Sagolika systrar
Idag var hela kyrkan smyckad i lila och full av kvinnor i olika åldrar då Sisters Internationals kvinnokonferens "Sagolika systrar" gick av stapeln. Sisters International är en förening som startades av Marie Arnfjell 2008 och sedan dess har vuxit till att idag ha cirka 3000 medlemmar, och har som syfte att ”genom den kraft evangeliet ger förmedla försoning, ge nytt hopp och upprätta relationer och praktisk hjälp så att Guds rikes tillväxt befrämjas i Sverige och andra länder”. Under året anordnar de konferenser runt om i Sverige, delar ut julpåsar till hemlösa kvinnor, driver ett mentorsprogram för kvinnor och har nu även startat ett arbete för att stödja unga kvinnor i Sverige, samt arbetar för att hjälpa utsatta kvinnor i Indien och Rumänien.
Idag hade alltså vi i Ängelholm förmånen att få ordna en sådan här konferens. På grund av ett gäng oerhört engagerade kvinnor och ett stort antal frivilligarbetande män (i vit skjorta, finbyxor och slips!) blev dagen inte bara fylld av inspirerande undervisning, utan också en upplevelse för alla sinnen, där det bjöds på sång, dans, sketcher, stämningsfull inredning och god mat. Ett stort tack till alla er som jobbat för detta!
Vara här och vandra vidare
I dagens samhälle pratas det mycket om att leva i nuet och att försöka ta en dag i taget. Samtidigt pratas det om vikten av att utvecklas och att inte stagnera. På samma sätt finns dessa två budskap i den kristna läran. Blott en dag ett ögonblick i sänder, samsas med tanken på att vi är ett folk på vandring som ständigt ska utvecklas till att bli mer lika Jesus. Hur får man ihop det egentligen? Stanna upp och vara i nuet eller vandra vidare och utvecklas?
Under gårdagens retreat med Växa Vidare-gruppen, funderade jag över just den här frågan när jag var utskickad på tyst vandring under en timmes tid. Jag har nämligen blivit ganska bra på att leva i nuet. Så bra att jag faktiskt ofta tycker det är jobbigt att behöva planera sommarens semester när snön faller utanför fönstren, eller fundera över hur jag ska utvecklas som lärare när jag har fullt upp att undervisa just nu. Samtidigt vill jag ju inte betraktas som passiv och oambitiös, utan måste väl på något sätt göra upp en massa planer för framtiden samtidigt som jag lever här och nu?? Eller?
Under gårdagens promenad kändes det dock som om Gud talade om för mig att det är okej att leva i nuet och samtidigt vandra med honom. Även på en vandring kan man ju bara ta ett steg i taget och vara på ett ställe per gång. Och om man vandrar med universums bästa guide behöver man ju inte planera så mycket hela tiden, utan kan nöja sig med att leva nära guiden och lyssna på honom, så kommer han att leda oss vidare in i nya utmaningar och upplevelser. Man kan alltså både vara stilla och ambitiös på samma gång. Man behöver inte välja.
Befall din väg åt HERREN och förtrösta på honom; han skall göra det. Ps 37:5
Mitt i livet
Igår kväll var det premiär i kyrkan med samtalskvällen Mitt i livet, där vår första gäst var förra rögletränaren Björn Hellkvist. Magnus Lennartsson ledde samtalet och Lotta Lennartsson och Lennart Albertsson stod för sång och musik.
Samtalet handlade om både hockey, tro, familj och livet med den hittills obotliga sjukdomen Parkinson. Björn fick också önska en vanlig sång och en psalm. Psalmen blev Björns farfars favorit Den blomstertid nu kommer och låten Pearl Jams Society.
Inträdet skänktes till ett välgörenhetsprojekt som gästen själv fick välja, och något otippat valde Björn inte sin egen stiftelse Shaking Generation, utan kyrkans arbete för dövskolan i Keren. Tack Björn, Magnus, Lotta och Lennart för en givande kväll!
Uttåget ur Egypten
Alldeles för tidigt är jag hemkommen efter en bibelstudieeftermiddag i kyrkan, som även fortsätter i kväll och i morgon förmiddag. Att jag inte är kvar beror förstås på att jag inte bara är kristen...utan också en mamma som brukar titta på Melodifestivalen med sin dotter på lördagkvällarna, och det gick ju INTE att undanta just den här kvällen.
Bibelstudier låter väl hur tråkigt som helst för den oinvigde, men kan faktiskt vara hur spännande som helst. Dagens talare var en forskare från Stockholm, som förutom att jobba på Karolinska institutet med molekylärbiologi, också gjort en massa arkeologiska undersökningar. Bland annat har han studerat hur uttåget ur Egypten egentligen gick till och hittat en mängd kvarlevor från den här tiden, som enligt honom bekräftar att både Mose och Josef funnits, och att israeliterna vandrat i öknen från Egypten till Israel.
Jag bara ÄLSKAR sådana här föreläsningar och sådan här fakta. När vetenskapliga studier kan visa på att Bibelns historia stämmer, och när man på ett logiskt sätt kan få ihop tro och vetenskap. Mycket är förstås teorier, men så är det ju med det mesta här i världen.
Nåja, nu blir det Melodifestivalen, men i morgon klockan tio finns ju chansen att höra mer av Lennart Möller... (för den som inte ska agera flyttfirma.)
"Sicket blås"!
Dagens gudstjänst var, som vanligt, en höjdare! Fast idag var det kanske till och med lite mer fantastiskt än vanligt, då en stor blåsorkester var på besök, Röke Blås. Eftersom jag själv inte begåvats med musikalitet av det användbara slaget, hade jag lite fördomar om blåsinstrument. Jag menar, hur bra låter det egentligen när barnen övar på sina blockflöjter?
Men redan efter första musikstycket fick jag erkänna att man kan göra väldigt mycket av ett gäng instrument; det var högt och lågt, gospel, rock och psalmer i en salig blandning. Dessutom hade de med sig en barnfamilj som sjöng, varav den ena killen var ett klart ämne för morgondagens idoltävlingar.
Gudstjänsten i sin helhet sänds förstås på http://efs-kyrkan.tv/, men redan här kan ni få ett litet smakprov i bildform.
Förresten, så har jag börjat blogga på efs-kyrkan.info nu också...fast just idag behöver ni inte gå in och läsa där...eftersom inläggen är identiska...
Hamstertankar
En gång i månaden ungefär raseras hela vår hamsters värld, då jag måste städa hans bur. Allt hö han rafsat ihop i högar och allt spån han hemtrevligt smutsat ner slängs och ersätts med nytt, som inte alls är lika inbott. När jag håller på är han jättestressad och undrar vad som händer, och när jag är färdig tar det en lång stund innan han känner sig hemma igen. Ändå gör jag bara vad som är nödvändigt och bra för honom. Fast det förstår ju inte han...eftersom han antagligen inte alls tänker på samma sätt som en människa...
Nån gång då och då raseras också hela min (eller din värld) när Gud städar i våra liv. Allt vi byggt upp raseras. Vi blir jättestressade och undrar vad i all sin dar det är som händer. Trots att det i slutändan kanske visar sig att det var nödvändigt och bra för oss. Fast det förstår ju oftast inte vi...eftersom vi inte tänker på alls samma sätt som Gud...
Advent med pannkakor
Första advent har firats in ordentligt med både kyrkbesök, julskyltning, julkalender och glöggte. Och visst är det nästan magiskt att det till och med har snöat helgen till ära. Magiskt är det nästan också att se hur hela områden, byar och städer förändrats på bara några dagar. Från att ha varit fyllda med vanliga hus, med vanliga fönster, har plötsligt allt fått en ansiktslyftning. Det strålar och glittrar av stjärnor, ljusstakar och ljusslingor, och man riktigt känner hur de flesta gått in för att pynta, feja och smycka sina hem inför den stundande högtiden.
När jag tar min hundpromenad blir jag riktigt glad i hjärtat av att se hur människor förberett för firandet av Jesu ankomst. De tänker kanske inte på det, men visst är det väl egentligen det de gjort. Här strålar massor av Betlehemsstjärnor och tänds ännu fler ljus för att lysa upp i mörkret. Här räknas ner till juldagarna med både adventsljus och kalendrar.
Så visst bereds väg för Herren i Sverige år 2012. Även om många behöver påminnas om vad de egentligen sysslar med.
När jag tar min hundpromenad blir jag riktigt glad i hjärtat av att se hur människor förberett för firandet av Jesu ankomst. De tänker kanske inte på det, men visst är det väl egentligen det de gjort. Här strålar massor av Betlehemsstjärnor och tänds ännu fler ljus för att lysa upp i mörkret. Här räknas ner till juldagarna med både adventsljus och kalendrar.
Så visst bereds väg för Herren i Sverige år 2012. Även om många behöver påminnas om vad de egentligen sysslar med.
Ett utmärkt sätt att påminna sig lite extra om vad advent och jul handlar om är att besöka kyrkan någon söndag i december. Vi i EFS här i Ängelholm bjuder till lite extra den här månaden för att du som inte brukar gå i kyrkan ska känna dig välkommen. I går delade jag till exempel ut fina inbjudningslappar i området och idag hade vi i kyrkan ett stånd på julmarknaden där vi grillade pannkakor och pratade med folk. (Och eftersom Jona absolut ville bli bloggkändis publicerar jag förstås några kort på honom och mig.)
Narnia i kyrkan
Jag har sagt det förr...och jag säger det igen; Jag är med i världens (nåja, Sveriges i alla fall) bästa kyrka! Tänk bara att komma på att man ska ha ett gudstjänsttema om Narnia! Nu är hela scenen pyntad med granar, snö, böcker och så klart en stor garderob. Under fyra veckor ska gudstjänsterna på ett eller annat sätt handla om Narnia. Idag inleddes det hela med en predikan om författaren, C S Lewis.
När man predikar om en biblisk person brukar det kallas för en biografisk predikan, men det visade sig idag att det går utmärkt att predika också om en mer modern person. Vår ungdomsledare, Chriss, berättade att Lewis hade haft svårt att förena förnuftet med tron. Han var ju både en stor berättare och doktorand. Men efter flera samtal med Tolkien insåg han att man faktiskt kan vara både vetenskaplig och troende.
Vi fick också ta del av en hel del citat från C S Lewis, varav ett fick bli själva ledmotivet för gudstjänsten;
If I discover within myself a desire which no experience in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world.
Om jag inom mig upptäcker en längtan som ingen erfarenhet kan tillfredsställa, är den troligaste förklaringen att jag skapades för en annan värld.
Om man vill höra predikan i sin helhet kan man gå in på efs-kyrkan.tv Annars kan man förstås alltid vara med irl från nästa söndag.
Nu är inte sen
I svagheten är kraften störst, står det i Bibeln, och det var något som jag faktiskt fick känna på förra året, efter sommarens kollaps. Trots att jag inte trodde att jag skulle orka jobba när höstterminen kom, så gick det helt över förväntan, och läsårets arbete blev till och med riktigt bra. Eftersom jag aldrig visste hur jag skulle må nästa dag, nästa timme eller ens nästa minut gällde det nämligen att ta vara på nuet, stunden när jag orkade med, och genom att lägga den ena stunden till den andra blev det en hel del uträttat och upplevt. När kvällen kom var jag ofta överraskad över att dagen blivit så bra.
Likaså var det med nöjena. Jag tog vara på varje tillfälle när jag orkade träffa vänner, och njöt av det som man suger på en god karamell.
Nu, ett år senare, är jag tacksam över att må mycket bättre till kropp och själ...men känner ändå en stor saknad över den där förmågan att leva. Återigen är livet ett maratonlopp där den ena dagen går in i den andra, medan man bockar av sysslor och nöjen som om de vore hinder på vägen mot något annat. Återigen planerar hjärnan det där som ska hända sen, som om det vore en självklarhet att det finns ett sen...när det egentligen bara finns ett nu.
Naturligtvis vill jag ju inte bli sjuk igen. Jag vill vara frisk och känna mig stark, men ändå inse att inför livets mysterier är jag svag, så därför gäller det att ta vara på kraften och nöjena just nu. Inte sen!
Rapport från ett samtal
Nu har kyrkans Alphakurs kört igång! Varje tisdag har jag förmånen att lyssna på intressanta föredrag och leda givande diskussioner. Det sistnämnda är verkligen ingen konst i den grupp som vi delats in i. Alla pratar på och låter samtalet bölja fram från enkla funderingar till djupa teologiska problem. Igår försökte vi till exempel lösa mysteriet med treenigheten och frågan om arvssynden.
Slutligen landade vi i frågan om vad som egentligen krävs för att kunna kalla sig kristen; räcker det att tro på något eller måste man hålla med om allt? Efter lite funderande kom vi fram till att den minsta gemensamma nämnaren är att tro på Jesus och vilja leva med honom. Jesus säger ju att han är vägen. Inte målet. Så därför måste det ju handla om en vandring tillsammans med honom där man utvecklas lite mer i sin tro för varje dag, och där man får ta de frågor som dyker upp efterhand. Man måste inte förstå treenigheten eller ha en uppfattning om arvssynden för att bli kristen.
Sen kom vi också fram till att det är skönt att den kristna tron är så rymlig. Här finns plats för den "andlige" som inte bryr sig så mycket om teologi utan mer om upplevelser, liksom här finns plats för tänkaren som gärna vill söka mer vetenskapliga svar. Gud är alltså inte bara till för okunniga små tanter med knut i nacken, utan även för kostymnissen, naturvetaren eller filosofen!
Dagen efter och dagen innan...
Söndagen är ju en ganska deppig dag för en del; dagen efter, dagen innan och den sista dagen... För ett tag sen hörde jag en predikan om hur den kristna söndagen uppstod. Jesus var ju faktiskt jude och firade därför sin helgdag på lördagen som var judarnas sista veckodag. De kristna ville då istället fira sin gudstjänst på veckans första dag, söndagen. Tidigt samlades de innan det var dags att gå till jobbet!
Jag tycker det är en ganska positiv tanke, att få börja veckan i kyrkan tillsammans med Gud. Kanske lite trött och däst efter en sen lördagskväll med god mat och dryck får man komma, ta nya tag och fylla på kraft innan det är dags att gå till jobbet. Och så blir den där sista dagen den första, även om det är dagen efter och dagen innan...
Hylla Jesus
Är alldeles hes efter att ha varit på lovsångsgudstjänst i kyrkan. I två timmar var det allsång för att hylla Gud, ibland i lugnt tempo och ibland med fart och fläkt.
När jag en gång berättade för en kollega att vi i kyrkan brukar lyfta händerna när vi sjunger, tyckte han att det var ganska crazy... och i så fall hade han tyckt att det varit riktigt läskigt idag. Samtidigt är det inte så många som ifrågasätter att folk klappar händerna eller dansar och skriker på konserter, eller på sportevenemang. Och titta bara hur folk uppför sig när olika kändisar visar sig eller när VM-hjältar ska hyllas. Då hade det ansetts konstigt om det hade varit knäpp tyst. Så jag tycker det är härligt att få vara med och hylla den högste och störste genom sång, dans, handklappning eller lyfta händer.
Vem är kristen?
Middag hos goda vänner innebär också givande samtal. Som till exempel frågan om vad det innebär att vara kristen. När jag växte upp inom Pingströrelsen, levde man med en stark känsla av vi och dom. Vi i kyrkan var de frälsta och de utanför var ofrälsta. Vi som hade upptäckt sanningen skulle förmedla den till de andra, så att de också skulle slå in på den rätta vägen och undvika förtappelsen.
Och visst kallar Jesus människor att följa honom och att aktivt våga stå för sin tro. Visst vill han att varje människa gör ett medvetet val för honom.
Men, som det står i Bibeln, vem utom Gud vet vad som finns inom var och en. Kanske finns det många av dem som går i kyrkan som skulle behöva leva närmare Gud och kanske finns det en hel del av dem som inte brukar gå i kyrkan som ändå är lärljungar??
För vilka var det egentligen som tog hand om Jesu döda kropp när alla de vanliga lärljungarna sprungit och gömt sig? Jo, Josef från Arimataia och Nikodemus. Två män som trott på Jesus i hemlighet, men nu tagit mod till sig.
Så, vem som är kristen vet nog bara Gud och förhoppningsvis personen ifråga...
Jag tror på Gud
Idag var jag i kyrkan efter flera veckors frånvaro. Fantastiskt att få ha en sån gemenskap att gå till och fantastiskt att få sitta ner och tänka efter ett tag. Jag tycker verkligen synd om människor som inte funnit en tro. Hur tomt skulle det inte vara att vara ateist?? Att tro att allt bara är en slump och egentligen inte har någon speciell mening; Som en av gubbarna i I väntan på Godot säger: Människan föder gränsle över en grav. Ljuset glimmar till och sen blir det mörkt igen. Vilken hemsk livsfilosofi!
I veckan såg jag ett debattprogram om religion, från Almedalen. Alexander Bard och Christer Sturmark är ju övertygade ateister och tog förstås bara upp allt negativt de kunde komma på angående religion, korståg, självmordsbombare, kvinnoförtryck, extrema abortmotståndare och så vidare...men de glömde verkligen bort allt positivt som religionerna har gett människan, hopp, medkänsla, strävan efter att bli bättre människor, styrka att ta itu med sina problem, en känsla av att ingå i ett större sammanhang, en förtröstan att en högre makt kan gripa in och hjälpa just mig.
Fast sen finns det ju många som säger att de tror på människan...och det kan ju vara bra, förstås. En människa kan uträtta mycket...tills en lite bakterie invaderar henne, eller hjärtat bestämmer sig för att stanna, eller hon råkar halka på ett bananskal och bli förlamad...
Nej, jag slår i alla fall ett slag för tron på Gud! Det känns säkrare!
Rapport från en gudstjänst
Söndag igen och ny påfyllnad av kraft i kyrkan. Eftersom vi fortsatte prata om Ängelholm stadsvapen, fick vi som inledning en hälsning från kommunalrådet Åsa Herbst, via video. (Mannen, som inte alls sympatiserar med henne, vred sig i stolen.)
Predikan innehöll mycket tänkvärt. Bland annat pratades det om berättelsen om hur Petrus, efter att ha fiskat hela natten utan att få någon fisk, får en befallning av Jesus att göra ett försök till mitt på dan, varefter han får så mycket fisk att båten håller på att sjunka. Trots att det normalt inte går att få så mycket fisk under ljusan dag, var det ändå vad som hände.
Kanske är det också så i våra liv. Trots att vi kämpat och kämpat, har våra ansträngningar inte gett resultat, men så plötsligt när vi minst anar det och när det ser som mörkast ut, griper Gud in och gör det omöjliga möjligt. Ro ut på djupt vatten en gång till!
En annan viktig tanke, var symboliken med de korslagda fiskarna. Marie-Louise pratade här om de människor som korsar ens väg när man vandrar genom livet; att det inte är en slump att just vi har mötts, utan att Gud också har en plan med det, att vi ska växa i mötet med varandra.
Gudstjänsten avslutades med bön för staden. Samtidigt som ett bildspel från Ängelholm visades, bad vi för olika platser och områden. Väldigt gripande faktiskt!
Gudstjänst på TV och hunden på catwalk
Söndag = kyrkan... Idag och några söndagar framåt ska predikningarna handla om Ängelholms statsvapen, med en ängel, en kungakrona och två fiskar. Idag fokuserades på änglarna, men också på vikten av att finnas med och be för sin stad. Här finns 40 000 människor som Gud älskar...synd bara att alla inte vet om det!
Vill du som bor lite längre bort, eller inte haft möjlighet att komma till kyrkan, se en gudstjänst, så finns de numera på nätet. Gå in på http://efs-kyrkan.tv/ och välj ett avsnitt!
Tänkte förresten publicera några gulliga bilder på vår farliga kamphund...
Lilldottern: - Titta mamma, hon går catwalk...
Vill du som bor lite längre bort, eller inte haft möjlighet att komma till kyrkan, se en gudstjänst, så finns de numera på nätet. Gå in på http://efs-kyrkan.tv/ och välj ett avsnitt!
Tänkte förresten publicera några gulliga bilder på vår farliga kamphund...
Lilldottern: - Titta mamma, hon går catwalk...
Rätta perspektiv
Idag var det fest! För idag var jag i kyrkan igen, efter några veckors uppehåll. Varje gång får jag mersmak och känner att jag borde vara där mycket oftare. På lördag är det förresten kvinnofrukost om stresshantering, ifall nån har lust att följa med. Ska se om jag hinner få in det i mitt pressade schema :)...
Dagens predikan handlade om att vandra med Jesus, och gav mig en tankeställare om hur ofta man tappar perspektivet här i livet. Jag menar, om jag nu verkligen tror att livet här på jorden bara är en liten del av en evighet, så borde jag ju leva därefter. Men ändå så fastnar man så lätt i det ytliga, där kroppen blir viktigare än själen, döda ting viktigare än levande relationer och snabba klipp viktigare än långsiktig planering.
I Bibeln står det flera gånger att vi ska förnyas i våra tankar, så att vi kan avgöra vad som är rätt, istället för att bara påverkas av vad som finns runt omkring oss. Jag hoppas verkligen att jag kan få fortsätta göra det, dag för dag, så att perspektiven får bli de rätta.
Skytte, Berggren och Jesus
Hemkommen från påskkonferensen är det många tankar man vill fånga in och bära med sig ut i vardagen. Igår efter den keltiska mässan, var det ett seminarium med Jenny Berggren från gamla Ace of Base och Göran Skytte (känd, äldre journalist...för mina yngre läsare). Båda berättade om livet i rampljuset och om sin tro på Jesus. Framför allt Skyttes berättelse, tycker jag är intressant. Från att ha tillhört 68-rörelsen, med dess förakt för kyrkan och religionen, blir han efterhand en kringresande talare inom kristenheten.
Han berättade också om den förändring som skett inom media, från att ha varit ett område där Gud mer eller mindre var död, till att vara ett område där man ofta och gärna behandlar andliga frågor; där till exempel Birro får skriva krönikor som är som predikningar.
Dagens gudstjänst inleddes förstås med den traditionella påskhälsningen, som kristna över hela världen hälsar varandra idag; Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden. Sen brakade det loss med lovsången "Hylla Jesus, han lever". Om någon utomstående skulle kommit förbi, skulle vi nog sektstämplats allihop...men kul var det!
Keltisk kristendom
Påskafton inleddes med keltisk mässa...och plötsligt förstod jag att jag egentligen borde varit född på Irland. Allt de berättade om den keltiska kristendomen, var sådant jag tänkt mycket på det senaste året; Om att leva i nuet, dra sig tillbaka i ensamhet, finna Gud i naturen och vara förnöjsam.
När kelterna kristnades genom St Patrick plockade man in många av deras kulturella yttringar, som till exempel det där med närheten till naturen. Förutom Bibeln ansåg de att naturen var som en stor bok om Guds väsen. De påpekade också att man måste lära sig leva i nuet för att uppfatta Guds närvaro och att förnöjsamhet är en förutsättning för välbefinnande.
På tal om närvaro, sa prästen något tänkvärt; att Gud som är den ende som faktiskt kan vara på många ställen samtidigt, valde att bli en människa begränsad i tid och rum, för att få kontakt med oss. Närvaro i nuet!
St Patricks bön
Lämna avtryck
Ibland är man med om konstiga sammanträffanden. Efter att ha haft idétorka och skrivkramp ett tag och funderat på att sluta blogga, slog jag idag upp en andaktsbok för att försöka komma på något, och fick då direkt upp en sidan där det stod; "För det femte: Sluta aldrig skriva. Var du än hamnar och vilken yta du än möter - fortsätt att lämna avtryck. Det är din uppgift."
Texten i fråga handlar om hur penntillverkaren ger råd till en penna. För det första; Du kommer att kunna göra storslagna saker, så länge du låter någon annan hålla dig i handen. För det andra; Ibland kommer det göra ont när du formas, men du behöver det för att kunna bli en bättre penna. För det tredje; Du kommer att begå misstag, men de går att rätta till om du är villig att vända om. För det fjärde; Det viktigaset kommer alltid vara det du har inom dig. Du kommer att möta pennor i olika former och färger, men de, liksom du, har sitt värde inuti.
Verkligen en talande text, och en text man lätt kan sprida vidare, för att göra avtryck. Även om vi nu mestadels använder tangenterna för att skapa. Så fortsätt skriva. Var du än hamnar och vilken yta du än möter - fortsätt lämna avtryck. Det är din uppgift.
Texten i fråga handlar om hur penntillverkaren ger råd till en penna. För det första; Du kommer att kunna göra storslagna saker, så länge du låter någon annan hålla dig i handen. För det andra; Ibland kommer det göra ont när du formas, men du behöver det för att kunna bli en bättre penna. För det tredje; Du kommer att begå misstag, men de går att rätta till om du är villig att vända om. För det fjärde; Det viktigaset kommer alltid vara det du har inom dig. Du kommer att möta pennor i olika former och färger, men de, liksom du, har sitt värde inuti.
Verkligen en talande text, och en text man lätt kan sprida vidare, för att göra avtryck. Även om vi nu mestadels använder tangenterna för att skapa. Så fortsätt skriva. Var du än hamnar och vilken yta du än möter - fortsätt lämna avtryck. Det är din uppgift.
