.

Äntligen har jag kommit igång med läsningen igen. Efter en trög period har jag nu läst två romaner på lika många veckor. Den senaste var en bok av Maria Ernestam, Caipirinha med döden. En skum, men spännande och tänkvärd bok.

Vad vore livet egentligen utan berättelser? Tänk en värld utan böcker eller filmer, där man aldrig kunde flyta in i en annan människas upplevelser och tankar!

Tyvärr visar statistiken att läsandet är på nergång, speciellt bland ungdomar, och när jag pratar om vad många av dem ser på TV, så börjar jag fundera på om man inte ens där får ta del av de stora berättelserna, med en tydlig början och ett tydligt slut. Dokusåpor och utröstningsprogram verkar dominera.

Kanske är jag bara gammalmodig, och alldeles säkert erbjuder dessa program också möjlighet till spänning, engagemang och upplevelse...men ändå...Hur ofta väcks djupa funderingar, empati med de svaga och möjlighet till större reflektion i dessa program, där det handlar om att prestera snabbt och ha rätt image för att inte bli utröstad?

Nej, jag tror faktiskt att böcker och berättelser är lösningen på många av samhällets problem. Inlevelse, allmänbildning, ett rikare ordförråd och bättre uttrycksförmåga är bara några av fördelarna...förutom avkopplingen och nöjet förstås.

Åh, hjälp! Tänkte göra det där boktestet på Facebook, där man ska se hur många böcker man läst av hundra möjliga. Som svensklärare har jag förstås hört talas om de flesta, och kan återberätta handlingen i många av dem. Men, men...läst dem?? Det har jag ju inte gjort med mer än några få. Dåligt, dåligt!

Alltså ännu en punkt att skriva upp på "Borde-göra-listan", tillsammans med träna mer, ät mindre sötsaker, ha större tålamod och för allt i världen; Sätt in trädgårdsmöblerna. Det är ju jul!

Å andra sidan, så hör jag inte till de svensklärare som menar att man måste ha läst alla klassiker. Det viktiga är att man läser överhuvudtaget. För att få bättre allmänbildning, ordförråd, stavning, grammatik och inlevelse. Och framför allt för att det är kul att läsa. Avkopplande! Så ja, jag borde läsa mer. Men inte för att klara testet, utan för min egen skull.

Hundraåringen som försvann är skriven av  Jonas Jonassonoch är klart läsvärd. En del påstår att den är jätterolig, men jag vet inte precis. Handlingen påminner på många sätt om Forrest Gump eller Voltaires Candide. En man reser runt i världen och stöter på  alla möjliga människor och problem, men klarar sig helskinnad ur allt och blir istället den som för hela världshistorien framåt. Som historielärare uppskattar jag dock att läsaren får sig en rejäl dos 1900-tals historia till livs. Betyg: 3 av 5




Välgörarna är skriven av Nuri Kino och Jenny Nordberg, vilka tidigare var totalt okända för mig. Den här boken är verkligen jättebra! Jag blev helt förälskad i huvudpersonen Ninos. Han är en syriansk kille som klarar det mesta. (Och det han inte fixar tar hans släkt hand om.) I boken får han nys om att en hjälporganisation sysslar med bedrägeri, och erbjuder sig därför att ta reda på mer om historien åt en stor dagstidning. Trots att han inte är utbildad journalist, får han jobb...på grund av integrationspengarna.  Boken är både spännande, rolig och tänkvärd. Framför allt var det Ninos klarsynta tankar som fångade mig. I alla lägen ser han möjligheter som andra missar och handlar hela tiden rätt, utan att för den skull bli för präktig. Betyg: 5 av 5




Även här är jag helt lyrisk. Boktjuven är skriven av Markus Zusak ....men är berättad av Döden. I boken får vi träffa den unga tjejen Liesel, som växer upp i Tyskland under andra världskriget. Döden, som för övrigt framställs som en väldigt sympatisk person, brukar försöka låta bli att engagera sig i människors öden, men efter att ha träffat Liesel flera gånger kan han inte låta bli att intressera sig för henne. Liesel har från början svårt för att både läsa och skriva, men med hjälp av sin fosterfar och stulna böcker lär hon sig steg för steg och blir till slut en riktig bokälskare. För att få reda i sina tankar under krigets vedermödor börjar hon också skriva dagbok. Vid ett stort bombanfall tappar hon dock sin svarta skrivbok...och Döden är framme och norpar den. Han blir ännu mer fascinerad över vad människor kan tvingas vara med om och bestämmer sig för att skriva en bok utifrån Liesels historia. Boktjuven tillhör de bästa böcker jag läst. Här finns ett annorlunda berättarperspektiv, ett vackert språk och en gripande historia om överlevnad i dödens tid. Betyg: 5+ av 5 möjliga.


 

Dödergök är skriven av Katarina Wennstam, som skriver böcker inom genren feministiska deckare. "Vilket skit", sa en manlig kompis, och ja, hennes böcker innehåller mycket skit...som tyvärr inte bara finns i fiktionens värld. I Dödergök får man möta det unga paret som äntligen lyckats få tag i ett hus till hyfsat pris. Efter ett tag kommer det dock fram att den tidigare ägaren mördat sin fru...i deras kök! Den inflyttade kvinnan är arbetslös journalist och börjar nysta i fallet, som visar sig ha flera bottnar. Definitivt en läsvärd deckare, även om man blir lite manshatare en stund efteråt. Betyg: 4 av 5




Nej, Keplers kriminalromaner är inget för mig. Ändå har jag läst båda, men nästa ska nog bojkottas. När jag höll på med Hypnotisören var jag tvungen att gå runt och kolla att alla dörrar var låsta och fönsterna stängda. I Paganinikontraktet var jag mer beredd på hemskheter, men här finns helt enkelt för mycket av det otäcka. Ondskan har liksom inga gränser och det är ingen idé att som läsare fästa sig vid någon karaktär, för rätt som det är låter Kepler dem gå ond, bråd död tillmötes. När man väl kommer på vem skurken är har han många likheter med riddar Kato och känns mest som en tragisk figur. Betyg: 2 av 5 (Om man nu ine råkar gilla blod, mord och obduktioner i mängd.)

 (Hm...vilket parti låter jag som idag? Bildning, är det inte det som socialdemokraterna alltid har tryckt på? Att bilda folket. Så, ja då är jag väl socialdemokrat idag då.)

De senaste dagarna har lilldottern varit på läger och jag har, förutom att städa, hunnit med att läsa en del. Den bok jag nu håller på med kan absolut kategoriseras i gruppen "Böcker som upprör". Joyce Carol Oates "Älskade syster" handlar om det ouppklarade mordet på den sexåriga skridskoprinsessan Bliss Rampike. Hon låter brodern Skyler berätta om deras hemska uppväxt och ger en möjlig lösning på mordet. Historien sägs vara fiktiv. Jag har försökt ta reda på hur mycket fakta som ligger bakom, men alla googleträffar hänvisar till Oates bok.

Jag hoppas dock verkligen att det mesta är totalt överdrivet, för SÅ hemska karaktärer som de båda föräldrarna borde absolut inte få finnas in real life. De är helt besatta av att barnen ska lyckas och gör förstås allt för att Bliss talanger ska komma till sin rätt. Hon FÅR bara inte misslyckas.

Pappan är en sann evolutionist och ser det naturliga urvalet som något naturligt (hm) ...även då det gäller sina egna barn. Den starke ska överleva och den svage gå under. För att barnen ska nå högsta möjliga potential står de under ständig medicinsk och psykologisk utredning. Bokstavsdiagnoser finns det gott om som kan förklara minsta lilla avvikelse, och medicinerna är många. Fruktansvärt, horribelt, beklagligt, avskyvärt!!!

Jag har ännu inte läst boken färdigt och tänker inte avslöja viktiga detaljer. Men oavsett om det hela slutar med att det är föräldrarna som mördat dottern eller inte, så är de i alla fall skyldiga till mord; Mord på en barndom, mord på en vettig människosyn och mord på min bild av de "lyckade" amerikanerna.

Så på sätt och vis hoppas jag ändå att Oates inte bara hittar på allt, för då har hon verkligen i onödan lyckats väcka fördomar och förutfattade meningar mot en familj och mot en stor del av en nation.

Kakorna blev bra ändå. Jag kom på att jag glömt smöret efter några minuter, så det var bara att ta ut plåten, skrapa tillbaka smeten i bunken, hälla i smöret, smöra om plåten och sätta in den igen. Inget konstigt alls!!

Vilket fantastiskt väder!!! Långpromenaden som inte blev av i går har nu hunnits med. I övrigt har dagen innehållit en hel del sorterande. Vi ska nämligen riva ett helt förråd, vilket förstås innebär att det måste tömmas. Eftersom en av oss makar har svårt att skiljas från saker, uppstår en del konflikter och ganska mycket läggs tillbaka i sina kartonger.

Tyvärr innehåller det där förrådet mest böcker, och just böcker tycker även jag är svåra att kasta bort. Så mycket kunskap, så många levandsråd, människoöden och stora berättelser, som bara slängs iväg. För att rädda en del har vi köpt ännu en Billybokhylla till vardagsrummet. Denna har vi nu fyllt med deckare av Camilla Läckberg, Roslund/Hellström och Peter Robinson ,historiska romaner av Valerio Massimo Manfredi och Conn Iggulden samt chicklitt av Kajsa Ingemarsson, Emma Hamberg och Katerina Janouch. Här finns också en hel del andlig litteratur om bön, nåd, kärlek, evangelisation och vänskap.





           
En del säger att man lär känna en människa genom att titta efter vad som finns i hennes bokhylla. Ofta skulle nog personporträtten bli ganska spretiga. Man går ju genom olika faser i sitt läsliv. En del böcker kanske man till och med köper för att de är snygga att ha i bokhyllan, eller ger en signal om att här bor en kulturell, bildad person. (Vi HAR faktiskt klassiker också, men de har förstås stått framme hela tiden:)


          

Vad blev det då som till slut hamnade i sopsäcken? Barbara Wood, är det någon som kommer ihåg henne? Kärleksromaner jag läste på åttiotalet. Pocketböcker från En bok för alla, som säkert är högklassig litteratur, men ack, så tråkiga både att läsa och att titta på. Liza Marklunds deckare fick också den vägen vandra. Till och med den senaste som jag inte ens läst ut. Det blir lite to much med en neurotisk journalist som heter samma namn som jag och dessutom är gift med en Thomas. (Man vill inte känna igen sig FÖR mycket)

Sopsäckarna är ännu inte slängda, så är det någon som vill ha Marklunds senaste, Karin fossums Älskade Poona eller kanske någon annan pocketroman/deckare, är ni välkomna att höra av er.

Jag har de senaste kvällarna umgåtts med en ny och väldigt spännande bekantskap. Hon heter Sylvia, är 44 år och uteliggare. Egentligen bor hon förstås i sin bil, men eftersom hon får ont i ryggen av att sova i den brukar hon också sova i sängarna på IKEA. På deras renstädade toaletter sköter hon sin hygien och i restaurangen dricker hon gratis kaffe och äter av gästernas kvarlämnade mat.

Sylvia tycker det är viktigt med stil. Vad som än händer måste man se välvårdad ut. Även om man är hemlös. Under tiden vi umgåtts har hon dock förändrats ganska mycket och visar sig vara en av de ärligaste, snällaste, enklaste och konstigaste människor jag träffat. Hon vågar ställa de där frågorna som ingen annan vågar ställa och kommer ofta med påståenden som får folk att häpna.  

Varför Sylvia bor i bilen, får man inte veta förrän efter ett tag. Man förstår att något speciellt har hänt, men vet inte vad.

Vill du också lära känna Sylvia? Läs då Sara Kadefors bok Borta bäst. Jag skulle absolut kunna ändra om titeln till Boken bäst, eftersom den här boken verkligen grep tag. Sylvia har blivit min nya idol. En överlevnadsmänniska som genomskådar och utmanar samhällets ytlighet. Kanske bor det en Sylvia i oss alla. Jag hoppas det!