.

Ja, jag erkänner! Det var jag som tankade bensin i dieseltanken! Snabbt skulle det gå, och av bara farten tankade jag det jag alltid brukar tanka (typ vartannat år...) 95 oktan. Och det gick hur bra som helst, både att få i bensinen och att köra. I alla fall en mil, så där...innan bilen började hacka och bete sig lite underligt. Och först då  kom jag på det:

- Shit, vi brukar ju ha diesel i den här bilen!!

Mannen blev inte alls glad. Nu blir det till att bogsera bilen till verkstan och tömma bensintanken...och hålla alla sina tummar för att motorn inte skurit ihop. Då får jag nog flytta! Mannen har ingen som helst förståelse för att man kan göra ett sånt här misstag. Glömma hämta barnen, stänga av spisen, sjukanmäla barnen, ge barnen lunch, gå ut med hunden, missa flyget... Vad som helst är acceptabelt och kan förklaras med frasen:  "Men, jag glömde ju".

Att däremot inte ha tankarna med sig när man tankar! Det borde räknas som den åttonde dödssynden, minsann!

Då var det dags för lägerliv. Påskkonferensen på Gullbrannagården är också ett återkommande inslag. I år hade vi dock lite otur och fick nöja oss med pyttesmå lägenheter för fyra personer. Det blir väldigt trångt när vi ska försöka få plats med en luftmadrass också... och när vi ska försöka äta tillsammans med grannfamiljen. men finns det hjärterum, så finns det stjärterum, brukar man ju säga. Frågan är väl bara om det finns så mycket hjärterum från tonåringarnas sida.

- Men seriöst, ska jag sova där?

- Men, hallå, var ska jag ha mina kläder?

- Ska vi dela på en toalett allihop?

- Varför var ni så slöa, så att vi inte fick en stor stuga?

Vi får väl se hur det blir när de anländer. De har nämligen varit hemma ett dygn extra och passat hunden, men nu skulle de ha varit på väg hit...om SJ hade fungerat som det ska... Istället fick mannen köra och hämta dem i Ängelholm, eftersom tågen står stilla. Det är visserligen bara tre mil, men ändå...

Nu ska jag fortsätta mitt matlagande. Det är vi som har hand om maten idag, och grannfamiljen  morgon... Ser fram emot det!

 

Det här är jobbigt! Facebook har förvandlats till Sportnytt, och inte ens bloggen är skonad. Om jag får för mig att ladda upp ett foto, pausar jag nämligen den datasända hockeymatchen, vilket är ungefär lika farligt som att gå balansgång på en bro över motorvägen. Man vet inte om man överlever!

Överlever gör antagligen inte heller hunden, som är under stark psykisk press, när en del av hennes familj förvandlats till skrikande galningar. Hörseln, soffan, soffbordet och allt lösöre är också ting som borde göra bäst i att springa och gömma sig.  Mannen och döttrarna är lika tokiga båda två. Stordottern har till och med glömt att äta av godiset som står framdukat! Och hon som ändå är född i Örebro...

På tal om Örebro, så kan man undra var alla örebrofans finns. Man hör ju bara rögleklacken. Fast det är klart, ni gnäller ju mest däruppe, så det hörs väl inte så mycket!  Dessutom kommer jag ihåg att de flesta örebroare hejade på andra lag; Luleå och Södertälje bland annat. Så då spelar det ingen roll om Rögle vinner, ni blir ju ändå inte ledsna!

Varje morgon när jag ska föna håret undrar jag hur jag tänkte när jag placerade påskriset på hallbyrån framför spegeln? Freudiansk felplacering kanske...

Kiropraktorn tittar på min rygg och frågar om jag är stressad? Stressad, jag? Nej då, det är lugnt... Fast idag hann jag inte äta lunch förrän 14.00, och i morgon ska skoltidningen vara klar, hemvisten påskpyntas och IM-eleverna hinnas med...och...

När han frågar hur länge det varit stressigt kan jag inte hålla mig för skratt... "Tja, si så där en 43 år, ungefär...". Vad är det för en fråga? Och vad är egentligen stress? För visst kan man ha mycket att göra utan att vara stressad, och inget att göra, men ändå känna av stressen.

Jag har faktiskt hittat en livsrytm som för det mesta fungerar, fast all stress går ju inte att värja sig emot. Ibland händer saker. Livet lever på.

Och nej, inte äter jag tillräckligt med omega 3 heller...och träningen är väl inte den optimala...och sockerintaget ska vi bara inte prata om... Ett hopplöst fall helt enkelt... I alla fall i kiropraktorns renlevnadsvärld.

Idag har varit en konstig dag! Det är ju inte så ofta mannen svarar:

- Jag kommer snart, ska bara göra en polisanmälan först.

Dagen började med att jordfelsbrytaren hade slagit av, eftersom vatten hade läckt ut från tvättmaskinsslangen och trängt in i torktumlarens sladd. Därefter körde mannen på en trottoarkant och fick en rejäl punktering...och slutligen upptäcktes att sommardäcken blivit stulna ur garaget... så bilen fick åka bärgningsbil för att komma till verkstaden.

Ja, ja... i morgon är en annan dag, som det står i den gamla schlagerlåten...

Usch, vilket liv här är! Sonen har matteprov om några dagar. Hans värsta! Plötsligt har han inte förstått något av lärarens genomgångar, har ingen bok och vet knappt ens vilket kapitel det är prov på. Mannen får rycka ut som mattelärare...vilket oftast slutar med att båda två skriker åt varandra...tills stordottern som har MVG i matte förbarmar sig och förklarar hur talet ska lösas.

Slutligen brukar det gå ganska bra trots allt...fast det där med boken har han rätt i. De har verkligen ingen bok utan bara en massa uppgifter på internet...utan vettiga förklaringar. Hm...vad är det för en skola??

Köpte nya trosor på Ullared...och upptäckte på bilden att modellens mage går inåt, precis över höftbenen. Är det normalt? Min mage ser mer ut som på en av stordotterns första teckningar, som en stor boll...

(Ja, ja..jag har Large... i alla fall just nu)

Hjälp, nu går stordottern omkring med sin webkamera i huset för att visa upp det för sin amerikanska eventuellt blivande room mate... Hon har nämligen fått kontakt med en tjej från norra Californien, som också ska läsa på St Barbara (15 mil norr om LA), så nu håller de på och skypar för att se om de passar att bo ihop under ett år. Spännande! Men nog kan hon väl strunta i att visa upp vårt oansenliga radhus. Den amerikanska tjejen bor säkert i en herrgård, med pool och tre bilar.

Förresten, på tal om ingenting, så har mannen vunnit en tavla... för ett och ett halvt år sedan...som han hämtade på gamla jobbet i går. Inte mycket att hänga i granen, tyckte lilldottern. Fast det var väl inte riktigt meningen heller, kanske, men nog borde den föreställa NÅGOT i alla fall...  (Mannen påstår att det är två skålar. Men visst är det alldeles för mycket vitt...)

Tänk att man kan bli så glad för ett inställt föräldramöte! Som lärare och förälder borde man väl annars älska föräldramöten, mötet mellan mina två världar. Visst borde jag jubla över att få sitta på alldeles för små pinnstolar och få dricka alldeles för hett te utan mjölk ur plastmuggar och få höra fröknarnas alldeles för långa genomgångar av alla de ämnen lilldottern har. Visst borde jag väl det...

Och det gjorde jag nog också... de tre första gångerna...och framför allt på den tiden då klassen bestod av högst 20 elever istället för 44... Jodå, nog var jag en riktig klassmamma en gång i tiden...men det var då det!

Att barnen aldrig är nöjda och alltid vill ha mer, har man ju vant sig vid. Men aldrig kunde jag väl tro att lilldottern skulle vara missnöjd med...att vi inte har en idrottshall inomhus. I helgen fick hon värsta utbrottet när vi förbjöd henne att träna volleyboll i finrummet, och istället hänvisade till källaren.

- Men där är för lågt i tak. Det är inget kul att vara barn i det här huset, skrek hon och sparkade iväg bollen tvärs genom huset så att den slog ner en av mina finaste blomkrukor. Jag får ju ingenting jag vill ha!

Hm... inte lätt att vara förälder! Men hon kan i alla fall inte påstå det traditionella; "Alla andra får...en idrottshall..." Och beträffande blomkrukan, så hade jag precis köpt en liten Saint Paula. Visserligen en riktig pensionärsblomma, men visst är den fin ändå.

Idag har jag varit med om något alldeles unikt; jag har varit på min första match någonsin. Trots att jag bor i en sportstad har jag under hela mitt 43-åriga liv aldrig bevistat varken Rögles eller ÄFF´s matcher. Men idag hände det alltså...Jag var på en Volleybollmatch med EVS damlag. 346 personer var vi när de spelade sin första kvartsfinal mot Gislaved. 346!! (I en elitseriematch! När Rögle har flera tusen på läktaren! Undrar just om det varit annorlunda ifall det varit ett herrvolleybolllag?  Nåja, nu skulle jag ju inte vara genuskritiker just nu...)

Efter matchen kunde jag konstatera att jag nog inte är någon sportsfantast. Jag applåderade fel lag, hade svårt att inte tänka på nästa wordfeuddrag, och tyckte det var skönt att EVS vann tre raka set så att vi kunde gå hem sen. Fast bollrullarna var söta att titta på; speciellt hon med den ljusa tofsen och Lilja på ryggen. Och det är klart, det hade kanske varit roligare med 50 000 åskådare på Camp Nou...kanske.

 

Lilldottern: - Mamma, vet du vad skillnaden mellan smör och margarin är?
Mamma: - Ja, det är ju att smör kommer från kon och margarin från raps.
Lilldottern: - Nej, skillnaden är att smör smälter av kroppsvärme, men det gör inte margarin...så det är därför det blir mycket godare med smör i chokladbollarna, för det smälter så gott i munnen.

Här i Ängelholm har vi en del excentriska läkare. Idag när stordottern var på vårdcentralen i ett ärende började läkaren plötsligt föreläsa om årets influenser. Det går visst tre stycken och skulle man ha oturen att få alla samtidigt så dör man. När mannen ifrågasatte detta med att det väl mest är gamla, försvagade människor som dör av influensa, satte han igång med ytterligare domedagspredikan om att det minsann var flest unga som dog under spanska sjukan.

Så vad du gör; se till att inte få tre influenser samtidigt...och besök helst inte den här läkaren om du har anlag för hypokondri!

Lilldottern har haft bästisen på besök, och tillsammans har vi i vår tur besökt Järnvägsmuseet här i stan. Precis som hembygdsparken på sommaren, är tågmuseet något av en tradition, men ändå lika mysigt varje gång. Rekommenderar det verkligen!

Ganska ofta får jag höra att jag är ett kontrollfreak, och borde träna på att inte hela tiden ha koll på allt. Men idag visade det sig verkligen hur bra det är att faktiskt HA koll. I alla fall på busstiderna.

När jag hade varit på min lyxiga, underbara ansikts- och massagebehandling, hade jag bara fem minuter på mig innan bussen skulle gå. Eftersom vi var i akut behov av mjölk (tonårssonens fel) sprang jag till affären och därefter typ en kilometer till bussen...bara för att upptäcka att den inte gick förrän om en halvtimme. Om jag haft koll på tiderna hade jag ju kunnat ta det hur lugnt som helst, och både hunnit köpa semlor på bageriet (Till mig och ovannämnda son. De andra gillar inte dessa smaskiga bakverk.) och ta en snabb solning i solariet (Måste vara snygg inför helgens spa tillsammans med värsta tränade grannfamiljen. Behöver ju inte visa mig BÅDE otränad och blek.)

Så, dagens sensmoral: Ha koll på busstiderna, för då får du både sol och semla!

 

Mannen som nu varit febersjuk i flera dagar är inte riktigt sig själv. Först anmäler han tidningen försvunnen (hans egna ord) trots att den bara råkat hamna i pappersinsamlingen, och sedan blir han helt gråtmild när han ska beskriva varför Brad Pitt är en bättre person än Tom Cruise. Tur för honom att han har en så snäll fru, som sköter om honom, barnen och huset utan att gnälla alls:) Puss älskling!

Att barnen gjort saker i slöjden, som man får i present vid olika högtidsdagar, hör ju till vanligheterna. Däremot är jag inte så bortskämd med att få hemgjorda prylar av mannen. Idag hände det dock. En egentillverkad glaskupol överlämnades... och precis som när det gäller barnen, var det bäst att snabbt plocka fram det förvånade och nöjda leendet över denna fantastiska present, som mannen alltså fått skapa under personalfestens besök  hos glasblåsaren.

Vad den egentligen föreställer är ganska oklart, men fin är den väl...eller? Lådan har han förresten också gjort...

Oj, vilken innehållsrik helg (fast  ändå inte som den där friluftsdagen tack och lov). I fredags kväll var det middag med styrelsen på Bjäre Kraft. Jag och firmafester med mannens jobb går inte ihop...eftersom min osociala sida tar sig fram när man ska sitta och kallprata med människor man bara träffar en gång om året... men, men... efterrätten var i alla fall god, och lite nätverkande lyckades jag kanske få till med VD´n för NP Nilsson till bordet och en hel massa prat om skolungdomar. Kanske en kontakt att använda i mitt eget jobb.

I lördags hade jag föredrag på en kvinnofrukost i Torekov. Konstigt nog kändes det inte alls så bra som det brukar. Att hålla samma föredrag flera gånger med lika stort engagemang är verkligen en konst. Undrar hur de lyckas, de där som reser runt med samma ämne i flera år! 

Idag var det gudstjänst och volleybollturnering med lilldottern. Till  min stora förvåning var den omtalade och omtyckta tränaren samma person som vår gamla skolassistent, Lotta...så nu känns det ännu roligare att skicka iväg dottern på träningen.

Känner mig lite elak när jag går ut klädd för en dag i sträng vinter, medan hunden får knalla ut alldeles som Gud skapat henne. Skulle kanske skaffa någon form av hundklädsel... men det skulle mannen aldrig gå med på. Kamphund i rosa muddar? Nej, tror inte det.

Förresten har jag fastnat i Wordfeud nu för tiden. Det har till och med gått så långt att jag tänker i bokstäver. J-a-g s-k-a... Eller när jag ser en nummerskylt på en bil. srp... nej, det går ju inte. Men hade man bara ett i och ett a så skulle det kunnat bli sirap. Tänk, vad bra!

Förresten, om nån vill spela så finns jag förstås på lärarkajsa...