagofigur eller ännu värre biter huvudet av en sådan där bakad kaka, och som tur är kan jag nu föra detta budskap vidare till den uppväxande generationen så att också de tas ur sin villfarelse och förstår hur rasistiska de egentligen är. För visst hade det varit hemskt om vi fått fortsätta tro på det där med kakor och sagofigurer...
Den där grönlänningen
I vår samtalsgrupp i kyrkan finns en person som ständigt återkommer till frågan om hur det egentligen blir i evigheten med alla dem som aldrig hört talas om Gud. Hur blir det till exempel för någon som levt isolerad i ödemarken hela livet helt utan kristna värderingar eller teologisk kunskap? Kan han/hon komma till himlen en dag?
Idag predikade vår präst om hur det i slutet av Bibeln talas om att det ska komma en ny himmel och en ny jord där allt ska ställas till rätta. Som exempel tog hon upp hur människor ska slippa lida mer, att det inte ska finnas några krig och inga sjukdomar. Samtidigt betonade hon att många av oss här i västvärlden har det så bra, så att vi kanske inte känner någon större längtan till denna nya värld.
Själv kände jag bara att det faktiskt finns så oerhört mycket som skulle behöva rättas till just här i västvärlden; hur många negativa ideal och värderingar det finns som binder oss och skapar ett hårt och kallt samhälle med egoism, materialism och utseendefixering.
Så för att återgå till den isolerade grönlänningen, så undrar jag om det egentligen inte är lättare för hen att komma till himlen. Visst har vi en massa teologisk kunskap och visst vilar våra lagar på tio guds bud, men hur lätt har vi för att höra våra egna tankar, följa våra ideal och lyssna in det eviga mitt i allt lockande, pockande och brusande. Så frågan är kanske vad som kommer att hända med oss inför evigheten. Kommer vi komma till himlen en dag eller kommer vi springa förbi dörren??
Detta med MUSIK
Visst är det lite underligt att det finns så mycket som är så pinsamt, trots att vi lever i ett öppet samhälle där det mesta ska vara okej? Jag menar, det är helt okej att prata om att man haft ätstörningar...men knappast att man har fotsvett. Att berätta att man haft trettiofem partners är också okej...men knappast att man är oskuld vid trettio.
Ett annat område där det råder i princip total konsensus i vårt land är att man MÅSTE gilla musik. Helst ska man lyssna på musik 24/7, ha uttalade favoritartister, - låtar, - album, känna till mer fakta om musikerna i fråga än om sina grannar, ha en låt för varje känsla och tillfälle samt definiera sig själv utifrån musikstil! Annars är det något fel på en!
Om man, som jag, inte följer denna givna norm blir man socialt handikappad. Speciellt när man är gift med en man som älskar musikfrågesporter. Plötsligt hänger man inte alls med i samtalet längre, när artister och låtar bollas hit och dit. Det är faktiskt lite grann som att vara analfabet.
Nu råkar det ändå vara så att jag tycker om musik...ibland. När jag kör bil eller tränar finns musiken med mig. Synd bara att ingen av aktiviteterna händer särskilt ofta. I övrigt tycker jag att tystnaden är en oerhörd bristvara; att bara få gå omkring och lyssna på mina egna tankar. Men, men...det vinner man ju inga musikfrågesporter på och oftast når man inte heller ner på djupet i umgänget så att någon har lust att ta del av de där tankarna jag brukar tänka i min ensamhet.
Så därför återstår väl bara att TVINGA sig att lyssna på musik, plugga artister och låtar, så att jag kan integreras bättre i det moderna, accepterande samhället, där man får vara hur man vill...bara man passar in!
PS: Jag kan faktiskt en hel del schlagers, popmusik, psalmer och läsarsånger... men det räknas liksom inte. DS
Varför reta upp sig?
Ibland retar man sig på de där som är så ytliga; de där som lägger hur mycket pengar och tid som helst på sig själva, sina kläder, sitt utseende eller sina hem. Man tycker att de har helt fel värderingar och prioriteringar och vill absolut inte vara som de.
Fast ändå...mitt i den där irritationen kan man ju börja undra. Är det kanske i själva verket så att jag SKULLE vilja vara som de? Önskar jag egentligen att jag också kunde satsa mer på mig själv utan att fundera på om det är vettigt att lägga flera tusen på kläder varje månad? Skulle jag också vilja ha ett flott hus vid havet? Kanske finns det till och med en liten röst därinne som egentligen skulle vilja förstora (nej, men förminska...) lite här och var utan att bry sig om etiska värderingar?
För varför retar jag mig annars? Varför inte bara tryggt stå för de ideal jag själv kommit fram till och faktiskt valt att leva efter?
Lovfrid
Sitter här och försöker finna den där lovfriden som borde infinna sig när ett höstlov på sex dagar ligger framöver, men det är svårt med två fnittrande skolflickor med misstänkta hörselproblem (av volymen på filmen att döma) och en galen hund som tigger popcorn som om livet stod på spel! Nyss låg hon och gnällde så ynkligt klagande framför soffan tills jag förstod att ett (ja, ETT) popcorn råkat hamna under soffan utom hennes räckhåll. När jag plockat fram detta enda popcorn och hon fått äta upp det kunde hon äntligen få ro att gå och lägga sig i korgen.
De senaste veckorna har varit intensiva och innehållit många upplevelser, teaterbesök med smitande elever, örebrobesök med nöjda, men glömska elever, tidningsarbete med slutkörda elever och spabesök... faktiskt helt utan elever. Däremellan har jag också försökt vara lite mamma, fru och bara Annika.
Sammantaget tycker jag att det gått ganska bra att ha haft ett så hektiskt liv ett tag, men nu ska det bli skönt att ta det lite lugnare. Så den här veckan blir det bara besök på Halmstadbadet, en tur till Väla, en femtioårsfest, besök på kyrkogårdarna, ett planeringsmöte i kyrkan och en middagsbjudning. Men jag ska ju inte jobba i alla fall!
Hoppsan! Jag löste visst teodicéproblemet!
Under gårkvällens Alphakurs hamnade vi i den gamla hederliga diskussionen om teodicéproblemet, alltså om hur Gud kan tillåta att det finns så mycket ont här i världen, om han är god. Som samtalsledare förväntas man ju hålla låg profil och helst inte gå till attack mot sina gruppmedlemmar, men just i den här frågan går jag igång hur lätt som helst, tyvärr.
Det är nämligen så att jag, som en av få i världen, redan löst det här problemet!! Gud vill ju naturligtvis inte att vi människor ska utsättas för onda, negativa eller jobbiga saker. Hans idealsamhälle är förstås ett samhälle där ingen ondska, inga tårar och inget mörker finns, alltså precis som det är tänkt att vara i himlen. MEN, med den karaktär och natur som vi människor har i våra jordiska tillstånd skulle vi inte klara av att leva i det här samhället. Himlen skulle ha förvandlats till ett helvete om vi aldrig stött på motstånd eller svårigheter. Jag menar, se bara på västvärlden där vi har det hur bra som helst, men ändå bara blir olyckligare. Eller ta en titt på det bortskämda folket i Hollywood som har allt, men ändå strävar vidare efter ännu mer perfekta kroppar, snyggare hus, mer spännande partners och så vidare.
Så, nej, Gud vill inte att vi ska drabbas av det onda... och därför låter han en del av det drabba oss...för att det inte ska bli ännu sämre, av att det är för bra. Och en dag, när vi inte längre har kvar vår jordiska natur är vi redo att leva i samhället utan motgångar eller svårigheter, för då klarar vi av det!
Lev i mötet
Sitter och funderar över det här med bloggande... Ibland undrar jag varför jag håller på, när inspirationen tryter... Men ändå, tänk om ingen människa ville dela med sig av någonting...
Vissa ser ju det här med bloggande som en ganska narcissistisk syssla, som om alla bloggare har ett enormt behov av att visa upp sig. Och visst, så kan man kanske uppleva det och så kanske det är till viss del. Men, som sagt, tänk om ingen ville dela med sig av något...
Tänk en värld utan verkliga berättelser! Tänk så många böcker och filmer som skulle försvinna då! Vilken rikedom det faktiskt är att kunna kommunicera och förmedla upplevelser, att mötas i det gemensamma, att känna igen, känna med och känna efter.
Så jag fortsätter nog blogga ett tag till, så att jag inte blir en del av den tysta världen, utan fortsätter leva i mötet...
Tacksamma bidragstagare
Mycket ska man höra... Idag påstod en person i min omgivning (och nej, det var INTE Björn eller Per eller någon annan på bloggen omnämnd person) att invandrare och annat folk som lever på bidrag minsann borde vara tacksamma för att de får del av andras skattepengar! Ungefär som den gamla söndagsskolesparbössan där en färgad man bockade varje gång man lade i en slant...
Jag blev i princip stum och visste knappt i vilken ände jag skulle börja argumentera... för jag tycker nämligen att ALLA människor borde vara mer tacksamma, och allra helst de här i världen som har det bäst. Tänk att vara född i ett land utan krig med ett något så när fungerande socialt skyddsnät! Tänk att få vara frisk och ha ett jobb! Tänk att kunna skicka sina barn till skolan och kunna förvänta sig att de kommer hem utan att ha trampat på en mina eller blivit våldtagna av gerillasoldater! Tänk att slippa leva på socialens existensminimum och faktiskt ha lite pengar över till mer än det allra viktigaste... (såsom skolutflykter, glasögon och idrottskläder...)
Tänk att inte behöva sälja allt man äger, vandra hundra mil, behöva lämna släkt och vänner, komma till ett land där man inte känner igen sig och knappt ens är välkommen! Tänk vilken tacksamhet vi borde visa, alla vi som INTE behöver andras skattepengar! (För det är väl inte skattepengar vi utnyttjar när vi går till doktorn, lånar böcker på biblioteket eller förväntar oss att vägarna ska vara körbara...)
Vuxenmamma och samtalsledare
Livet går vidare, och det gäller att hänga med, vare sig man vill eller inte. För någon vecka sedan fick jag en aha-upplevelse när jag insåg att jag ju inte har några småbarn längre. Det var barnfest i kyrkan och som vanligt hade jag tagit dit mitt lilla (?) barn. Men när vi stod där bland alla fyra-femåringar upptäckte jag plötsligt att det lilla barnet nästan är tonåring! (Hur gick detta till?)
I går fick jag en annan aha-upplevelse när en kompis från Hörby skulle på barnledarträff i vår kyrka, och jag kom på att jag, för första gången sen jag var tretton, inte längre är barnledare!! Och visst, man kan ju faktiskt vara barnledare även om man inte har småbarn, och man kan ju faktiskt skaffa fler barn även om man är 44...
Fast samtidigt gäller det ju att våga gå vidare också. Nu är det dags att bli tonårs- och vuxenförälder, vilket är en utmaning. Och vad kyrkan beträffar, så fick jag just idag en spännande förfrågan. Jag ska vara samtalsledare på höstens Alphakurs, och få förmånen att varje tisdag diskutera liv, död, tro och tvivel!
Så livet går vidare, vilket är fantastiskt! Allt har sin tid...
Det beror på hur man ser det
Hur är det? Ja, det kan man undra...och vad ska man svara? Jo, tack, skitdåligt! Sommaren har varit kass, svärfar har dött, stordottern flyttat hemifrån, en envis förkylning har hållt i sig, min tinnitus har blivit värre, vågen pekar ständigt uppåt och inspirationen inför hösten vill inte riktigt infinna sig!
Eller... Jo, tack, jättebra! Sommaren har varit härlig och full av innehåll, svärfar har flyttat till himmelen och stordottern har gett sig ut på en spännande resa. Jag har haft förmånen att få äta en hel massa goda middagar, med varierande dryck och läckra efterrätter, har sluppit feber och sängläge och har ett fantastiskt jobb som väntar! Dessutom har jag många goda vänner, en snygg man och tre välartade barn. Kort sagt, livet leker!
Tänk på dem
Usch, vad mycket lidande det finns i världen! I morgontidningen läser jag om att 87% av alla kvinnor i Afghanistan blivit utsatta för våld, hur 30 kvinnor i Uganda tvingas föda i en och samma sal och att många asylsökande i Sverige hålls inlåsta. På TV talas om överfulla flyktingläger runt om Syriens gränser och i min skönlitterära bok fokuseras på hedersvåld och våld mot illegala invandrare runt om i världen.
Det är så mycket, de är så många, det är så stort, och jag känner mig så liten och maktlös. Vad i all sin dar kan jag göra åt eländet? Här sitter jag i min trygghet och läser om det. Till vilken nytta då?
Sen slår det mig, att jo, det är faktiskt någon nytta med att jag läser om det, om dem. Inte för att jag precis ger dem någon praktisk hjälp, men jag är i alla fall med och tänker på dem, och ser till att deras lidande inte bara sker i det tysta utan att någon bryr sig.
När jag var liten och inte vågade sova för att mina föräldrar bråkade, brukade jag önska att det fanns någon utanför det otrygga huset som tänkte på mig. Inte för att det egentligen hjälpte, men ändå kändes det bättre på något sätt, att inte vara bortglömd i min kamp. Kanske låter det torftigt att vi som har det bra ska tänka på dem som har det sämre. Men ändå tror jag det är viktigt. Att vi inte glömmer bort. Att vi skriver och läser om orättvisorna, så att de utsatta kan känna att de trots allt inte är helt ensamma, utan att vi är många som inte accepterar och tycker det är självklart att någon ska utsättas för våld på grund av kön eller nationalitet.
Beroendeframkallande resor
Åh, vad det är beroendeframkallande med resor! Trots att jag haft sköna, helt självvalda hemmadagar den senaste tiden, och trots att jag var alldeles slut av alla upplevelser denna sommar, börjar det nu åter dra i den där resetarmen. Jag vill tillbaka till Stockholm, eller kanske ta en liten weekend i Göteborg, en dag i Malmö eller varför inte en vecka på Gotland?? Jag har ju en hel veckas ledigt kvar, så visst skulle jag hinna... Synd bara att det kostar pengar och att mannen jobbar... Och kanske är det bäst att fortsätta sortera garderober, promenera med hunden och läsa böcker, för det där med resande borde ju klassas som en drog!
Linda, sherryäpplen och fondue... 1992-1995
För tillfället befinner jag mig i en ganska osocial och nostalgisk fas. Förutom att fixa hemma, promenera och meditera har jag också letat fram mina gamla femårsdagböcker och går igenom mitt liv år för år... Visserligen tar det inte särskilt lång tid, eftersom varje dag bara består av några rader, men det är ändå oerhört givande. Tänk vilket bra beslut jag fattade i augusti 1992, när jag köpte den första dagboken!!
Nu har jag plötsligt blivit påmind om alla människor jag träffat genom åren, alla spännande utflykter, varierande maträtter, barnens utveckling...och helt vanliga dagar. Jag blir helt förbluffad när jag läser om hur sociala vi var under våra år i Örebro. Vi hade ju folk på middag eller fika var och varannan dag, och var bortbjudna lika ofta. (Fast vem är Claes och Maria???) Jämt hade vi ängelholmare på besök. En gång sov två familjer visst över. I vår lilla tvåa! Hur gick det till?
Att Linda Hillerström var barnvakt åt Ester hade jag faktiskt glömt (Tack Linda! Hoppas du fick betalt!), och vad i all sin dar är Sherryäpplen för en efterrätt?? I övrigt verkar jag ha bakat hela tiden; morotskakor, kärleksmums, hallongrottor, vitlöksbullar och pajer på löpande band. Numera finns intresset för att äta kakor kvar, men de hämtas mest från affärer eller caféer. Och det var hemskt vad mycket Fondue vi åt!!
I morgon ska jag fortsätta med 1995 och några år framåt. Så har du inte gjort som jag, så gör det snarast! Köp en femårsdagbok och skriv upp lite grand varje dag. De finns förresten att köpa i jultidningshäftena, så då kan du ju slå två flugor i en smäll. Gläd ett litet barn och investera i ditt minne!!
Beslut på en kyrkogård
I min andaktsbok fick jag häromdagen rådet att fatta alla viktiga beslut på en kyrkogård. Och visst förstod jag poängen med det hela; att försöka ha ett bredare perspektiv i livet, att tänka till kring vad som egentligen är viktigt och hur man ska göra för att leva ett hållbart liv.
Jag brukar tycka om att promenera på kyrkogårdar, att känna stillheten, läsa namnen på gravarna och fundera över alla de människor som levt men nu gått vidare. Men igår, när svärfar begravdes, ville jag mest bara komma därifrån och det enda beslut jag kunde fatta just då var att jag minsann skulle försöka leva så länge som möjligt...för mina barns skull. Att se deras stora sorg över sin farfar var hemskt, och bara tanken på att de (eller något annat barn) skulle behöva begrava någon av sina föräldrar är fruktansvärd.
Så nej, nu ska jag se till att äta nyttigt, motionera mera och undvika allt farligt...Inga fler morotskakor, inget slappande i soffan, inga flygresor, bilresor, cykelturer. Undvik tändvätska, elektriska apparater, hundar, katter, bär och svampar. Gå inte i trappor, ta inte hissen, halka inte i duschen, sätt inte i halsen...
Suck...Jag får nog försöka bli gammal på ren envishet!!
Superbra om stress
Åh, vad bra det var idag, på kvinnofrukosten! Jag är så glad att jag gick dit och fick lära mig en del om stress och vad den gör med kroppen. Föreläsaren Agneta Albertsson var SÅ bra! Hon delade med sig av sina erfarenheter i sitt arbete som kurator. Nedan följer några små smakprov... (I en faslig röra...)
* 1994 lämnade vi industrisamhället bakom oss (Färre än 20% av befolkningen jobbade då inom industrin) och gick in i informationssamhället. Numera måste man hela tiden fylla på sin utbildning för att hänga med. Hjärnan springer maraton medan kroppen står still! Trots att hjärnan inte har större kapacitet idag, än vad den hade tidigare. Den information vi får i oss på en dag, fick en stenåldersmänniska i sig under hela sin livstid! Stressen som från början var tänkt att slås på i livsfarliga situationer, blir nu för många ett konstant tillstånd. Biologin har inte hängt med i samhällsutvecklingen, utan istället verkar vi fortfarande behöva leva ett mer naturnära liv.
* Vid stress reagerar hjärnan och sätter igång binjurarna till att producera kortisol, som sedan påverkar ett område i hjärnan som kallas hypotalamus, där bland annat minnesförmågan sitter. Av denna påverkan har man noterat 132 kroppsliga och själsliga symptom, som går igång helt automatiskt. (Inte konstigt att man blir sjuk av stress alltså.)
* För att motverka dessa reaktioner ska man hitta sin hjärnas glädjeämnen, som ökar välbefinnandet och minskar halten av kortisol.
Agneta använde sig också en hel del av bilder, för att det skulle bli tydligare. Till exempel ritade hon upp en linje från 0 till 100, där 0 stod för allltruist och 100 för egoist. En alltruist är alltså en som sätter alla andras välbefinnande först, medan egoisten gör tvärt om. De flesta hon frågade var överrens om att idealet för en människa är att befinna sig i mitten av linjen...men väldigt många som lider av utmattning är sådana att de känner sig jätteegoistiska om de inte ligger på 0 hela tiden!! Tänkvärt, tycker jag. Har du hittat din B-punkt?? (Balansen, alltså...)
Till sist vill jag speciellt skicka vidare två tankar till två av mina läsare:
A... denna är till dig... "Allt som är viktigt känns".
C... denna är till dig... Se upp så att du inte hamnar i stresspiralen, där du successivt tar bort allt annat än jobbet för att orka med!
* 1994 lämnade vi industrisamhället bakom oss (Färre än 20% av befolkningen jobbade då inom industrin) och gick in i informationssamhället. Numera måste man hela tiden fylla på sin utbildning för att hänga med. Hjärnan springer maraton medan kroppen står still! Trots att hjärnan inte har större kapacitet idag, än vad den hade tidigare. Den information vi får i oss på en dag, fick en stenåldersmänniska i sig under hela sin livstid! Stressen som från början var tänkt att slås på i livsfarliga situationer, blir nu för många ett konstant tillstånd. Biologin har inte hängt med i samhällsutvecklingen, utan istället verkar vi fortfarande behöva leva ett mer naturnära liv.
* Vid stress reagerar hjärnan och sätter igång binjurarna till att producera kortisol, som sedan påverkar ett område i hjärnan som kallas hypotalamus, där bland annat minnesförmågan sitter. Av denna påverkan har man noterat 132 kroppsliga och själsliga symptom, som går igång helt automatiskt. (Inte konstigt att man blir sjuk av stress alltså.)
* För att motverka dessa reaktioner ska man hitta sin hjärnas glädjeämnen, som ökar välbefinnandet och minskar halten av kortisol.
Agneta använde sig också en hel del av bilder, för att det skulle bli tydligare. Till exempel ritade hon upp en linje från 0 till 100, där 0 stod för allltruist och 100 för egoist. En alltruist är alltså en som sätter alla andras välbefinnande först, medan egoisten gör tvärt om. De flesta hon frågade var överrens om att idealet för en människa är att befinna sig i mitten av linjen...men väldigt många som lider av utmattning är sådana att de känner sig jätteegoistiska om de inte ligger på 0 hela tiden!! Tänkvärt, tycker jag. Har du hittat din B-punkt?? (Balansen, alltså...)
Till sist vill jag speciellt skicka vidare två tankar till två av mina läsare:
A... denna är till dig... "Allt som är viktigt känns".
C... denna är till dig... Se upp så att du inte hamnar i stresspiralen, där du successivt tar bort allt annat än jobbet för att orka med!
